- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 7. 14 febr. 1941 /
20

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - XIV. Ändå längre fram i tiden - XV. Tidfararens återkomst - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunde inte se att något rörde sig
varken i skyn eller på havet. Endast det
gröna slemmet på klipporna vittnade om
att det ännu fanns liv. Ute i sjön hade
en grund sandbank bildats och vattnet
hade dragit sig tillbaka från stranden.
Jag tyckte mig se ett svart föremål
hoppa omkring på bankens strand, men när
jag tittade närmare på det, slutade det
att röra på sig, varför jag tänkte att jag
sett fel och att det endast var en sten.
Stjärnorna i skyn lyste med intensiv
klarhet utan att tindra.

Då märkte jag plötsligen, att den
västra kanten på solen hade ändrat
konturen och att där hade bildats liksom en
fördjupning. Jag såg hur den blev
större och större. Jag stod och stirrade på
detta fenomen och förstod slutligen, att
en solförmörkelse var i antågande. Det
var antingen månen eller planeten
Merkurius som passerade solskivan. Till en
början trodde jag helt naturligt, att det
var månen, men efter vissa tecken att
döma tror jag, att jag fick bevittna hur
en av de inre planeterna passerade
mycket nära jorden.

Mörkret tilltog, en kall vind började
blåsa från öster och snöflingorna
började falla allt tätare. Från sjöstranden
kom ett sus och vågskvalp, men med
undantag härav var hela världen tyst. Det
vore svårt att beskriva hur stilla allt
var. Alla ljud av människor, bräkande
av får, sång av fåglar, surr av insekter
och alla ljud, som giva en bakgrund till
våra liv — allt detta hade tagit slut.
Allteftersom mörkret tilltog, började
flingorna falla tätare och dansade
framför mina ögon. Kölden blev även mera
intensiv. Till sist försvunno de vita
topparna av de avlägsna kullarna en efter
en i mörkret. Brisen övergick till en
klagande vind. Jag såg den svarta
kärnskuggan under solförmörkelsen röra
sig mot mig. Ögonblicket efter voro de
bleka stjärnorna det enda jag kunde se.
Allting annat var insvept i fullkomligt
mörker och himlen var svart.

Detta absoluta mörker gjorde mig
förfärad. Kölden, som trängde genom märg
och ben, och svårigheten att andas
överväldigade mig. Jag ryste och överfölls
av en dödlig matthet. Då syntes den
rödheta kanten på solskivan titta fram.
Jag steg ner från maskinen för att
återhämta mig en smula. Jag kände mig
yr i huvudet och oförmögen att bege mig
på hemväg. När jag nu stod där sjuk
och förvirrad, fick jag se hur föremålet
på stranden rörde sig mot det röda
vattnet — nu var det inte något misstag
längre. Det föreföll att vara runt och
av en fotbolls storlek, kanske något
större och med tentakler nedhängande runt
omkring. Mot det svallande blodröda
vattnet syntes det svart och hoppade
omkring på ett ostadigt sätt. Då kände
jag mig nära att svimma, men som jag
var förfärligt rädd att bli liggande
hjälplös här på denna avlägsna plats
och i denna skymning, höll jag mig uppe
så att jag lyckades klättra upp i
maskinens sadel.

KAP. 15.
Tidfararens återkomst.



Och så återvände jag. En ganska lång
tid måtte jag ha varit sanslös sittande
i maskinens sadel. Dagar och nätter
började åter fara förbi som blinkar, solen
började åter återtaga sin gyllene färg
och skyn blev blå. Jag började åter
kunna andas lättare. Landskapets
förbiilande konturer kommo och försvunno.
Visarna på instrumenttavlorna rörde sig
baklänges. Äntligen kunde jag se de
otydliga konturerna av hus, vittnesbörd
om människornas dekadans. Även dessa
kommo och försvunno och andra kommo
i stället. När visaren slutligen pekade
på en million, så saktade jag farten. Jag
började känna igen vår egen
anspråkslösa och välkända arkitektur.
Tusentalsvisaren hade nu kommit tillbaka till
utgångspunkten och natt och dag foro
allt saktare förbi. Sedan märkte jag,
att jag var omgiven av det gamla
laboratoriets väggar och då saktade jag av
maskinen mycket varligt.

Det var en liten sak, som föreföll mig
egendomlig. Jag vill minnas, att jag
talat om, att när jag gav mig iväg och
innan farten blivit så särdeles stor, mrs
Watchett for tvärtöver rummet, efter
vad jag tyckte lika fort som en raket.
När jag nu kom tillbaka, passerade jag
samma minut, då hon hade farit genom
rummet. Men nu tycktes varje rörelse
hon gjorde vara i rakt motsatt riktning.
Dörren vid laboratoriets bortre ände
öppnades och hon gled tyst baklänges
genom laboratoriet samt försvann genom
samma dörr hon kommit in igenom.
Strax innan tyckte jag mig se Hillyer,
men han for förbi som en blixt.

Sedan stannade jag maskinen och såg
omkring mig det gamla välkända
laboratoriet, mina verktyg och apparater
likadana som när jag lämnat dem. Jag
steg ned från maskinen skakande i hela
kroppen och satte mig på en bänk. Där
satt jag våldsamt darrande i flera
minuter. Men när jag såg min gamla
verkstad omkring mig precis i samma
skick som förut, blev jag lugnare. Jag
kunde lika gärna ha tagit mig en
tupplur där och drömt alltihop.

Men ikväll var inte allt som förut!
Jag hade startat maskinen från
sydöstra hörnet i laboratoriet, men nu stod
den mot väggen i det nordvästra, just
där ni såg den. Det var precis
avståndet mellan min lilla gräsplan och sockeln
på den vita sfinxen, till vilken morlocks
hade flyttat min maskin.

Min hjärna stod alldeles stilla en lång
stund, men sedan steg jag upp och
linkade hit genom korridoren. Jag var
fortfarande styv i fotlederna och kände
mig mycket smutsig. På bordet vid
dörren låg där en Pall Mall Gazette, och
när jag tittade på datumet, såg jag att
den var för idag, och när jag såg på
klockan fann jag att klockan var nära
åtta. Jag hörde edra röster, och hur ni
skramlade med tallrikarna, men jag
tvekade, ty jag kände mig så sjuk och svag.
Men när jag kände den härliga lukten
av kött, öppnade jag dörren och kom
in. Ja, resten känner ni till. Jag
tvättade mig, åt middag och nu håller jag
på att tala om saken för er.

BYGG
gengasaggregatet
själv!


44 detaljerade
ritningar
jämte utförlig
arbetsbeskrivning
erhålles mot
insändande av 75 kr. till


TEKNIK för ALLA
Box 3023, Stockholm 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:25 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-7/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free