när jag tände en tändsticka, fick jag se hur två vita skepnader, som nalkats Weena, kvickt skyndade bort. En av dem var så bländad av ljuset, att han rusade rakt på mig, och när jag slog till honom med knytnäven, kände jag hur benen krasade. Han gav till ett rop av smärta, vacklade några steg och föll sedan till marken. Jag tände på ett annat stycke kamfer och började samla ihop mitt bränsle. Då märkte jag hur torrt lövverket över mig var, ty sedan min ankomst med tidmaskinen för en vecka sedan, hade det inte fallit en droppe regn. Därför hoppade jag upp och drog ner grenar i stället för att springa kring bland träden efter nerfallna kvistar. Det dröjde inte länge förrän jag av färska grenar och torra stickor hade en bolmande eld brinnande, varför jag kunde spara på kamfern. Sedan vände jag mig till Weena, som låg med järnstången bredvid sig. Jag gjorde mitt bästa för att få liv i henne, men hon låg som död. Jag kunde inte ens göra mig förvissad om, huruvida hon andades eller inte. Som jag nu råkade komma mitt i röken, måste jag ha blivit yr i huvudet, särskilt som luften var uppblandad med kamferångor. Nu skulle elden kunna brinna en timme utan tillsyn. Jag kände mig trött efter all ansträngningen och satte mig att vila. Från skogen hördes ett mystiskt sorl, som jag inte begrep. Jag tyckte att jag bara nickat till ett slag, men när jag öppnade ögonen igen, höllo morlockerna på att treva på mig. Jag slog bort deras efterhängsna fingrar och stack handen i fickan för att få tag i tändsticksasken, men — den var borta! Sedan kommo morlockerna närmare och började åter gripa tag i mig. Det gick snart upp för mig, vad som hade hänt. Jag hade sovit och elden hade slocknat. Jag kände mig dödligt förtvivlad. Hela skogen tycktes lukta av bränt trä och odjuren drogo mig i nacken, i håret och i armarna. De fingo till sist omkull mig på marken. Det var övermåttan gräsligt att känna alla dessa mjuka varelser på sig. Jag kände mig, som om jag fastnat i en jättespindels nät. Jag blev övermannad och omkullkastad samt kände hur små tänder nafsade i min nacke.... Jag rullade runt och kom så att med handen beröra järnstången. Det återgav mig min styrka. Jag lyckades komma upp och skakade av mig dessa råttor i människohamn. Sedan tog jag ett fast tag i stången och stötte där jag trodde, att derag ansikten voro. Jag kunde känna hur kött och ben flabbigt gåvo efter när jag slog och för ett ögonblick kände jag mig fri. Jag erfor den egendomliga känsla av triumf, som man får under hård strid. Jag kände på mig, att både Weena och jag voro förlorade, men jag var besluten att låta morlockerna få betala det dyrt. Jag hade ställt mig med ryggen mot ett träd och slog med järnstången omkring mig. Hela skogen var full av deras prassel och skrik. Sedan det gått ungefär en minut tycktes de röra sig livligare och deras röster blevo gällare, men ingen kom inom räckhåll. Jag stod och stirrade ut i mörkret och plötsligen började hoppet återvända. Kanske morlockerna voro rädda. Och strax därpå hände en annan sak. Mörkret tycktes giva vika och jag började svagt kunna se morlockerna omkring mig. Tre stycken höllo på att brottas vid mina fötter, och då märkte jag med förvåning, att de andra i en ständig ström kommo springande, som det syntes från någon plats bakom mig och satte kurs mot skogen framför. Deras ryggar sågo nu inte heller vita ut utan lyste rödaktiga. Medan jag så stod där gapande fick jag se en liten röd gnista fara över en stråle stjärnljus, som trängde igenom grenarna för att sedan försvinna. Och då förstod jag, var lukten av brinnande skog kom ifrån. Och det sömniga sus, som växte till i styrka tills det blev ett dån och den röda glöden samt morlocks flykt. I det jag steg fram från trädet och såg mig om, fick jag bakom trädstammarna se lågorna från den brinnande skogen. Det var den första eldsvåda, jag måste fly ifrån. När jag såg mig om efter Weena, märkte jag att hon försvunnit. Det susande och sprakande ljudet av elden bakom mig och det explosiva knastrandet, när ett trä fattade eld, lämnade mig inte tid att fundera. Jag höll ett stadigt tag om min järnstång och tog samma väg som morlocks. Det var högsta tid att jag gav mig iväg. Ett tag rusade lågorna fram med en sådan häftighet till höger om mig medan jag sprang, att jag måste vika av åt vänster. Men slutligen kom jag ut på en liten öppen plats, och då kommo morlocks lufsande förbi mig och störtade sig rakt in i elden! Och nu blev jag vittne till det märk- värdigaste och gräsligaste, jag någonsin fick se i denna avlägsna tidsålder. I reflexen från elden var platsen lika klart upplyst som på dagen. I mitten låg där en liten kulle, omgiven av svedd hagtorn. Bakom densamma låg en annan del av den brinnande skogen, från vilken redan de gula lågorna fullständigt omgåvo den öppna platsen med en mur av eld. På backsluttningen voro ett trettiotal av morlocks, som bländade och förvirrade av ljuset och hettan sprungo hit och dit och törnande ihop i högsta förvirring. Först kom jag inte att tänka på att de voro blinda utan slog med min järnstång mot dem, upphetsad som jag var. Därvid dödade jag en och skadade dessutom flera. Men när jag närmare hade betraktat gesterna hos en av dem där han famlade under hagtornet samt hörde deras jämmer, var jag övertygad om deras fullständiga hjälplöshet i det starka ljuset och slog inte mer. Men då och då hände det, att en av dem kom rakt mot mig, varvid jag blev så förskräckt att jag i största hast vek undan. Vid ett tillfälle mattades elden av, och jag fruktade, att de gräsliga varelserna skulle kunna se mig. Jag övervägde då om jag skulle gå till anfall och döda några av dem innan detta inträffade, men så flammade elden upp igen och jag höll min hand tillbaka. Jag gick omkring på kullen, och undvek att stöta samman med dem samt letade efter ett spår av Weena — men hon var försvunnen. Till sist satte jag mig ned på kullens topp för att betrakta detta egendomliga och otroliga sällskap av blinda varelser där de famlade fram och tillbaka under utstötande av hemska läten när elden bländade dem. En ringlande rökpelare steg upp mot skyn och genom rökstrimmorna såg jag mot den röda himlen de VERKTYG småmaskiner — tillbehör köpas förmånligt från oss. GRATIS sända vi Eder på begäran vår katalog, innehållande 1000-tals olika verktyg för såväl trä- som järnbearbetning. VERKTYGS Lagret GÖTEBORG Drottninggatan 25