- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 40. 3 okt. 1941 /
25

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur man bygger en modelljärnväg: Elektrifieringen börjar, av Kelle Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

—A 2

SAR AASE ERAN

na användas mycket lättare än då det
gäller tvåräls.

Den tredje rälsen kan läggas antingen
mellan eller vid sidan av spåret, men
oftast användes den utanförliggande av

modelljärnvägsbyggarna. Då den tredje
skenan ligger i mitten är det nämligen
svårt att undvika kortslutningar i väx-
lar och korsningar. På vilket avstånd
och på vilken höjd över det verkliga
spåret som den tredje rälsen skall ligga
ha vi redan talat om i en tidigare ar-
tikel. Vi skall här bara visa utseendet
av en släpsko, (se bilden). Åtskilliga
typer finnas, men enklast är nog att taga
ett stycke fosforbronsbleck och löda på
ett par bitar mässing, som släpskor. Ju
mer invecklade man gör släpskor, desto
svårare blir det nämligen att få dem
att fungera. Se bara upp med att de
monteras på loket så att de inte kom-
ma i beröring med hjul eller andra me-
talldelar på loket och göra kortslutning.
Höjden på släpskon skall vara så avpas-

sad, att den, när den löper i luften,

inte får gå ner i det vanliga spårets
höjd och göra kortslutning i detta. Två
skor på vardera sidan skola användas
på varje lok eller motorvagn, och det in-
bördes avståndet mellan skorna skall
vara så stort som möjligt, så att alltid
någon av dem gör kontakt, när man pas-
serar gap i den tredje rälsen. Ibland
blir det svårt att få släpskorna tillräck-
ligt långt ifrån varandra, t. ex. då det
gäller växellok. Man kan då ha en flak-
vagn fastkopplad till loket och montera

ett par släpskor på vagnen.

Ännu en sak som man skall komma
ihåg är, att man måste ha gap i den
tredje rälsen vid alla växlar. Och där
den tredje rälsen slutar skall den all-
tid böjas ned, annars kommer släpskon
under skenan och slits av. Vill man inte
kapa skenan, som består utav mässings-
tråd med vissa mellanrum fastlödd på
småskruvar, så kan man på insidan av
tredje rälsen lägga en ramp (se bilden)
d. v. s. ett snett placerat stycke metall,
på vilket släpskon löper upp.

Det finns ännu ett system att föra
elektriciteten till loket, och för oss sven-
skar är detta det mest bekanta. Man
använder en kontaktlina över spåret,
monterad i på visst avstånd från var-
andra placerade ledningsstolpar av vari-
erande utseende och material. På Sta-
tens Järnvägar användes stolpar av me-
tall, men på vissa privatbanor har man
gjort det enklare, man använder sig av
impregnerade trästolpar.

Även beträffande detta tillvägagångs-
sätt måste man skaffa sig en strömtill-
förare till loket, en s. k. pantograf eller
strömavtagare, som placeras på lokets
tak. Beträffande lok av elektrisk typ
blir detta synnerligen realistiskt, men
att sätta en strömavtagare på ett ång-
lok är inte vidare lyckat. Man måste

Hur konstruktio-
nen av pantogra-
fen går till ses lätt
av detaljfigurerna.

Två olika förfa-
ringssätt vid byg-
gande av extra S
bärlinor vid till-
försel av ström via
pantografer.

alltså besluta sig för, vilka slags lok
man skall ha. Med en kontaktlina över
spåret är det möjligt att eliminera alla
komplikationer vid växlar och korsnin-
gar. Man får alltså en kontinuerlig till-
försel av ström. Å andra sidan går det
åt mycket tid, arbete och kostnader för
att sätta upp stolpar och linor. Det
tidigare beskrivna sättet med tredje
rälsen bredvid spåret är mycket billigare
och enklare.

IDE att återgå till kontaktlinan är det
i verkligheten oftast så att stolparna
stå långt ifrån varandra. Därigenom
vill linan, som har en ganska avsevärd
vikt per meter, hänga i en båge. För
att undvika detta använder man t. ex.
vid S. J. en anordning som syns på
fig. 4. Över den verkliga strömföran-
de linan och kopplad på ett visst av-
stånd över den genom bärtrådar har man
hängt en extra bärlina. På detta sätt
kommer den riktiga kontaktlinan alltid
att hänga på bestämd höjd parallellt
med spåret. För modelljärnvägar är
detta ganska knepigt. Det är tidsödan-
de arbete att löda denna massa trådar
mellan de båda linorna och därför bru-
kar man nöja sig med en enkel lina.

Som alla veta behövs två ledningar
I tvårälssyste-
met tjänar varje räls som strömförande.
När en tredje räls eller kontaktlina an-

till en elektrisk motor.

vändes, fungerar de båda löpskenorna
som en enhet, nämligen som återledning
för strömmen. Vill man däremot ha
signal- eller kontrollsystem, låt oss säga
ett spårledningsschema (se fig. 5), då
fungerar endast den ena rälsen som åter-
ledning, den andra rälsen reserveras för
spårledningen. Förfarandet är exakt
lika som vid de riktiga järnvägarna.

En sak, som är mycket viktig, vilja
vi påpeka. Det går inte bara att helt
enkelt lägga ut ett spår med tredje

skena, sätta ett lok på spåret och köra.
Löprälsen måste lödas ihop vid varje
skarv. Enklast är att taga en tunn,
förtent koppartråd och löda fast den å
ömse sidor om skarven.

Modell-lokomotiv äro vanligtvis kon-
struerade för att köra med 18 volts spän-
ning eller mindre. Här finns förresten
en standardisering. Nollans lok använ-
der 18 volts lik- eller växelström, ”Ho”
använder sig av 6 volts likström.

Vid de flesta modelljärnvägar använ-
des växelström, som man får direkt från
en kontakt i väggen. Så kopplar man
in en transformator, vilken sänker spän-
ningen från låt oss säga 220 eller 127
volt — vilket ni nu har — till den för
nollan användbara 18—20 volt eller till
den ström man använder i ”Ho” 6 volt.
Bor man i ett hus, där det finns lik-
’ i 3 I ONS
|| |

a
is

(RT Så här kom-

Lr)

Rn

SS

mer det första sek-

+ —r

tionsschemat att se
ut. Y, A och B äro
tre olika reostater
för skilda sektio-
ner av banan. Var-
je reostat kontrol-
lerar i sin tur oli-
ka smådelar av
sektionen.

I vv. Ett typiskt
ställverk med be-
lyst spårlednings-
schema på väggen.

TEKNIK för ALLA 25

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:14:06 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-40/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free