RIKT DETALJERAD ritning i full skala till barken ALBERTINA” (beskriven i nr 31 av TfA) säljes till ett pris av kronor 2: — Till TEKNIK FÖR ALLA Box 3137, Stockholm 3. Härmed rekvireras ritning i full skala av barken ”Albertina” Avgiften kr. 2: — medföljer i fri- märken, torde jämte portokostna- den uttagas per postförskott. (Stryk det som ej avses.) ers PPP RR POSTA CIFESS: SE rd sie) bref Sar HS RA AN TfAÅ-nålen — de tekniskt intresserades kännemärke — kan varjeintresserad TIA-läsare förvärva genom att bliva tidningens ombud. Samtidigt gör Ni en god extraförtjänst Ombudsvillkor gratis! Sänd kupongen i dag! Till Teknik för Alla. Box 3137, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig till- sänt ombudsvillkor och material: INT ÄTFLIN Sit S ERS BÖR STON Es STR ee EYOS TAC RNE sslprsLSNS RS Adress: CREST PRE Dr KSO BO GEDRA Öppet kuvert = porto 5 öre. 22 TEKNIK för ALLA ken fick hålla på med sina experi- ment så länge. Pappa Giuseppe fick visst lov att ta närmare kännedom om saken för att bättre kunna bedöma den. — Flytta ut mottagningsappara- ten på gräsplanen framhör huset! befallde han. Guglielmo och Alfon- so gjorde som fadern ville. — Nå — vad är tecknet för bok- staven S? — Tre prickar. — Gott. Jag ställer mig här vid mottagningsapparaten. Så går du upp på vindskontoret till avsändar- bordet och telegraferar S!- Guglielmo kilade i väg genom hallen och uppför trapporna. Tre korta, brummande signaler kommo. Pappa Giuseppe var över- bevisad och förblev från den stun- den säker på sin gosse. Då Anna Marconi sedan förklarade för ho- nom, att det säkert skulle bli stora möjligheter att förtjäna pengar på den trådlösa telegrafen, om uppfin- ningen blott bleve riktigt fulländad, hörde han tålmodigt på. Se, Gugli- elmo behövde en hel del pengar för sina fortsatta experiment, slutade hon. — Hur mycket behöver han? — Det är inte så lätt att säga i förväg. — Nåja, någon stor och inbring- ande affär kan det ju aldrig bli. Men något kan det kanske bli i framtiden. Nåväl, låt oss säga, att jag satsar 5.000 lire. Det var fint. Nu var det mor, far och två bröder, som trodde på Gug- lielmo, och han hade rörelsekapital nog för att fortsätta sina experi- ment en tid framåt. Han kunde skaffa batterier, induktionsrullar m. m., som behövdes. Han var i det- ta ögonblick världens lyckligaste uppfinnare. — Pojkens huvud är fullt av alla slags fantasier, och det är inte att tänka på, att han skall få tid att bry sig om sådana obetydligheter som sömn och mat, sade fadern. Guglielmo flyttade nu ut på all- var. En liten lada i närheten av vil- lan togs till sändarstation, och mot- tagningsapparaten flyttade han längre och längre ned i parken. Brö- derna och ett par trädgårdselever på godset blevo medhjälpare, och de voro verkligen intresserade av att se resultaten. ; — Jag kan rakt inte begripa, hur du lyckats spekulera ut allt detta, kunde Alfonso säga emellanåt. Då log Guglielmo och svarade: — Å, du förstår, jag har lärt mycket av andra, och jag utnyttjar en hel del, som de redan har hittat på. Det var t. ex. en engelsman vid namn Maxwell, som så att säga räk- nade ut, att det måste existera nå- got, som han kallade för elektro- magnetiska vågor. Och tysken Heinrich Hertz, du vet, han påvi- sade, att sådana vågor verkligen finns, och det var han, som först gjorde i ordning apparater, med vilka det var möjligt att utföra så- dana experiment. Jag har fått många idéer från hans försök. Och det här lilla glasröret med metall- pulver inuti, som jag använder i mottagningsapparaten, kallas en kohär, och det upptar eller upp- fångar signalerna. Det är minsann en liten fin uppfinning, och den är gjord av en fransman vid namn Branly. Som du förstår, är det många, som arbetar runt om i olika delar av världen och gjort experi- ment, vilka var för sig lett något litet steg framåt. Jag bygger vidare på deras uppfinningar. En uppfin- ning måste komma till någon nyt- tig användning, annars är den så att säga en sovande uppfinning. Jag vill försöka att få ut något av detta med elektriska vågor, jag vill ska- pa någonting, som kan bli till verk- lig nytta för mänskligheten! Tänk så underbart, om jag lyckas finna hemligheten! Det är många andra, som också leta efter den. I dag vet jag redan, att jag kan sända tråd- lösa signaler — låt mig säga 100 meter. Varför skall det vara omöj- ligt för mig att om några år kunna sända signaler på 100 km eller kanske 100 mil? Vet du, jag kän- ner på mig, att det skall lyckas. Omkring 1.700 meter från sän- darstationen, d. v. s. den lilla la- dan, bortom den stora, mörka al- lén, som ledde upp till huvudbygg- naden, låg en kulle. Det hade länge varit Guglielmos plan att telegrafe- ra dit. Undan för undan hade han flyttat mottagningsstationen ned genom allén, längre och längre bort från avsändarstationen. Det gick betydligt bättre, när han fann på att använda ett nytt slags luft- ledningar vid vardera stationen. De hängde ned från långa störar eller master. Upptill voro de fastlödda vid kuber eller cylindrar av metall- plåtar, och nedtill voro de fast- kopplade vid apparaterna. Varje apparat hade dessutom sin jord- resa