—A 2 SAR AASE ERAN na användas mycket lättare än då det gäller tvåräls. Den tredje rälsen kan läggas antingen mellan eller vid sidan av spåret, men oftast användes den utanförliggande av modelljärnvägsbyggarna. Då den tredje skenan ligger i mitten är det nämligen svårt att undvika kortslutningar i väx- lar och korsningar. På vilket avstånd och på vilken höjd över det verkliga spåret som den tredje rälsen skall ligga ha vi redan talat om i en tidigare ar- tikel. Vi skall här bara visa utseendet av en släpsko, (se bilden). Åtskilliga typer finnas, men enklast är nog att taga ett stycke fosforbronsbleck och löda på ett par bitar mässing, som släpskor. Ju mer invecklade man gör släpskor, desto svårare blir det nämligen att få dem att fungera. Se bara upp med att de monteras på loket så att de inte kom- ma i beröring med hjul eller andra me- talldelar på loket och göra kortslutning. Höjden på släpskon skall vara så avpas- sad, att den, när den löper i luften, inte får gå ner i det vanliga spårets höjd och göra kortslutning i detta. Två skor på vardera sidan skola användas på varje lok eller motorvagn, och det in- bördes avståndet mellan skorna skall vara så stort som möjligt, så att alltid någon av dem gör kontakt, när man pas- serar gap i den tredje rälsen. Ibland blir det svårt att få släpskorna tillräck- ligt långt ifrån varandra, t. ex. då det gäller växellok. Man kan då ha en flak- vagn fastkopplad till loket och montera ett par släpskor på vagnen. Ännu en sak som man skall komma ihåg är, att man måste ha gap i den tredje rälsen vid alla växlar. Och där den tredje rälsen slutar skall den all- tid böjas ned, annars kommer släpskon under skenan och slits av. Vill man inte kapa skenan, som består utav mässings- tråd med vissa mellanrum fastlödd på småskruvar, så kan man på insidan av tredje rälsen lägga en ramp (se bilden) d. v. s. ett snett placerat stycke metall, på vilket släpskon löper upp. Det finns ännu ett system att föra elektriciteten till loket, och för oss sven- skar är detta det mest bekanta. Man använder en kontaktlina över spåret, monterad i på visst avstånd från var- andra placerade ledningsstolpar av vari- erande utseende och material. På Sta- tens Järnvägar användes stolpar av me- tall, men på vissa privatbanor har man gjort det enklare, man använder sig av impregnerade trästolpar. Även beträffande detta tillvägagångs- sätt måste man skaffa sig en strömtill- förare till loket, en s. k. pantograf eller strömavtagare, som placeras på lokets tak. Beträffande lok av elektrisk typ blir detta synnerligen realistiskt, men att sätta en strömavtagare på ett ång- lok är inte vidare lyckat. Man måste Hur konstruktio- nen av pantogra- fen går till ses lätt av detaljfigurerna. Två olika förfa- ringssätt vid byg- gande av extra S bärlinor vid till- försel av ström via pantografer. alltså besluta sig för, vilka slags lok man skall ha. Med en kontaktlina över spåret är det möjligt att eliminera alla komplikationer vid växlar och korsnin- gar. Man får alltså en kontinuerlig till- försel av ström. Å andra sidan går det åt mycket tid, arbete och kostnader för att sätta upp stolpar och linor. Det tidigare beskrivna sättet med tredje rälsen bredvid spåret är mycket billigare och enklare. IDE att återgå till kontaktlinan är det i verkligheten oftast så att stolparna stå långt ifrån varandra. Därigenom vill linan, som har en ganska avsevärd vikt per meter, hänga i en båge. För att undvika detta använder man t. ex. vid S. J. en anordning som syns på fig. 4. Över den verkliga strömföran- de linan och kopplad på ett visst av- stånd över den genom bärtrådar har man hängt en extra bärlina. På detta sätt kommer den riktiga kontaktlinan alltid att hänga på bestämd höjd parallellt med spåret. För modelljärnvägar är detta ganska knepigt. Det är tidsödan- de arbete att löda denna massa trådar mellan de båda linorna och därför bru- kar man nöja sig med en enkel lina. Som alla veta behövs två ledningar I tvårälssyste- met tjänar varje räls som strömförande. När en tredje räls eller kontaktlina an- till en elektrisk motor. vändes, fungerar de båda löpskenorna som en enhet, nämligen som återledning för strömmen. Vill man däremot ha signal- eller kontrollsystem, låt oss säga ett spårledningsschema (se fig. 5), då fungerar endast den ena rälsen som åter- ledning, den andra rälsen reserveras för spårledningen. Förfarandet är exakt lika som vid de riktiga järnvägarna. En sak, som är mycket viktig, vilja vi påpeka. Det går inte bara att helt enkelt lägga ut ett spår med tredje skena, sätta ett lok på spåret och köra. Löprälsen måste lödas ihop vid varje skarv. Enklast är att taga en tunn, förtent koppartråd och löda fast den å ömse sidor om skarven. Modell-lokomotiv äro vanligtvis kon- struerade för att köra med 18 volts spän- ning eller mindre. Här finns förresten en standardisering. Nollans lok använ- der 18 volts lik- eller växelström, ”Ho” använder sig av 6 volts likström. Vid de flesta modelljärnvägar använ- des växelström, som man får direkt från en kontakt i väggen. Så kopplar man in en transformator, vilken sänker spän- ningen från låt oss säga 220 eller 127 volt — vilket ni nu har — till den för nollan användbara 18—20 volt eller till den ström man använder i ”Ho” 6 volt. Bor man i ett hus, där det finns lik- ' i 3 I ONS || | a is (RT Så här kom- Lr) Rn SS mer det första sek- + —r tionsschemat att se ut. Y, A och B äro tre olika reostater för skilda sektio- ner av banan. Var- je reostat kontrol- lerar i sin tur oli- ka smådelar av sektionen. I vv. Ett typiskt ställverk med be- lyst spårlednings- schema på väggen. TEKNIK för ALLA 25