- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 4. 24 jan. 1941 /
13

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - X. När det blev natt - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mina förväntningar av min fruktan. I
det tilltagande mörkret och tystnaden
syntes mina sinnen vara övernaturligt
skärpta. Jag tyckte, att jag till och
med hade en förnimmelse av att jorden
under mig var ihålig och att jag kunde
se hur morlocks i avvaktan på mörkrets
inbrott kröpo omkring i sin myrstack.
Upphetsad som jag var inbillade jag
mig, att de tagit mitt intrång i deras
tunnlar som en krigsförklaring.

Och varför hade de tagit min
tidmaskin?

Vi fortsatte framåt i tystnaden, och
skymningen övergick i natt. Himlens
klarblåa färg bleknade och den ena
stjärnan efter den andra kom fram.
Marken blev dunkel och träden syntes
svarta, varjämte Weena blev allt
tröttare. Jag tog henne i mina armar,
pratade med henne och smekte henne. När
det sedan blev allt mörkare, slog hon
sina armar om min hals, slöt ögonen och
pressade ansiktet mot min axel.

Så gingo vi nedför en lång sluttning
och ned i en dalgång, där jag i mörkret
nästan gick rakt ut i en liten flod. Jag
vadade över den och fortsatte uppför
den andra sidan av dalgången och förbi
några sovhus och en staty — en faun
eller något dylikt, men utan huvud. Där
växte också några akacior.

Än så länge hade jag inte sett
skymten av några morlocks, men natten var
ju ännu inte så långt liden och de mörka
timmarna före månens uppgång lågo
ännu framför oss.

Från krönet av nästa kulle såg jag en
tät och mörk skog utbreda sig framför
oss. Jag stannade tvekande, ty jag
kunde inte se något slut på den varken till
höger eller vänster. Som jag kände mig
mycket trött, särskilt i fötterna, lyfte
jag varligt ned Weena och satte mig på
en tuva.

Jag kunde inte längre se det gröna
porslinspalatset och var inte säker på
riktningen. Jag tittade spanande in i
den mörka skogen och undrade, vad den
kunde dölja. Under det täta virrvarret
av hopflätade grenar kunde man inte
se stjärnorna. Även om där inte
funnos några andra faror på lur — faror,
som, jag inte ens tordes tänka på — så
fanns där rötter att snava över och
trädstammar att törna mot. Jag var
dessutom mycket trött efter dagens
spännande upplevelser, och därför beslöt
jag att tillbringa natten ute i det fria
på kullen.

Jag var glad att Weena sov så gott,
och sedan jag noga svept in henne i min
rock, satte jag mig ned bredvid henne
och inväntade att månen skulle gå upp.
Sluttningen låg tyst och övergiven, men
från skogens mörka djup hördes då och
då prasslet av levande varelser. Över
mig lyste stjärnorna i den klara natten
och deras vänliga blinkande voro som
ett slags vänlig tröst för mig. Alla de
gamla stjärnbilderna voro försvunna
från himlen. Den långsamma rörelse,
som knappt gör sig märkbar under
hundra människoåldrar, hade. länge
sedan arrangerat om dem i nya
konstellationer. Men vintergatan, tyckte jag, var
samma gamla lysande stjärnband som
förr. I söder tyckte jag mig se en
mycket klar, röd stjärna, som jag aldrig
sett förr. Den var till och med klarare
än vår egen gröna Sirius. Och bland alla
dessa skimrande ljuspunkter lyste en
planet vänligt och stadigt som ansiktet
på en gammal vän.

Åsynen av stjärnorna kom mina
sorger och alla jordelivets vedermöder att
synas mindre. Jag tänkte på
stjärnornas omätliga avstånd och på deras
långsamma, lagbundna färd från det okända
förflutna in i den okända framtiden.
Jag tänkte på de långa
dagjämningsperioder som jordaxeln beskriver. Under
alla de år iag genomfarit hade detta
tysta kretslopp endast ägt rum fyrtio
gånger. Men under dessa få kretslopp
hade all verksamhet, alla traditioner,
invecklade organisationer, alla nationer,
språk, all litteratur och alla
förhoppninvgar, ja, t. o. m. hågkomstan av
människan, sådan som jag kände henne,
sopats bort ur tillvaron. I stället hade
kommit dessa späda varelser, som glömt
sin höga härkomst, och de vita odjuren,
som jag var så rädd för. Sedan tänkte
jag på den stora fiendskap, som rådde
mellan de två raserna, och för första
gången fick jag med en rysning klart
för mig vad slags kött jag hade sett.
Det var för ohyggligt!

Jag tittade på lilla Weena, som sov
bredvid mig så oskyldigt, och så
försvann min fruktan.

Under den långa natten försökte jag
så litet som möjligt tänka på morlocks
och roade mig med att se om jag kunde
hitta spår av de gamla stjärnbilderna i
de nya konstellationerna. Himlen
fortfor att vara klar med undantag för
några lätta strömoln.

Ibland slumrade jag nog till för en
kort stund. Men alltefter som tiden led,
började skyn ljusna i öster, liksom
reflexen från någon blek eld, och månen,
som var i sista kvarteret, höjde sig i en
smal skåra. Strax efter kom dagningen,
till en början blek men sedan röd och
varm.

Ingen morlock hade kommit oss nära
under hatten, och jag hade faktiskt inte
sett skymten av någon på kullen. Med
det ökade självförtroende, som följde
med dagsljuset, tyckte jag att mina
farhågor varit överdrivna.

Jag reste mig upp men märkte, att
foten var svullen vid vristen och öm
under hälen, varför jag satte mig igen, tog
av skorna och kastade bort dem.

Sedan väckte jag Weena och vi
vandrade ner i skogen, som nu såg grön och
behaglig ut i stället för svart och
hotande.

Vi hittade några frukter att stilla vår
hunger med och snart mötte vi andra av
de små nätta varelserna, som
skrattande dansade i solskenet som om ingen
natt funnes.

Och då kom jag ånyo att tänka på
köttet, som jag hade sett. Jag var nu
säker på var det kom ifrån, och ur
djupet av mitt hjärta beklagade jag denna
lilla rännil som var kvar efter
mänsklighetens stora ström. Tydligen hade
morlocks någon gång för länge sedan
under det mänskliga förfallets tid lidit
brist på födoämnen och måst livnära sig
av råttor och dylika skadedjur. Till och
med i vår tid är människan mindre
nogräknad med sin föda än hon en gång
var, och mycket mindre kräsen än t. ex.
apan. Hennes fördom mot
människokött är inte så djupt rotad som man
skulle kunna tro. Och för dessa odjur i
människohamn...!

Jag försökte att se saken från en
vetenskaplig synpunkt. När allt kom
omkring, voro morlocks mindre mänskliga
och mera avlägsna från oss än våra
kannibaliska förfäder för tre eller
fyratusen år sedan. Och den intelligens,
som annars skulle ha plågat dem, var
försvunnen. Och varför skulle jag
bekymra mig därom? Elois voro bara som
gödboskap som morlocks liksom myror
uppfödde och skattade, och vars
fortplantning de troligen också tillsodosågo.
Och här dansade Weena vid min sida!

Sedan försökte jag stålsätta mig mot
den fasa, som började bemäktiga sig
mig, genom att betrakta det som ett
hårt straff för människornas
själviskhet. Människorna hade varit belåtna med
att leva lugnt och behagligt på sina
medmänniskors bekostnad och gjort
behovet till sitt slagord och sin ursäkt, och
så hade i tidens fullbordan behovet
krävt sin rätt av dem.

Jag försökte också att med Carlyle
förakta dessa arma degenererade
aristokrater. Men det lyckades inte riktigt bra.
Hur stor deras intellektuella
degradering än var, så hade dock elois
bibehållit så mycket av sina mänskliga
egenskaper, att jag måste känna sympati för
dem, och dela med dem deras
degradering och fruktan.

        (Forts. i nästa nummer.)

VERKTYG
småmaskiner — tillbehör
köpas förmånligt från oss.
GRATIS sända vi Eder på
begäran vår katalog,
innehållande 1000-tals olika verktyg
för såväl trä- som
järnbearbetning.

VERKTYGS
Lagret

GÖTEBORG Drottninggatan 25

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:15 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-4/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free