TfA:s följetong:

TIDMASKINEN

En äventyrsroman av H. G. WELLS Sammandrag av det föregående. En engelsk vetenskapsman, för korthetens skull kallad Tidfararen, har lyckats konstruera en egendomlig maskin. med vilken han efter hehag kan förflytta sig framåt eller tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av maskinen för några av sina vänner, som dock alla ställa sig mycket tvivlande beträffande ”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig emellertid för att bevisa riktigheten av sina teorier och startar en ”tidresa”. Han har just uttröttad återkommit från en färd in i framtiden och uppfordras av sina vänner, som inbjudits till middag i hans hem, att berätta om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade med maskinens hjälp förflyttat sig ett par hundra år in i framtiden och beskriver hur degenererat och småväxt människosläktet blivit genom frånvaro av någon kamp för tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse, att tidmaskinen försvunnit! Dessutom upptäcker han, att underjorden är genomdragen med tunnlar i vilka ett ännu mer degenererat, ljusskyggt släkte får utföra arbetet åt ytbefolkningen. Under sitt sökande efter en säker tillflyktsort för sig och en liten flicka av ytbefolkningen, som han räddat från drunkning, får han i ett förfallet museum tag i en järnstång, tändstickor och kamfer. Nu anser han sig rustad att söka återfå sin tidmaskin. Trots en förödande skogsbrand lyckas han upnå en vit sfinx, i vars sockel underjordsfolket gömt tidmaskinen. (Forts. från föreg. nummer.) Det började nu bli senare på aftonen och därmed förlorade jag intresset. Jag gick genom det ena galleriet efter det andra där de lågo dammiga, tysta och ofta totalt förfallna. Ibland kunde föremålen i dem vara endast högar av rost, men ibland tämligen väl bibehållna. På ett ställe stod jag plötsligen framför en modell av en tenngruva och sedan upptäckte jag av en ren tillfällighet en lufttät låda innehållande två dynamitpatroner! — Eureka! ropade jag och slog belåten sönder lådorna... Men sedan började jag tvivla och tveksamt valde jag ut ett litet galleri vid sidan för att göra en provsprängning. Jag var väldigt missräknad när det efter femton minuters väntan inte kom någon explosion. Jag borde genast ha kunnat begripa att det endast var attrapper, ty hade de inte varit det, är jag säker på, att jag genast skulle ha rusat iväg och sprängt både sfinxen, bronsdörrarna och, som det senare skulle visa sig, även utsikterna att få tillbaka min maskin. Jag vill minnas, att det var efter denna tilldragelse som vi kommo till en liten öppen gård i palatsets inre. Den var gräsbevuxen och där växte tre fruktträd, varför vi slogo oss ned för att vila och vederkvicka oss. Framemot aftonen började jag tänka på vår belägenhet. Natten var ju i annalkande och ännu hade jag inte fått tag i något säkert ställe där vi kunde gömma oss. Men det bekymrade mig föga nu då jag hade kommit över något, som kanske var det bästa försvarsvapnet mot morlocks, nämligen tändstickor! I händelse jag skulle behöva göra upp ett bål, så hade jag kamfer i fickan. Det bästa vi kunde göra, tyckte jag, var att, skyddade av en eld, tillbringa natten ute i fria luften. Nästa morgon skulle jag försöka få tag i min tidmaskin. För det ändamålet hade jag ju bara min järnstång, men efter vad jag nu visste, tvivlade jag inte på att det skulle lyckas. Tills nu hade jag avstått från att bryta mig in i den emedan jag inte visste hur det såg ut på andra sidan. Dörrarna sågo icke synnerligen starka ut och jag hoppades, att järnstången skulle vara tillräckligt att bryta ned dem med.

KAP. 12. I mörkret.

När vi lämnade palatset, var solen ännu ett stycke upp på himlen. Jag hade beslutat att gå till den vita sfinxen tidigt nästa morgon för att innan det blev skymning tränga genom skogen, som hade hindrat mig under min föregående utflykt. Jag planerade att gå så långt som möjligt den kvällen och sedan sova i det skyddande skenet från en uppgjord eld. Därför plockade jag under vår vandring alla stickor och allt torrt gräs som jag kunde se, och till sist hade jag armarna fulla av det. Emedan jag hade en sådan börda att bära, kom vi inte fram så fort som jag hade beräknat isynnerhet som Weena var trött. Själv började jag känna mig sömnig och därför hade natten inbrutit innan vi uppnådde skogen. När vi kommo till den med buskar bevuxna skogskanten, ville Weena inte gå längre emedan hon fruktade mörkret framför oss. En egendomlig känsla av en annalkande fara, som sannerligen borde ha varnat mig, drev mig vidare. Jag hade inte sovit på ett och ett halvt dygn och därför kände jag mig feberhet och