levande varelser skulle kunna uthärda en sådan resa, dels att luftens mekani- ska och värmeverkningar ej skulle bli så ödesdigra som i det andra fallet. Det är först då raketen kommit upp i tun- nare luftlager, som hastigheten på all- var ökas, och faran för överhettning an- ses därför icke vidare stor. Värre är det, då raketen med stor fart återvänder till atmosfären. Den skall då lätt råka brand, liksom fallet är med en meteorsten, som ute från rymden kommer in i jordens luftlager och blir ett stjärnskott. En tysk ingenjör har tänkt sig kunna övervinna denna svå- righet genom att låta raketrymdskep- pet landa på jorden först efter att det kretsat åskilliga gånger omkring den- samma. Andra uppfinnare ha tänkt sig sig rymdskeppet försett med gasbrom- sar och då är det bara att fyra av bromsraketer, när man närmar sig jor- den. En amerikansk uppfinnare har även projekterat ett rymdskepp försett med en anordning, liknande rotorn på en autogiro, som träder i funktion, när projektilen börjar återfärden till jorden, varigenom den kommer att återvända med jämförelsevis ringa hastighet. And- ra ha åter tänkt sig fallskärmar till att bromsa upp hastigheten vid återkomsten. Som nämnts var det den amerikanska professorn Goddard, som först omsatte teorierna i praktiken. Sedan han 1919 ut- givit en skrift ”Extrema höjders upp- nåelighet medelst raketkraft” började han experimentera och lyckades en tid dwärefter sända upp en obemannad för- söksraket till en höjd av nästan 100 km över jordytan. Efter detta fram- gångsrika försök kunde tidningarna un- der sensationsrubriker meddela att pro- fessorns nästa steg bleve att sända en jätteraket till månen. Enligt Goddards plan skulle månrake- ten vara åtta meter lång och förmad som en torped. Den skulle drivas fram- åt av exploderande nitrocellulosa, som i mindre paket skulle matas in i explosi- onskammaren enligt kulspruteprincipen. Den obemannade raketen skulle inriktas så att den kom in i månens attraktions- fält. Den skulle störta ned på månens yta, varvid en kraftig magnesiumblixt i raketens nos skulle antändas. Blixtens uppflammande, hoppades Goddard, skul- le man kunna iakttaga från observatori- er på jorden. Det meddelades att ex- perimentet skulle äga rum i december 1925, men det blev dödstyst kring mån- raketen, och året därpå förklarade pro- fessorn, att han höll på att förbättra sin rakettyp och sedan blev det defini- tiv tystnad kring detta experiment. Man måste lära sg åka raketbil innan man kan Jå ga tillmånen. ”4 ven i Europa. sysslade man emeller- tid med raketproblemet, och profes- sor Hermann Oberth hade 1924 sina planer färdiga på ett rymdskepp, men blev tvungen att avbryta sina experi- ment på grund av penningbrist. Han Bild ur UFA-filmen ”Die Frau im Mond”, som visades 1930. Raketplanet har lan- dat på månen. Passageraren är iklädd dykardräkt för att kunna andas och blyskor för att kunna hålla sig på marken. . 6 TEKNIK för ALLA fick emellertid pris av franska veten- skapsakademien för sitt projekt, som tekniskt sett hade vissa företräden fram- för Goddards. Så skulle t. ex. Oberths raket drivas med flytande bränsle, al- kohol och knallgas, som har tre ggr så kraftig verkan som nitrocellulosa. En annan finess var att raketen delats i tre delar. Passagerarna befunno sig i den översta delen, som kunde frigöras från de andra, när bränslet, som de in- nehöllo, förbrukats. Observationshytten var även försedd med fallskärm. Trots vissa vetenskapliga meriter hos uppfin- narna får man nog i alla fall kalla såväl Goddard som Oberth för fantaster. De hade ej tålamod eller lust att på be- prövat vetenskapligt sätt angripa pro- blemet nedifrån och långsamt arbete sig upp mot det hägrande målet. Med den tyske astronomen och flyga- ren Max Valier inträder en mera prak- tiskt inställd man på arenan 1927. Även hans mål är flykten ut i världsrymden, men han förstår att man måste lära sig krypa innan man kan lära sig gå. Valier lyckades intressera den bekante bilfab- rikanten Opel för sina idéer, och tillsam- mans med denne och en fabrikant av räddningsraketer för skeppsbrutna bör- jades arbetet på den första uppgiften — att driva en bil med raketkraft. I april 1928 var man färdig att före- ta en provfärd, och vagnen såg i stort sett ut som en vanlig racerbil men sak- nade motor under huven. Strax bakom föraren fanns en behållare med raketer — femtio kilo sprängämnen, som skulle spränga bil och förare i småbitar, om de : antändes samtidigt. Vid starten tryckte föraren på en elektrisk kontakt på in- strumentbrädan; med öronbedövande dån sköt en väldig eldkvast ut från vagnen, som rusade iväg somcen pil och för- svann bakom det väldiga rökmoln den lämnade efter sig; När de först antän- da raketerna slutade knalla tog ett nytt par vid, och med en hastighet av 100 km i timmen rusade bilen runt banan. Nästa etapp på vägan mot stjärnorna och världsrymden var att få en flygma- skin att höja sig med raketkraftens hjälp, och även med detta har man lyckats såväl i Tyskland som i Italien. Det är obefogat att på förhand be- teckna tanken om interplanetarisk för- bindelse som omöjlig. Teoretiskt torde det knappast vara något, som hindrar att ett raketrymdskepp redan nu skulle kunna byggas. Allra minst får man be- trakta rymdraketproblemet som löjligt. Vad skulle man icke för 30 å 35 år se- dan ha sagt om radion, televisionen och Atlantflygningarna?