Mon ar SD Bh 6 oa BB Sr NOD REN re 8 LS So Si EK AND, SUI Sa PR Dä Ja AS RDA Lär då | 20 PE SNG - on NN S E NN FS |N Zz z Z Ill AS SÅ S7018 : NASYK fll SILL | | SS Pl Zi G fe T £ AC Fig. 7. Utförande och uppställning av båda tonskrivarna Gi och G2 för skär- ning av två spår på samma gravertrum- ma S. Skrivarna äro fastsatta på ge- mensam axel E. Beteckningar enligt fig. 6. med, att den stereofoniska filmen — må vara utan stereofonisk effekt — skall kunna köras i en normal tonfilmmaskin. Detta är emellertid omöjligt med den ovan beskrivna metoden, då vid en nor- mal återgivningsapparat de båda bred- vid varandra liggande delarna av de båda tonspåren höras samtidigt, medan de i stället skulle höras med en tids- skillnad av ungefär 3 sekunder (nämli- gen a/v, där v = filmhastigheten = 30 cm/sek). Resultatet skulle följaktligen Fig. 8. Den undre tonskrivaren Gz2 är här inställd för drift. Den övre tonskri- varen ligger vid sidan av denna. bli, att varje del av det upptagna talet eller den upptagna musiken skulle hö- ras två gånger med en inbördes tidsskill- nad av 3 sekunder. För undvikande av denna ekoverkan måste den stereofoniska filmen uppta- gas på så sätt, att varandra motsva- rande punkter hos de båda tonspåren komma att ligga bredvid varandra på filmbandet, eller med en ömsesidig för- skjutning av högst 1 eller 2 mm. Där- vid bortfalla samtidigt de båda proble- men beträffande töjning och periodisk tidsskillnad. Man kunde naturligtvis också tänka sig, att man i återgivningsapparaten en- dast använde sig av det ena tonspåret och täckte över det andra. Denna me- tod skulle dock ge en ojämn ljudåtergiv- ning av den upptagna musiken, då de båda mikrofonerna vid den stereofoni- ska upptagningen med avsikt ha ställts ett stycke ifrån varandra för att upp- fatta var sin bestämda del av ljudet i rummet. För en god totalåtergivning måste följaktligen ljuden från båda mi- krofonerna sammanfogas, eller med andra ord, båda tonspåren måste begag- nas. enom dessa undersökningar kommer man således snart till den slutsatsen, att de båda tonskrivarna måste göra sina tonspår bredvid varandra på sam- ma trumma. Detta kunde emellertid icke utan vidare utföras med tillhjälp av den tillgängliga konstruktionen hos Philips-Miller-skrivaren, som =: också framgår av fig. 6. Man ser här, huru filmbandet och gravertrumman å ena sidan, samt gravernål, ankare och mag- netsystem å den andra ha konstruerats. Tänker man sig nu en andra tonskriva- re, konstruerad som en spegelbild av den förstnämnda, placerad så, att de båda gravernålarna stå bredvid var- andra, kommer man i flera punkter i konflikt med den lag, som säger, att två saker icke samtidigt kunna befinna sig på samma punkt i rummet. Det svå- raste problemet erbjöd därvid placerin- gen av axeln för trumman. Som fram- går av fig. 6 a, skulle denna axel där- vid passera tvärs igenom den andra ton- skrivarens polsko. För att undvika detta måste man antingen förstora avståndet mellan axel och gravernål, alltså göra trummans diameter större, eller minska på bredden av den andra tonskrivarens polsko. Den senare lösningen är dock icke godtyckligt genomförbar, då det magnetiska motståndet hos polskon icke får bli för stort. Den förstnämnda lös- ningen har likaledes skadliga följder, då en större trumma måste ha lägre varv- tal, eftersom filmens frammatningshas- tighet måste vara konstant. Detta lägre varvtal gör emellertid, att det på axeln monterade svänghjulet icke i lika hög grad som förut kan kompensera för va- riationerna i filmframmatningen på grund av det motstånd, som gravernå- len förorsakar. Detta motstånd gör sig dessutom mer gällande på grund av den större diametern hos trumman. Vid den tillgängliga konstruktionen voro dock lyckligtvis såväl polsko som svänghjul tillräckligt rikligt tilltagna för att en kompromiss skulle bli möjlig. Polskons bredd behövde blott minskas med ett par mm, medan diametern hos trumman ökades från 35 till 70 mm. Några andra mindre genomgripan- de konstruktiva förändringar genom- fördes även på tonskrivarens kåpa och på magneten, som åstadkommer skrivarens magnetfält. I den ur- sprungliga konstruktionen omsluter tonskrivaren gravertrumman (fig. 6), vilket underlättar en tillfredsställan- de lagring av axeln E, varigenom (Forts. å sid. 25.) Fig. 9. Samma bild som fig. 8 med den skillnaden, att den övre tonskrivaren ligger på sin plats. a) ) Fig. 10. För utskärning av de båda tonspåren användas två gravernålar av safir (b), som blott ha halv kilform i jämförelse med en normal gravernål (a). Bredden d hos varje nål göres oföränd- rad, varigenom nålarna kunna sättas fast ordentligt på tonskrivarnas anka- ren. Kilvinkeln är dock i verkligheten betydligt större (87) än vad bilden visar. ERE EEE EE Fig. 11. Ett stycke av en stereofonisk tonfilm, som upptagits enligt denna me- tod. De två tonspåren, som registrera de båda ljudbidragen, skiljas åt genom ett smalt svart band. Man ser tydligt de två svängningsformernas intensitets- och tidsskillnader, vilka uppstått genom den stereofoniska effekten. Intensitetsskill- naderna äro störst för höga frekvenser som anges av det övre spåret. AX 02 RÖDE L F Al er ] Fä S : AR ST - I 3 te "a s a Fig. 12. Uppställning och återgivning av en stereofonisk film. Medelst ljus- källan L och linsen Os belyses filmrem- san F (ritad i sektion) medan linsen O.: kastar en 7 gånger förstorad bild av filmen på spalten D. Det från denna spalt utgående ljusbandet uppdelas i två hälfter i enlighet med de två tonspåren, varav den ena med tillhjälp av spegeln S dirigeras till fotocell C:, medan den andra hälften uppfångas av fotocell: C:. De växelströmmar, som uppstå genom de varierande belysta fotocellerna för- stärkas var för sig och ledas till hög- talare. Fig. 13. Bild av återgivningsapparat för stereofonisk film enligt fig. 12. Hyl- san för fotocellen är avtagen. TEKNIK för ALLA 5