- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 5. 31 jan. 1941 /
21

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - XI. Det gröna porslinspalatset - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eftermiddagen och att jag altljämt
varken hade några vapen eller en
tillflyktsort och ingen möjlighet att göra upp eld.
Och då fick jag nerifrån mörkret i
galleriet höra samma egendomliga tassande
och ljud, som jag hört nere i brunnen.

Jag tog Weena vid handen, men så
fick jag plötsligen en idé och gick ifrån
henne och till en maskin från vilken det
stack ut en hävstång, liknande den i ett
brandskåp. Jag klättrade upp på
plattformen, fattade tag i den och bände den
åt sidan. Weena, som kände sig
övergiven i mittgången, började nu snyfta.
Jag hade ganska noga beräknat
stångens styrka, ty efter någon brytning fick
jag den i handen. Den skulle vara mer
än tillräcklig att krossa skallen på
vilken morlock jag än skulle möta. Ni
kanske tycker att jag är omänsklig som
skulle vilja döda mina egna
efterkommande! Men jag kunde omöjligen se
något mänskligt i dessa varelser. Det
enda som avhöll mig från att gå rakt
ned i galleriet och döda vilddjuren, som
jag hörde, var att jag inte ville lämna
Weena ensam samt att jag kanske satte
min tidmaskin på spel.

Därför gick jag hållande tillhygget i
ena handen och Weena i den andra ut ur
galleriet och in i ett annat, som var
ännu större, och som vid första
påseendet liknade ett militärkapell behängt med
trasiga fanor. De bruna och murkna
trasor, som hängde ned från sidorna,
voro enligt vad jag kunde förstå de
multnade resterna av böcker. De hade
för länge sedan fallit sönder och alla
spår av tryck hade försvunnit. Men
här och där kunde jag se skeva bitar av
pärmar med söndriga metallspännen,
som tydligt nog visade vad de en gång
varit. Om jag hade haft några litterära
anlag, skulle jag kanske ha filosoferat
över alltings förgänglighet. Men det
som nu gjorde det djupaste intrycket på
mig, var det enorma slöseri med arbete,
som detta multnade papper
representerade. Vid detta tillfälle måste jag
bekänna, att jag närmast tänkte på
Philosophical Transactions och mina egna
sjutton avhandlingar om optiska
fenomen inom fysiken.

Ner vi sedan kommo upp för en bred
trappa, kommo vi till ett galleri, som
tydligen varit upplåtet åt teknisk kemi.
Och här hade jag stora förhoppningar
att göra användbara upptäckter. Med
undantag av att taket hade störtat in
på ett ställe, var detta galleri väl
bibehållet. Jag undersökte iövrigt varje hel
monter, och slutligen påträffade jag i en
av de absolut lufttäta skåpen en ask med
tändstickor. Jag dröjde icke med att se
om de kunde brinna, och det gjorde de
utmärkt. De voro inte ens fuktiga. I
min glädje vände jag mig till Weena och
ropade på hennes eget språk. Dansa!
Ty nu hade jag fått ett vapen mot dessa
gräsliga varelser, som vi voro så rädda
för.

Och så började jag till Weenas stora
förtjusnng att i det dammiga muséet
dansa en skotsk dans, allt under det jag
visslade så muntert jag kunde.

Delvis var dansen sammansatt av en
cancan och delvis av en twostep, i vilken
jag svängde runt så mycket mina
rockskört tillät. Ty, som ni vet är jag av
naturen uppfinningsrik.

Nu anser jag fortfarande att det var
lika egendomligt att tändsticksasken
undgått tidens förstörelse som det var
lyckligt för mig. Men likväl skulle jag hitta
ett ändå mera oväntat ämne, nämligen
kamfer. Detta påträffade jag i en
tillsluten bruk, som så vitt jag kunde
förstå, av en händelse blivit riktigt
hermetiskt tillsluten. Först trodde jag att
den innehöll paraffin, och därför slog
jag helt simpelt sönder burken. Men
lukten av kamfer kunde jag icke
misstaga mig på. I den allmänna
förstörelsen hade denna flyktiga substans råkat
bibehålla sig under kanska många tusen
århundranden. Detta erinrade mig om
en sepiamålning, som jag en gång sett,
utföras med tusch, gjort av en fossil
belemnit, som måste ha dött och blivit
fossil för millioner år sedan. Jag var just
i färd med att kasta bort kamfern, men
så kom jag att tänka på att den var
eldfängd och kunde brinna med klar låga —
det skulle faktiskt kunna användas som
ett ljus — och därför stoppade jag den i
fickan. Där fanns emellertid inga
explosiva ämnen av något slag, varmed jag
skulle kunna spränga mig igenom
bronsdörrarna. Den nyttigaste sak jag
påträffat var min järnstång och i mycket
god sinnesstämning gick jag ur galleriet.

Jag kan inte tala om för er allt jag
gjorde denna långa eftermiddag, ty det
skulle fresta mitt minne till det yttersta
att komma ihåg alla mina upplevelser i
den rätta ordningen. Jag kommer ihåg,
att jag såg ett långt galleri med rostiga
vapen och hur jag var i valet och kvalet
om jag skulle utbyta min järnstång mot
en yxa eller ett svärd. Jag kunde
emellertid icke bära båda och jag tyckte, att
stången skulle vara effektivast mot
bronsdörrarna. Där fanns ett antal
kanoner, pistoler och gevär. De voro till
största delen bara en massa rost, men
många voro gjorda av någon okänd
metall och ganska väl bibehållna. Men om
där någonsin hade funnits några
patroner eller något krut, så hade dessa
saker förvandlats till damm. Ett av
hörnen i galleriet var nedsvärtat och
sönderslaget av någon explosion, som jag
förmodar måste ha inträffat bland
föremålen.

På ett annat ställe fanns där en stor
samling av gudabilder — polynesiska,
mexikanska, grekiska, feniciska —
faktiskt från varenda land på jorden. Och
under inflytande av en oemotståndlig
impuls, skrev jag mitt namn på näsan
av ett steatitmonster från Sydamerika
som jag särskilt fattade tycke för.

        (Forts. i nästa n:r.)

Läroböcker
Ritningar


Vid självstudium erbjuda nedanstående
handböcker den allra bästa hjälpen.
Innehållet är instruktivt och
värdefullt, samt utgör varje bok ett
avslutat helt. I den förklarande texten
ingår bilder, planscher och teckningar.
Teckningsböckerna äro utarbetade av
artisten och teckningsläraren V.
Björkman. Böckerna kunna anskaffas
genom närmaste bokhandel eller direkt
från förlaget, Clas Ohlsson & C:o,
Insjön,
genom att insända nedanstående
kupong. Stryk över det som ej
önskas, häftad eller inbunden.

Sänd mig mot postförskott följande
böcker:

.... ex. Konstmålning, pastellmålning,
akvarellmålning, oljemålning,
häft 2.35, inb 3.25.

.... ex. Landskapsteckning, häft. 2.25,
inb. 3.15.

.... ex. Frihandsteckning, häft. 2.35,
inb. 3.25.

.... ex. Figur- & porträtteckning,
häft. 2.35, inb. 3.35.

.... ex. Tuschteckning, häftad 1.85.

.... ex. Lärobok i textning, häft. 2.25.

.... ex. Möbelmålning med
färgplanscher, häft. 1.75.

.... st. Radioritning till en-rörs
batteriapparat 0.50.

.... st. Radioritning till två-rörs
batteriapparat, 1.4 volts rör, 0.75.

.... st. Radioritning till tre-rörs
batteriapparat, 1.4 volts rör, 1.25.

.... ex. 100-sidig katalog över
ritningar, handböcker, radiodelar,
grammofondelar, verktyg,
leksaker, artistmateriel, fotoart.,
experimentart. m. m. gratis.

Namn: .....

Adress: .....

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:18 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-5/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free