som verkligen lyckats överleva sin båt, träda i Nordenfelts tjänst. Nordenfelt gick grundligt tillväga och utarbetade en ny, betydligt förbättrad och mera sjövärdig ubåtskonstruktion, som dock i många stycken var baserad på Garretts. Man ämnade inte visa båten för världen, innan konstruktionen var fullt utpro- vad, och för att under försökstiden un- dandra sig nyfikna blickar beslöt man att förlägga utbåtsbygget inte till något engelskt varv utan till Stockholm, där Nordenfelt i kompanjonskap med den bekante industrimannen Th. Winborg ägde A.-B. Palmcrantz & Co:s fabriks- anläggning. Winborg var fabrikens verkställande direktör delande sin ener- gi i lika proportioner mellan kulsprutor och slåttermaskiner, senap och flygplan, stubintråd och ättika. Så föddes i viken nedanför Rålambs- hov världens första sjögående ubåt hela tjugo år innan svenska flottans första ubåt ”Hajen” — numera välbeställt museiföremål bland gamla hornminor och skeppsankare på Karlskrona örlogs- varv — en vacker höstdag 1904 lämnade sin stapelbädd på Galärvarvet i Stock- holm. I näckens famntag på Mälarens botten. Av allt i världen liknade Nordenfelts förstling mest en fet grosshandlar- cigarr, men ovan vattenbrynet syntes av detta präktiga rökverk endast en kupig rygg, som snarare ledde tanken på en val. Fartyget var endast 19,5 m långt och hade i undervattensläge ett deplacement av c:a 60 ton. Till jämfö- relse kan nämnas, att våra moderna ubåtar hålla mellan 250 och 730 ton, medan världens största undervattensvid- under, den franska ”Surcouf”, makar undan vid dykning sina modiga 4.300 ton. Nordenfeltska ubåten framdrevs med en 100 hästkrafters ångmaskin och höll sig med en vanlig koleldad sjö- ångpanna. För att få fartyget i under- vattensläge fyllde man ballasttankarna med vatten och satte i gång två verti- kala propellrar, som funnos midskepps, en på vardera fartygssidan, i var sitt hjulhus. Men innan man kunde ge sig så långt, måste först skorstenen skjutas ihop a la fältkikare och fällas ned i fartygsskrovet, varpå man omsorgsfullt skruvade till hålet med ett järnlock. Även eldstäderna måste givetvis tillslu- tas hermetiskt. Sedan båten intagit un- dervattensläge och eldningen avbrutits, alstrades ånga för maskinen med över- hettat vatten från två stora behållare i akter och för. Med denna magasinerade energi skulle båten kunna gå 14 distans- minuter i undervattensläge — trodde Nordenfelt. Något periskop fanns inte på båten, utan kaptenen stod i den tidigare om- nämnda ”kaminen” med huvudet i ost- kupan, genom vilken han hade en för- träfflig utsikt åt alla håll, så snart båten ej låg djupare än att kaptenen stack upp över vattnet. Ett metalltråds- nät skyddade kupan med isittande hu- vud mot stötar. 4 TEKNIK för ALLA Båtens besättning utgjordes av summa tre man: kapten, maskinist och eldare. Någon sinekur hade de sannerligen inte. Det tog sålunda 12 timmar att uppvär- ma vattnet i behållarna, som kommuni- cerade med ångpannan, tills det nått den önskade temperaturen långt över kokpunkten. Då, efter 12 timmars svett- drivande slit, och först då var odjuret moget att framföras i frihet på hav- sens djup. Att värmen i den hermetiskt igenkorkade båten med 12 ton överhettat vatten i det trånga innandömet måste bli olidlig säger sig självt. Tempera- turen rörde sig kring 50”. Ofta råkade farkosten ut för diverse missöden och s. k. kritiska, mer eller Torsten Vilhelm Nordenfelt efter ett fo- tografi taget i London vid tiden för ex- perimenten med den första u-båten. / mindre bisarra situationer. En gång när pastor Garrett, som var kapten ombord, var ute med båten på Mäla- ren, lät han den sjunka till botten. Den visade sig bestå av mjuk lera, i vilken fartyget tryckte sig ned och blev sittan- de fast. Man låg där fastklibbad på Mälarens botten och kunde ej annat — maskinen visade sig nämligen alldeles för svag för att uppväga vattentrycket — medan gröna norsar kastade spe- fulla blickar på kaptenen genom ost- kupan... Vad skulle man göra? Plötsligt fick Garrett en idé! Han backade för full maskin och lät propel- lern muddra bort leran under fartyget. Mycket riktigt — näcken släppte taget, och plötsligt virvlade fartyget mot ytan som en kork. En annan gång sprang ett rör, och en av besättningsmännen blev illa skållad, medan Garrett fick benen svårt åt- gångna. Efter dessa erfarenheter satte man resolut upp ett par dävertar med vid- hängande räddningsbåt på ubåtens ku- piga rygg. Det verkade något stilvid- rigt men kändes skönt. Emellertid hade ubåten visat sig så ofullgången, att man efter sommarens provfärder halade den upp på land igen och underkastade den en genomgripande ombyggnad. Därvid opererade man bort alla de lustiga utväxter som prytt ci- garren, såsom «skorsten, flaggstång, ”kamin”, dävertar, ratt m. m. Endast den oumbärliga ostkupan fick allt fram- gent i ostörd ro sticka upp från skro- vet. I stället för skorsten försågs nu cigarren, såsom en bättre cigarr ägnar och anstår, med en maggördel, som ut- gjordes av en röranordning med upp- gift att avleda röken i vattnet. Med dessa åtgärder hoppades man få båten svår att upptäcka även i undervattens- läge. På endast två år hade Nordenfelts skapelse sålunda förvandlats från me- kanisk skräcködla till en farkost, som med sina enkla, svepande strömlinjefor- mer började varsla om kommande tiders stålhajar. Internationellt evene- mang i Landskrona. örst nu fann Nordenfelt sin uppfin- ning mogen att dras fram i dags- ljuset för att presenteras för en undran- de värld, och han tillkännagav år 1885 sin avsikt att den 21—25 september å farvattnen utanför Landskrona äntligen visa vidundret. Evenemanget emotsågs med mycken spänning. Hur stor betydelse man över hela världen tillade den Nordenfeltska ubåten, framgår bäst av den mängd höga utländska militärer, som på order av sina regeringar övervoro proven. Aldrig hade Landskrona på en gång hyst en så brokig samling notabiliteter från alla länder som under dessa sep- temberdagar. Flertalet utländska gäster samlades i Köpenhamn, varifrån de måndagen den 21 sept. avhämtades av svenska kanonbåten ”Edda” med Nordenfelt och sjöminister von Otter ombord och fördes till Landskrona. Man lade till vid Gråens brygga, där ubåten låg för- töjd. Under ett par timmars tid höllo gästerna på att studera båtens: inre, som kunde rymma blott fyra man i ta- get. Under glaskupolen var uppsatt en fempipig Nordenfelts-kulspruta, som kunde ”översålla varje över vattenbry- net befintlig motståndare med dynamit- granater”. Båten kunde även armeras med en ”avskjutningstorpedo”, som fäs- tes i en tub utanpå skrovet. ”Torpedon” var utskjutbar på mekanisk väg. ”Det sätt varpå undervattensbåten användes till anfall liknar ganska myc- ket valfiskens promenader i vattenbry- net” skrev en tidningsreporter med an- ledning av evenemanget. Och vidare: ”Anfallet sker med måttlig hastighet, därvid båten merendels rör sig under vattnet, men då och då dyker upp, så att kaptenen sticker upp över vatten- ytan och skyndsamt gör nödiga observa- tioner...” S Proven med detta teknikens underverk togo sin början påföljande dag tisdagen den 22 september mellan Landskrona och Ven. ”Edda” med de utländska of-