händer och öron och jag hörde ljudet av de andras röster. Så förlorade jag medvetandet.

KAP. 10. När det blev natt.

Nu tycktes jag sannerligen ha råkat värre ut än förut. Med undantag för den ångest jag kände den natten, då jag blev av med min maskin, höll det hoppet mig uppe, att jag på något sätt skulle lyckas undkomma. Men sedan jag gjort mina nya upptäckter, började hoppet att vackla. Hittills hade jag endast trott, att det var de små människornas barnsliga oförstånd i förening med någon okänd kraft, som jag kunde övervinna, om jag bara förstod vad det var. Men nu hade en fullkomligt ny faktor tillkommit, nämligen de äckliga morlocks — något omänskligt och illvilligt, som jag instinktivt kände avsky för. Förut hade jag känt mig likt en människa, som fallit i en grop och vars hela intresse endast rör gropen och hur hon skall komma upp ur den. Nu kände jag mig liksom ett djur, som fångats i en fälla och väntar fienden när som helst. Det kanske förvånar er att höra, att den fiende, jag fruktade, var nytändningen! Weena hade satt denna idé i huvudet på mig genom en av sina dunkla antydningar om de mörka nätterna. Nu var det inte så svårt att gissa vad de kommande mörka nätterna skulle betyda. Och jag förstod också i någon mån, varför de små människorna på ytan voro så rädda för mörkret. Jag undrade vad det kunde vara som morlockarna hade för sig när det var nymåne. Jag var nu tämligen säker på, att min andra hypotes var alldeles felaktig. Ytmänniskorna kunna en gång ha varit den gynnade överklassen och morlockarna deras mekaniska tjänare men det var länge sedan dess. De två slagen, som uppstått från utvecklingen, voro på väg nedåt mot ett helt nytt förhållande till varandra, eller hade redan kommit dit. Eloifolket hade liksom de karlovigniska kungarna degenerats tills de endast voro vackra prydnader. De fingo fortfarande besitta jordens yta, emedan morlockarna till sist icke kunde tåla dagsljuset. Och morlockarna tillverkade deras kläder, anmärkte jag, och sörjde för deras behov, kanske på grund av någon gammal vana att tjäna. De utförde sitt arbete lika automatiskt som en häst skrapar på marken med hoven, eller som en man finner ett nöje i att döda villebråd, således endast emedan behovet hade blivit en organisk nödvändighet. Men det var tydligt, att den gamla ordningen redan delvis hade ändrat riktning. Nemesis närmade sig de små varelserna med snabba steg. För långa tider sedan, kanske tusentals generationer tillbaka, hade människan fördrivit sina medbröder från solskenet och friheten. Och nu kom brodern tillbaka, men hur förändrad var han icke! Eloi hade börjat lära om sin gamla läxa. De började ånyo veta vad fruktan var! Plötsligt kom jag att tänka på köttet, jag hade sett därnere. Det var egendomligt hur jag fick detta i tankarna: det kom inte på mig på grund av de saker jag tänkt på, utan flög på mig, liksom en fråga utifrån. Jag försökte återkalla i minnet hur det sett ut, och hade en svag förnimmelse av något, jag kände till, men just då kunde jag inte påminna mig, vad det liknade. Men huru hjälplösa dessa små varelser än voro inför den hemlighetsfulla faran, så var jag dock utrustad på annat sätt. Jag kom från vår egen tidsålder, där människan står på höjden av sin kraft, där fruktan inte paralyserar och det hemlighetsfulla har förlorat sin fasa. Jag skulle åtminstone försvara mig. Jag beslöt mig för att utan uppskov förfärdiga mig vapen och skaffa mig en säker plats, där jag kunde sova. Med en sådan tillflyktsort som utgångspunkt kunde jag möta denna egendomliga värld med ett självförtroende, jag nästan förlorat, när jag tänkte på, vilka varelser jag legat inom räckhåll för. Jag kände på mig, att jag aldrig skulle kunna sova igen, förrän jag visste, att jag låg säker för dem. Jag ryste av fasa, när jag tänkte på, att de säkerligen redan många gånger måste ha undersökt mig. På eftermiddagen vandrade jag omkring i Thamesens dalgång, men fann ingen plats som enligt mitt förmenande var säker. Alla byggnader och träd syntes inte vara några hinder för sådana skickliga klättrare som morlocks, att döma efter brunnarna, måste vara. Då kom jag att tänka på de höga tinnarna och de glatta väggarna på det gröna Porslinspalatset, och med Weena på mina axlar som ett litet barn gick jag mot aftonen uppför kullen i sydvästlig riktning. Jag beräknade avståndet till ungefär en mil, men det måste ha varit närmare två. Första gången jag såg det var en fuktig eftermiddag, då avstånden verka kortare. Till råga på allt lossnade klacken på en av mina skor och en spik höll på att äta sig genom sulan, varför jag hade svårt att gå. Det var redan långt efter solnedgången, när jag fick se palatsets svarta silhuett avteckna sig mot den blekgula skyn. När jag först tog upp och bar henne, var Weena överlycklig, men efter en stund ville hon komma ner igen. Hon sprang sedan vid min sida, då och då görande en liten avstickare för att plocka blommor, som hon stoppade i fickorna på mig. Mina fickor hade alltid varit ett mysterum för henne, men till slut hade hon räknat ut, att de voro avlånga blomstervaser. Åtminstone använde hon dem därför. Men det påminner mig om en sak! När jag bytte rock fann jag... Tidfararen gjorde ett uppehåll, stack handen i fickan och tog fram två vissnade blommor, liknande stora, vita malvor, som han lade på det lilla bordet. Sedan fortsatte han sin berättelse. När aftonens stillhet lägrade sig över världen och vi passerat över höjden vid Wimbledon, började Weena att bli trött och ville återvända till det grå stenhuset. Men då pekade jag ut för henne de avlägsna tinnarna på det gröna porslinspalatser och försökte göra klart för henne, att vi voro på väg till ett säkert ställe. Ni vet själva, hur tyst allt blir strax före mörkrets inbrott. Till och med trädens sus dör bort. Jag har alltid tyckt, att det ligger något förväntansfullt i kvällstystnaden. Himlen var klar och hög och molnfri med undantag för några molnbankar mot väster, men denna afton färgades Läroböcker Ritningar Vid självstudium erbjuda nedanstående handböcker den allra bästa hjälpen. Innehållet är instruktivt och värdefullt, samt utgör varje bok ett avslutat helt. I den förklarande texten ingår bilder, planscher och teckningar. Teckningsböckerna äro utarbetade av artisten och teckningsläraren V. Björkman. Böckerna kunna anskaffas genom närmaste bokhandel eller direkt från förlaget, Clas Ohlsson & C:o, Insjön, genom att insända nedanstående kupong. Stryk över det som ej önskas, häftad eller inbunden. Sänd mig mot postförskott följande böcker: .... ex. Konstmålning, pastellmålning, akvarellmålning, oljemålning, häft. 2.35, inb. 3.25. .... ex. Landskapsteckning, häft. 2.25, inb. 3.15. .... ex. Frihandsteckning, häft. 2.35, inb. 3.25. .... ex. Figur- & porträtteckning, häft. 2.35, inb. 3.35. .... ex. Tuschteckning, häftad 1.85. .... ex. Lärobok i textning, häft. 2.25. .... ex. Möbelmålning med färgplanscher, häft. 1.75. .... st. Radioritning till en-rörs batteriapparat 0.50. .... st. Radioritning till två-rörs batteriapparat, 1.4 volts rör, 0.75. .... st. Radioritning till tre-rörs batteriapparat, 1.4 volts rör, 1.25. .... ex. 100-sidig katalog över ritningar, handböcker, radiodelar, grammofondelar, verktyg, leksaker, artistmateriel, fotoart., experimentart. m. m. gratis. Namn: ..... Adress: .....