Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells
- XII. I mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TfA:s följetong:
TIDMASKINEN
En äventyrsroman
av
H. G. WELLS
Sammandrag av det föregående.
En engelsk vetenskapsman, för korthetens
skull kallad Tidfararen, har lyckats
konstruera en egendomlig maskin. med vilken han
efter hehag kan förflytta sig framåt eller
tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av
maskinen för några av sina vänner, som dock
alla ställa sig mycket tvivlande beträffande
”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig
emellertid för att bevisa riktigheten av sina
teorier och startar en ”tidresa”. Han har just
uttröttad återkommit från en färd in i
framtiden och uppfordras av sina vänner, som
inbjudits till middag i hans hem, att berätta
om sina märkvärdiga upplevelser. Han hade
med maskinens hjälp förflyttat sig ett par
hundra år in i framtiden och beskriver hur
degenererat och småväxt människosläktet
blivit genom frånvaro av någon kamp för
tillvaron. Han upptäcker till sin förskräckelse,
att tidmaskinen försvunnit! Dessutom
upptäcker han, att underjorden är genomdragen
med tunnlar i vilka ett ännu mer
degenererat, ljusskyggt släkte får utföra arbetet
åt ytbefolkningen. Under sitt sökande efter
en säker tillflyktsort för sig och en liten
flicka av ytbefolkningen, som han räddat från
drunkning, får han i ett förfallet museum tag
i en järnstång, tändstickor och kamfer. Nu
anser han sig rustad att söka återfå sin
tidmaskin. Trots en förödande skogsbrand
lyckas han upnå en vit sfinx, i vars sockel
underjordsfolket gömt tidmaskinen.
(Forts. från föreg. nummer.)
Det började nu bli senare på aftonen
och därmed förlorade jag intresset. Jag
gick genom det ena galleriet efter det
andra där de lågo dammiga, tysta och
ofta totalt förfallna. Ibland kunde
föremålen i dem vara endast högar av
rost, men ibland tämligen väl bibehållna.
På ett ställe stod jag plötsligen framför
en modell av en tenngruva och sedan
upptäckte jag av en ren tillfällighet en
lufttät låda innehållande två
dynamitpatroner! — Eureka! ropade jag och
slog belåten sönder lådorna... Men
sedan började jag tvivla och tveksamt
valde jag ut ett litet galleri vid sidan
för att göra en provsprängning. Jag var
väldigt missräknad när det efter
femton minuters väntan inte kom någon
explosion. Jag borde genast ha
kunnat begripa att det endast var
attrapper, ty hade de inte varit det, är jag
säker på, att jag genast skulle ha rusat
iväg och sprängt både sfinxen,
bronsdörrarna och, som det senare skulle
visa sig, även utsikterna att få tillbaka
min maskin.
Jag vill minnas, att det var efter
denna tilldragelse som vi kommo till en
liten öppen gård i palatsets inre. Den
var gräsbevuxen och där växte tre
fruktträd, varför vi slogo oss ned för
att vila och vederkvicka oss. Framemot
aftonen började jag tänka på vår
belägenhet. Natten var ju i annalkande
och ännu hade jag inte fått tag i
något säkert ställe där vi kunde gömma
oss. Men det bekymrade mig föga nu
då jag hade kommit över något, som
kanske var det bästa försvarsvapnet
mot morlocks, nämligen tändstickor! I
händelse jag skulle behöva göra upp ett
bål, så hade jag kamfer i fickan. Det
bästa vi kunde göra, tyckte jag, var att,
skyddade av en eld, tillbringa natten
ute i fria luften. Nästa morgon skulle
jag försöka få tag i min tidmaskin. För
det ändamålet hade jag ju bara min
järnstång, men efter vad jag nu visste,
tvivlade jag inte på att det skulle
lyckas. Tills nu hade jag avstått från att
bryta mig in i den emedan jag inte
visste hur det såg ut på andra sidan.
Dörrarna sågo icke synnerligen starka
ut och jag hoppades, att järnstången
skulle vara tillräckligt att bryta ned
dem med.
KAP. 12.
I mörkret.
När vi lämnade palatset, var solen
ännu ett stycke upp på himlen. Jag hade
beslutat att gå till den vita sfinxen
tidigt nästa morgon för att innan det
blev skymning tränga genom skogen,
som hade hindrat mig under min
föregående utflykt. Jag planerade att gå
så långt som möjligt den kvällen och
sedan sova i det skyddande skenet från
en uppgjord eld. Därför plockade jag
under vår vandring alla stickor och allt
torrt gräs som jag kunde se, och till
sist hade jag armarna fulla av det.
Emedan jag hade en sådan börda att
bära, kom vi inte fram så fort som jag
hade beräknat isynnerhet som Weena
var trött. Själv började jag känna mig
sömnig och därför hade natten inbrutit
innan vi uppnådde skogen. När vi
kommo till den med buskar bevuxna
skogskanten, ville Weena inte gå längre
emedan hon fruktade mörkret framför oss.
En egendomlig känsla av en
annalkande fara, som sannerligen borde ha
varnat mig, drev mig vidare. Jag hade
inte sovit på ett och ett halvt dygn och
därför kände jag mig feberhet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:22 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-6/0019.html