Värt beroende av UTLÄNDSKT BRANSLE Au Sverige för sin energiförsörjning är mycket beroende av utländskt bränsle, har sedan vår avspärrning förliden vår blivit uppenbart för var och en. Den forcerade vedavverk- ningen, de gengasdrivna bilarna och karbidlamporna vittna om att vi, både då det gäller uppvärmning, drivkraft och belysning, ha måst tillgripa inhemska produkter som er- sättning för utebliven import. Men, frågar man sig då, skulle ej våra vattenkrafter kun- na bli en hjälpare ur nöden? Skulle vi ej kunna uppvärma våra hus, driva våra bilar och tillgodose våra belysningsbehov med elektrisk energi från våra vattenfall? Svaret på denna fråga måste för det första bli, att även om alla våra vattenkrafter vore fullständigt utbyggda, skulle de dock ej kunna täcka hela det energibehov, som nu fyl- les med importerat bränsle. För det andra ligger saken så till, att ekonomiska hinder omöjliggöra den elektriska ener- giens användning för bostadsuppvärmning och bildrift i stör- re skala; t. o. m. då det gäller belysning, sätta ekonomiska synpunkter stopp ifråga om vissa delar av vårt land. För det tredje är utbyggnad av vattenfall ett mycket tidskrävan- de arbete, som ej låter sig utföras i en handvändning. På senaste tiden ha två försök gjorts att siffermässigt klargöra vårt beroende av utländskt bränsle. I ett föredrag om Sveriges energiförsörjning har överingeniören vid Södra Sveriges Ångpanneförening Tore Husberg på grund av gjor- da beräkningar kommit fram till en total energibalans för vårt land av följande utseende. Energiförsörjningen från våra vattenfall motsvarar endast c:a 6 proc. av hela energikonsumtionen. Av inhemska bräns- len, d. v. s. ved, träkol, stenkol, motorsprit och bränn- torv, erhållas ungefär 35 proc. Återstående omkring 59 proc.' täckas genom importerat bränsle: stenkol, koks, brännoljor, bensin och fotogen. Det måste genast påpekas, att denna för oss nedslående uppställning hänför sig fill förhållandena före stormaktskri- get och sålunda ej avspeglar vår nuvarande energiförsörj- ning. Vidare må framhållas, att de förutsättningar, som lig- ga till grund för överingeniör Husbergs beräkningar, mött kritik från annat fackmannahåll. Sålunda har sekreteraren i Svenska Vattenkraftföreningen civilingeniör Erik Upmark verkställt beräkningar, varur fram- komma andra siffror än de ovan anförda. E Ingeniör Upmark har framlagt sina resultat i en av Vat- tenkraftföreningens senaste publikationer i form av ett före- tal till överingenioör Husbergs föredrag. Den senare hade vid uppgörandet av sin energibalans utgått från att en kilo- wattimme elektrisk energi vid kraftstationen är likvärdig på konsumtionsplatsen med en bränslemängd, vars värmein- nehåll är 860 kilokalorier. (En kilokalori är den värme- Av civ.-ingeniör Bertil Traneus mängd, som kan höja temperaturen hos ett kilogram vatten TC): Ingeniör Upmark påpekar, att siffran 860 är användbar, när det gäller att ersätta bränsle för vissa värmeändamål med elektrisk energi. Kilowattimmens s. k. bränsleekvivalent blir däremot många gånger större, då bränslet skall använ- das för alstring av drivkraft. Genom att använda relationstalet 860 mellan kilowattimmen och bränslets värmeinnehåll vid hela sin undersökning har överingeniör Husberg medvetet underskattat den elektriska drivkraftens andel av landets totala energikonsumtion och därmed även vattenkraftens andel däri. Ingeniör Upmark har försökt att uppdela produktionen av elektrisk energi på värme- och andra ändamål samt därvid i förra fallet räknat med ett jämförelsetal av 860 kilokalo- rier, i det senare däremot med 4.500 kilokalorier. Denna sist- nämnda siffra motsvarar medelförbrukningen vid ångkraft- verk i länder, som producera energi medelst stenkol. ” Under dessa förutsättningar och genom att i energibalan- sen även inräkna den vattenkraft, som användes för direkt maskindrift och sålunda icke för elektrisk energiproduktion, finner ingeniör Upmark vattenkraftens andel i vår energiför- sörjning vara 22 proc., det inhemska bränslets 29 proc. och importbränslets 49 proc. Även om dessa siffror göra mera rättvisa åt Vattenkrattens betydelse för vårt land, kvarstår som ett faktum, att vi för ungefär halva vår energiförsörjning äro beroende av ut- ländskt bränsle. Man frågar sig under sådana Ost NNE ter vilka Sätsär- der som kunna och böra vidtagas för att för framtiden minska detta beroende. Man kan därpå utan vidare svara, att vi måste sätta vårt hopp till våra ingeniörer och till det tek- niska framstegsarbetet för att kunna täcka en större del av vårt energibehov ur inhemska källor. Här finns ett mist fält att bearbeta. Gengasdriften måste tekniskt fulländas; det är Högst. tro- ligt, att vi i framtiden helt enkelt ej ha råd till en bensin- import av storleksordningen 50 mill. kronor, utan för vissa ändamål få räkna med fortsatt gengasdrift för motortrafiken. Den tekniska forskningen måste få betydligt större resur- ser än hittills för att möjliggöra ett ekonomiskt utnyttjan- de av sådana inhemska bränsletillgångar som ved, torv, olje- skiffer, avfall från cellulosafabrikerna m. m. Kolning av trä och tillvaratagandet av därvid uppkommande biprodukter ut- gör ett annat efter allt att döma tacksamt objekt för tek- nisk forskning. Sist, men icke minst kan ett ökat utbyggande av våra vattenkrafter möjliggöra ökad elektrifiering på åtskil- liga områden och därigenom i sin mån bidraga till ett min- skat beroende av utländskt bränsle för vår energiförbruk- ning. TEKNIK för ALLA 9