mina förväntningar av min fruktan. I det tilltagande mörkret och tystnaden syntes mina sinnen vara övernaturligt skärpta. Jag tyckte, att jag till och med hade en förnimmelse av att jorden under mig var ihålig och att jag kunde se hur morlocks i avvaktan på mörkrets inbrott kröpo omkring i sin myrstack. Upphetsad som jag var inbillade jag mig, att de tagit mitt intrång i deras tunnlar som en krigsförklaring. Och varför hade de tagit min tidmaskin? Vi fortsatte framåt i tystnaden, och skymningen övergick i natt. Himlens klarblåa färg bleknade och den ena stjärnan efter den andra kom fram. Marken blev dunkel och träden syntes svarta, varjämte Weena blev allt tröttare. Jag tog henne i mina armar, pratade med henne och smekte henne. När det sedan blev allt mörkare, slog hon sina armar om min hals, slöt ögonen och pressade ansiktet mot min axel. Så gingo vi nedför en lång sluttning och ned i en dalgång, där jag i mörkret nästan gick rakt ut i en liten flod. Jag vadade över den och fortsatte uppför den andra sidan av dalgången och förbi några sovhus och en staty — en faun eller något dylikt, men utan huvud. Där växte också några akacior. Än så länge hade jag inte sett skymten av några morlocks, men natten var ju ännu inte så långt liden och de mörka timmarna före månens uppgång lågo ännu framför oss. Från krönet av nästa kulle såg jag en tät och mörk skog utbreda sig framför oss. Jag stannade tvekande, ty jag kunde inte se något slut på den varken till höger eller vänster. Som jag kände mig mycket trött, särskilt i fötterna, lyfte jag varligt ned Weena och satte mig på en tuva. Jag kunde inte längre se det gröna porslinspalatset och var inte säker på riktningen. Jag tittade spanande in i den mörka skogen och undrade, vad den kunde dölja. Under det täta virrvarret av hopflätade grenar kunde man inte se stjärnorna. Även om där inte funnos några andra faror på lur — faror, som, jag inte ens tordes tänka på — så fanns där rötter att snava över och trädstammar att törna mot. Jag var dessutom mycket trött efter dagens spännande upplevelser, och därför beslöt jag att tillbringa natten ute i det fria på kullen. Jag var glad att Weena sov så gott, och sedan jag noga svept in henne i min rock, satte jag mig ned bredvid henne och inväntade att månen skulle gå upp. Sluttningen låg tyst och övergiven, men från skogens mörka djup hördes då och då prasslet av levande varelser. Över mig lyste stjärnorna i den klara natten och deras vänliga blinkande voro som ett slags vänlig tröst för mig. Alla de gamla stjärnbilderna voro försvunna från himlen. Den långsamma rörelse, som knappt gör sig märkbar under hundra människoåldrar, hade. länge sedan arrangerat om dem i nya konstellationer. Men vintergatan, tyckte jag, var samma gamla lysande stjärnband som förr. I söder tyckte jag mig se en mycket klar, röd stjärna, som jag aldrig sett förr. Den var till och med klarare än vår egen gröna Sirius. Och bland alla dessa skimrande ljuspunkter lyste en planet vänligt och stadigt som ansiktet på en gammal vän. Åsynen av stjärnorna kom mina sorger och alla jordelivets vedermöder att synas mindre. Jag tänkte på stjärnornas omätliga avstånd och på deras långsamma, lagbundna färd från det okända förflutna in i den okända framtiden. Jag tänkte på de långa dagjämningsperioder som jordaxeln beskriver. Under alla de år iag genomfarit hade detta tysta kretslopp endast ägt rum fyrtio gånger. Men under dessa få kretslopp hade all verksamhet, alla traditioner, invecklade organisationer, alla nationer, språk, all litteratur och alla förhoppninvgar, ja, t. o. m. hågkomstan av människan, sådan som jag kände henne, sopats bort ur tillvaron. I stället hade kommit dessa späda varelser, som glömt sin höga härkomst, och de vita odjuren, som jag var så rädd för. Sedan tänkte jag på den stora fiendskap, som rådde mellan de två raserna, och för första gången fick jag med en rysning klart för mig vad slags kött jag hade sett. Det var för ohyggligt! Jag tittade på lilla Weena, som sov bredvid mig så oskyldigt, och så försvann min fruktan. Under den långa natten försökte jag så litet som möjligt tänka på morlocks och roade mig med att se om jag kunde hitta spår av de gamla stjärnbilderna i de nya konstellationerna. Himlen fortfor att vara klar med undantag för några lätta strömoln. Ibland slumrade jag nog till för en kort stund. Men alltefter som tiden led, började skyn ljusna i öster, liksom reflexen från någon blek eld, och månen, som var i sista kvarteret, höjde sig i en smal skåra. Strax efter kom dagningen, till en början blek men sedan röd och varm. Ingen morlock hade kommit oss nära under hatten, och jag hade faktiskt inte sett skymten av någon på kullen. Med det ökade självförtroende, som följde med dagsljuset, tyckte jag att mina farhågor varit överdrivna. Jag reste mig upp men märkte, att foten var svullen vid vristen och öm under hälen, varför jag satte mig igen, tog av skorna och kastade bort dem. Sedan väckte jag Weena och vi vandrade ner i skogen, som nu såg grön och behaglig ut i stället för svart och hotande. Vi hittade några frukter att stilla vår hunger med och snart mötte vi andra av de små nätta varelserna, som skrattande dansade i solskenet som om ingen natt funnes. Och då kom jag ånyo att tänka på köttet, som jag hade sett. Jag var nu säker på var det kom ifrån, och ur djupet av mitt hjärta beklagade jag denna lilla rännil som var kvar efter mänsklighetens stora ström. Tydligen hade morlocks någon gång för länge sedan under det mänskliga förfallets tid lidit brist på födoämnen och måst livnära sig av råttor och dylika skadedjur. Till och med i vår tid är människan mindre nogräknad med sin föda än hon en gång var, och mycket mindre kräsen än t. ex. apan. Hennes fördom mot människokött är inte så djupt rotad som man skulle kunna tro. Och för dessa odjur i människohamn...! Jag försökte att se saken från en vetenskaplig synpunkt. När allt kom omkring, voro morlocks mindre mänskliga och mera avlägsna från oss än våra kannibaliska förfäder för tre eller fyratusen år sedan. Och den intelligens, som annars skulle ha plågat dem, var försvunnen. Och varför skulle jag bekymra mig därom? Elois voro bara som gödboskap som morlocks liksom myror uppfödde och skattade, och vars fortplantning de troligen också tillsodosågo. Och här dansade Weena vid min sida! Sedan försökte jag stålsätta mig mot den fasa, som började bemäktiga sig mig, genom att betrakta det som ett hårt straff för människornas själviskhet. Människorna hade varit belåtna med att leva lugnt och behagligt på sina medmänniskors bekostnad och gjort behovet till sitt slagord och sin ursäkt, och så hade i tidens fullbordan behovet krävt sin rätt av dem. Jag försökte också att med Carlyle förakta dessa arma degenererade aristokrater. Men det lyckades inte riktigt bra. Hur stor deras intellektuella degradering än var, så hade dock elois bibehållit så mycket av sina mänskliga egenskaper, att jag måste känna sympati för dem, och dela med dem deras degradering och fruktan. <tab>(Forts. i nästa nummer.) VERKTYG småmaskiner — tillbehör köpas förmånligt från oss. GRATIS sända vi Eder på begäran vår katalog, innehållande 1000-tals olika verktyg för såväl trä- som järnbearbetning. VERKTYGS Lagret GÖTEBORG Drottninggatan 25