Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - XII. I mörkret - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när jag tände en tändsticka, fick jag
se hur två vita skepnader, som nalkats
Weena, kvickt skyndade bort. En av
dem var så bländad av ljuset, att han
rusade rakt på mig, och när jag slog
till honom med knytnäven, kände jag
hur benen krasade. Han gav till ett rop
av smärta, vacklade några steg och föll
sedan till marken. Jag tände på ett
annat stycke kamfer och började samla
ihop mitt bränsle. Då märkte jag hur
torrt lövverket över mig var, ty sedan
min ankomst med tidmaskinen för en
vecka sedan, hade det inte fallit en
droppe regn. Därför hoppade jag upp
och drog ner grenar i stället för att
springa kring bland träden efter
nerfallna kvistar.
Det dröjde inte länge förrän jag av
färska grenar och torra stickor hade en
bolmande eld brinnande, varför jag
kunde spara på kamfern. Sedan vände jag
mig till Weena, som låg med
järnstången bredvid sig. Jag gjorde mitt bästa
för att få liv i henne, men hon låg som
död. Jag kunde inte ens göra mig
förvissad om, huruvida hon andades eller
inte.
Som jag nu råkade komma mitt i
röken, måste jag ha blivit yr i huvudet,
särskilt som luften var uppblandad med
kamferångor. Nu skulle elden kunna
brinna en timme utan tillsyn. Jag
kände mig trött efter all ansträngningen
och satte mig att vila. Från skogen
hördes ett mystiskt sorl, som jag inte
begrep. Jag tyckte att jag bara nickat
till ett slag, men när jag öppnade
ögonen igen, höllo morlockerna på att treva
på mig. Jag slog bort deras
efterhängsna fingrar och stack handen i fickan för
att få tag i tändsticksasken, men — den
var borta! Sedan kommo morlockerna
närmare och började åter gripa tag i
mig. Det gick snart upp för mig, vad
som hade hänt. Jag hade sovit och elden
hade slocknat. Jag kände mig dödligt
förtvivlad. Hela skogen tycktes lukta
av bränt trä och odjuren drogo mig i
nacken, i håret och i armarna. De fingo
till sist omkull mig på marken. Det
var övermåttan gräsligt att känna alla
dessa mjuka varelser på sig. Jag kände
mig, som om jag fastnat i en
jättespindels nät. Jag blev övermannad och
omkullkastad samt kände hur små tänder
nafsade i min nacke....
Jag rullade runt och kom så att med
handen beröra järnstången. Det
återgav mig min styrka. Jag lyckades
komma upp och skakade av mig dessa
råttor i människohamn. Sedan tog jag ett
fast tag i stången och stötte där jag
trodde, att derag ansikten voro. Jag
kunde känna hur kött och ben flabbigt
gåvo efter när jag slog och för ett
ögonblick kände jag mig fri.
Jag erfor den egendomliga känsla av
triumf, som man får under hård strid.
Jag kände på mig, att både Weena och
jag voro förlorade, men jag var
besluten att låta morlockerna få betala det
dyrt. Jag hade ställt mig med ryggen
mot ett träd och slog med järnstången
omkring mig. Hela skogen var full av
deras prassel och skrik. Sedan det gått
ungefär en minut tycktes de röra sig
livligare och deras röster blevo gällare,
men ingen kom inom räckhåll.
Jag stod och stirrade ut i mörkret och
plötsligen började hoppet återvända.
Kanske morlockerna voro rädda. Och
strax därpå hände en annan sak.
Mörkret tycktes giva vika och jag började
svagt kunna se morlockerna omkring
mig. Tre stycken höllo på att brottas
vid mina fötter, och då märkte jag med
förvåning, att de andra i en ständig
ström kommo springande, som det
syntes från någon plats bakom mig och
satte kurs mot skogen framför. Deras
ryggar sågo nu inte heller vita ut utan
lyste rödaktiga. Medan jag så stod där
gapande fick jag se en liten röd gnista
fara över en stråle stjärnljus, som
trängde igenom grenarna för att sedan
försvinna. Och då förstod jag, var
lukten av brinnande skog kom ifrån. Och
det sömniga sus, som växte till i styrka
tills det blev ett dån och den röda glöden
samt morlocks flykt.
I det jag steg fram från trädet och
såg mig om, fick jag bakom
trädstammarna se lågorna från den brinnande
skogen. Det var den första eldsvåda,
jag måste fly ifrån. När jag såg mig
om efter Weena, märkte jag att hon
försvunnit. Det susande och sprakande
ljudet av elden bakom mig och det
explosiva knastrandet, när ett trä fattade
eld, lämnade mig inte tid att fundera.
Jag höll ett stadigt tag om min
järnstång och tog samma väg som morlocks.
Det var högsta tid att jag gav mig iväg.
Ett tag rusade lågorna fram med en
sådan häftighet till höger om mig medan
jag sprang, att jag måste vika av åt
vänster. Men slutligen kom jag ut på
en liten öppen plats, och då kommo
morlocks lufsande förbi mig och störtade
sig rakt in i elden!
Och nu blev jag vittne till det märk-
värdigaste och gräsligaste, jag
någonsin fick se i denna avlägsna tidsålder.
I reflexen från elden var platsen lika
klart upplyst som på dagen. I mitten
låg där en liten kulle, omgiven av svedd
hagtorn. Bakom densamma låg en
annan del av den brinnande skogen, från
vilken redan de gula lågorna
fullständigt omgåvo den öppna platsen med en
mur av eld. På backsluttningen voro ett
trettiotal av morlocks, som bländade och
förvirrade av ljuset och hettan sprungo
hit och dit och törnande ihop i högsta
förvirring. Först kom jag inte att
tänka på att de voro blinda utan slog med
min järnstång mot dem, upphetsad som
jag var. Därvid dödade jag en och
skadade dessutom flera. Men när jag
närmare hade betraktat gesterna hos en av
dem där han famlade under hagtornet
samt hörde deras jämmer, var jag
övertygad om deras fullständiga hjälplöshet
i det starka ljuset och slog inte mer.
Men då och då hände det, att en av
dem kom rakt mot mig, varvid jag blev
så förskräckt att jag i största hast vek
undan. Vid ett tillfälle mattades elden
av, och jag fruktade, att de gräsliga
varelserna skulle kunna se mig. Jag
övervägde då om jag skulle gå till anfall
och döda några av dem innan detta
inträffade, men så flammade elden upp
igen och jag höll min hand tillbaka. Jag
gick omkring på kullen, och undvek att
stöta samman med dem samt letade
efter ett spår av Weena — men hon var
försvunnen.
Till sist satte jag mig ned på kullens
topp för att betrakta detta egendomliga
och otroliga sällskap av blinda varelser
där de famlade fram och tillbaka under
utstötande av hemska läten när elden
bländade dem. En ringlande rökpelare
steg upp mot skyn och genom
rökstrimmorna såg jag mot den röda himlen de
VERKTYG
småmaskiner — tillbehör
köpas förmånligt från oss.
GRATIS sända vi Eder på
begäran vår katalog,
innehållande 1000-tals olika verktyg
för såväl trä- som
järnbearbetning.
VERKTYGS
Lagret
GÖTEBORG Drottninggatan 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>