Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kan man flyga till månen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tyske flyga-
ren och astrono-
men Max Valier,
vars experiment
med =: raketbilen
lagts till grund
för nya försök
med raketdrivna
flygmaskiner —
och rymdskepp.
38.000 mil avlägsna månen. Inneslutna
i en ihålig metallprojektil av 10 tons
vikt, slungas de djärva resenärerna i det
på sekunden beräknade lämpliga ögon-
blicket ut från en i berget gjuten 275
m lång kanon. En laddning av 200 ton
bomullskrut ger kulan den nödvändiga
hastigheten, för att den, övervinnande
tyngdkraften, skall nå den punkt 34.000
mil över jordytan, där den utsättes för
en lika stor dragning från månen som
från jorden. Så snart denna ”neutrala”
punkt överskridits, tar månens attrak-
tion överhanden, och projektilen faller
mot det avsedda slutmålet för resan.
Tyvärr är planen icke alls så enkel
att realisera. En mängd svårigheter
ställa sig i vägen. Friktionen mot luf-
ten kommer icke endast att betydligt
hindra rörelsen utan även att upphetta
projektilen till glödning, så att den för
åskådaren kommer att te sig som ett
hastigt försvinnande stjärnskott. När
jättekanonen skall inriktas, måste man
beakta, att såväl utgångspunkten som
målet äro i rörelse, samt att icke endast
jorden och månen utan även andra him-
lakroppar, planeter, meteorer och icke
minst solen, kommer att påverka pro-
jektilen i dess bana.
Om man bortser från alla dessa och
liknande besvärligheter, kan man beräk-
na, att den utgångshastighet (initialhas-
tighet) kulan minst måste ha för att
kunna nå den neutrala punkten utgör
mer än 11.000 meter i sekunden d. v. s.
40.000 km/tim. För att åstadkomma en
sådan hastighet fordras ett sprängämne,
som är 7 gånger så effektivt som bom-
ullskrut. Något sådant sprängämne fin-
nes ej, och skulle något i framtiden upp-
täckas, är Jules Vernes plan ändock out-
förbar. Den oerhörda hastighetsöknin-
gen från vila till 40.000 km/tim. på en
bråkdel av en sekund är nämligen mer
än någon levande varelse kan uthärda.
Den motsvarar en stöt så fruktansvärd,
att i jämförelse därmed en sammanstöt-
ning mellan två expresståg kan betrak-
tas som en mild smekning. Det kan i
detta saramanhang nämnas att en män-
4 TEKNIK för ALLA
niska ej kan uthärda större accelera-
tionstryck än 25 meter — d. v. s. att has-
tigheten första sekunden utgör 25 m. och
därefter accelerar till 50 m. under andra
sekunden, 75 under tredje etc.
Raketdrivna världsrymdskepp.
K anonkulan som transportmedel ge-
nom världsrymden måste alltså för-
visas till fantasiens område. Däremot
har man sedan mer än 20 år tillbaka all-
varligt debatterat möjligheten av det ra-
ketdrivna ”världsrymdskeppet”.
Raketprincipen är i och för sig ing-
enting nytt. Den har i många år till-
lämpats i fyrverkeriraketer, som vi ju
alla sett stiga mot himlen under starkt
fräsande och med en lång eldsvans efter
sig, och det är tvivelsutan just fyrver-
keriraketen, som givit vederbörande tek-
Professor Her-
mann Oberth har
gjort vissa bée-
räkningar angå-
ende <wvätgasens
möjligheter som
drivkraft för
rymdfartyg.
niker idén till deras raketrymdskepp. En
fyrverkeriraket kan nämligen uppnå
rätt avsevärd hastighet och stor höjd,
och tanken att tillämpa denna princip —
men naturligtvis i tillräckligt stora di-
mensioner och med vederbörligt hänsyns-
tagande till föreliggande omständigheter
— ligger nära till hands.
En raket består av en i den ena än-
dan sluten cylindrisk hylsa av papp el-
ler järnbleck. Denna fylles med lämp-
ligt krut, som packas hårt i lager efter
lager. Hylsan fästes vid ena änden av
en styrkäpp, varefter raketen uppställes
med hylsan och dess slutna ända uppåt.
Krutet antändes med stubintråd och för-
brinner varvvis. Medan vi alltså alla
sett fyrverkeriraketer stiga mot himlen,
är det däremot icke många, som veta,
hur deras verkningssätt egentligen är.
De flesta lära väl anse, att det är den
vid raketladdningens avfyrande uppkom-
mande gasen, som genom att i tillbaka-
gående riktning stöta mot luften driver
raketen uppåt ungefär på samma sätt,
som man stakar fram en båt genom att
med en stång eller åra stöta mot sjö-
bottnen. Denna uppfattning är emel-
lertid alldeles felaktig.
Framdrivningen av en raket åstad-
kommes visserligen av den vid krutets
förbränning uppkommande och tillbaka-
strömmande gasen, men icke till följd av
dennas tryck mot luften utan på grund
av det därigenom framkallade reaktions-
trycket. Medan en gevärskula, som av-
skjutes uppåt, efter passagen genom pi-
pan är helt överlämnad åt tyngdkraf-
tens verkan och därför får en alltmer
minskad hastighet, växer raketens has-
tighet, till dess hela laddningen är för-
brukad. Först därefter beskriver den
den vanliga kulbanan.
Hur viktigt det här förklarade förhål-
landet är för lösningen av problemet
”världsrymdstrafik”, kan man förstå, då
man betänker, att rymdskeppet skall
kunna fortskaffa sig icke blott genom
jordens lufthölje, atmosfären, utan även
genom den lufttomma rymden och att
det, när det hunnit ut i den tomma
världsrymden, skall kunna. både gå vi-
dare med tillhjälp av sin egen energi
och ständigt drivas framåt genom nya
impulser, framkallade av nya raketex-
plosioner.
Syre och väte bättre än krut.
sionerna framkallade gasutströmnin-
gen har, desto mindre gas behövs, och i
samma mån minskas den för en resa
nödvändiga kvantiteten bränsle. Man
Ja större hastighet den av raketexplo-
har beräknat, att med en gasutström-
mingshastighet av 2.000 meter i sekun-
den erfordras 1500 ton död last för varje
ton effektiv last, som skall medföras.
:Kunde man uppnå en gasutströmnings-
hastighet av 10.000 meter i sekunden,
Re
Robert H. Goddard, amerikansk profes-
sor, med en av sina raketmodeller.
- ep ”. AS Å
AA RR
TNA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>