Den tyske flyga- ren och astrono- men Max Valier, vars experiment med =: raketbilen lagts till grund för nya försök med raketdrivna flygmaskiner — och rymdskepp. 38.000 mil avlägsna månen. Inneslutna i en ihålig metallprojektil av 10 tons vikt, slungas de djärva resenärerna i det på sekunden beräknade lämpliga ögon- blicket ut från en i berget gjuten 275 m lång kanon. En laddning av 200 ton bomullskrut ger kulan den nödvändiga hastigheten, för att den, övervinnande tyngdkraften, skall nå den punkt 34.000 mil över jordytan, där den utsättes för en lika stor dragning från månen som från jorden. Så snart denna ”neutrala” punkt överskridits, tar månens attrak- tion överhanden, och projektilen faller mot det avsedda slutmålet för resan. Tyvärr är planen icke alls så enkel att realisera. En mängd svårigheter ställa sig i vägen. Friktionen mot luf- ten kommer icke endast att betydligt hindra rörelsen utan även att upphetta projektilen till glödning, så att den för åskådaren kommer att te sig som ett hastigt försvinnande stjärnskott. När jättekanonen skall inriktas, måste man beakta, att såväl utgångspunkten som målet äro i rörelse, samt att icke endast jorden och månen utan även andra him- lakroppar, planeter, meteorer och icke minst solen, kommer att påverka pro- jektilen i dess bana. Om man bortser från alla dessa och liknande besvärligheter, kan man beräk- na, att den utgångshastighet (initialhas- tighet) kulan minst måste ha för att kunna nå den neutrala punkten utgör mer än 11.000 meter i sekunden d. v. s. 40.000 km/tim. För att åstadkomma en sådan hastighet fordras ett sprängämne, som är 7 gånger så effektivt som bom- ullskrut. Något sådant sprängämne fin- nes ej, och skulle något i framtiden upp- täckas, är Jules Vernes plan ändock out- förbar. Den oerhörda hastighetsöknin- gen från vila till 40.000 km/tim. på en bråkdel av en sekund är nämligen mer än någon levande varelse kan uthärda. Den motsvarar en stöt så fruktansvärd, att i jämförelse därmed en sammanstöt- ning mellan två expresståg kan betrak- tas som en mild smekning. Det kan i detta saramanhang nämnas att en män- 4 TEKNIK för ALLA niska ej kan uthärda större accelera- tionstryck än 25 meter — d. v. s. att has- tigheten första sekunden utgör 25 m. och därefter accelerar till 50 m. under andra sekunden, 75 under tredje etc. Raketdrivna världsrymdskepp. K anonkulan som transportmedel ge- nom världsrymden måste alltså för- visas till fantasiens område. Däremot har man sedan mer än 20 år tillbaka all- varligt debatterat möjligheten av det ra- ketdrivna ”världsrymdskeppet”. Raketprincipen är i och för sig ing- enting nytt. Den har i många år till- lämpats i fyrverkeriraketer, som vi ju alla sett stiga mot himlen under starkt fräsande och med en lång eldsvans efter sig, och det är tvivelsutan just fyrver- keriraketen, som givit vederbörande tek- Professor Her- mann Oberth har gjort vissa bée- räkningar angå- ende <wvätgasens möjligheter som drivkraft för rymdfartyg. niker idén till deras raketrymdskepp. En fyrverkeriraket kan nämligen uppnå rätt avsevärd hastighet och stor höjd, och tanken att tillämpa denna princip — men naturligtvis i tillräckligt stora di- mensioner och med vederbörligt hänsyns- tagande till föreliggande omständigheter — ligger nära till hands. En raket består av en i den ena än- dan sluten cylindrisk hylsa av papp el- ler järnbleck. Denna fylles med lämp- ligt krut, som packas hårt i lager efter lager. Hylsan fästes vid ena änden av en styrkäpp, varefter raketen uppställes med hylsan och dess slutna ända uppåt. Krutet antändes med stubintråd och för- brinner varvvis. Medan vi alltså alla sett fyrverkeriraketer stiga mot himlen, är det däremot icke många, som veta, hur deras verkningssätt egentligen är. De flesta lära väl anse, att det är den vid raketladdningens avfyrande uppkom- mande gasen, som genom att i tillbaka- gående riktning stöta mot luften driver raketen uppåt ungefär på samma sätt, som man stakar fram en båt genom att med en stång eller åra stöta mot sjö- bottnen. Denna uppfattning är emel- lertid alldeles felaktig. Framdrivningen av en raket åstad- kommes visserligen av den vid krutets förbränning uppkommande och tillbaka- strömmande gasen, men icke till följd av dennas tryck mot luften utan på grund av det därigenom framkallade reaktions- trycket. Medan en gevärskula, som av- skjutes uppåt, efter passagen genom pi- pan är helt överlämnad åt tyngdkraf- tens verkan och därför får en alltmer minskad hastighet, växer raketens has- tighet, till dess hela laddningen är för- brukad. Först därefter beskriver den den vanliga kulbanan. Hur viktigt det här förklarade förhål- landet är för lösningen av problemet ”världsrymdstrafik”, kan man förstå, då man betänker, att rymdskeppet skall kunna fortskaffa sig icke blott genom jordens lufthölje, atmosfären, utan även genom den lufttomma rymden och att det, när det hunnit ut i den tomma världsrymden, skall kunna. både gå vi- dare med tillhjälp av sin egen energi och ständigt drivas framåt genom nya impulser, framkallade av nya raketex- plosioner. Syre och väte bättre än krut. sionerna framkallade gasutströmnin- gen har, desto mindre gas behövs, och i samma mån minskas den för en resa nödvändiga kvantiteten bränsle. Man Ja större hastighet den av raketexplo- har beräknat, att med en gasutström- mingshastighet av 2.000 meter i sekun- den erfordras 1500 ton död last för varje ton effektiv last, som skall medföras. :Kunde man uppnå en gasutströmnings- hastighet av 10.000 meter i sekunden, Re Robert H. Goddard, amerikansk profes- sor, med en av sina raketmodeller. - ep ”. AS Å AA RR TNA