Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - XIV. Ändå längre fram i tiden - XV. Tidfararens återkomst - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde inte se att något rörde sig
varken i skyn eller på havet. Endast det
gröna slemmet på klipporna vittnade om
att det ännu fanns liv. Ute i sjön hade
en grund sandbank bildats och vattnet
hade dragit sig tillbaka från stranden.
Jag tyckte mig se ett svart föremål
hoppa omkring på bankens strand, men när
jag tittade närmare på det, slutade det
att röra på sig, varför jag tänkte att jag
sett fel och att det endast var en sten.
Stjärnorna i skyn lyste med intensiv
klarhet utan att tindra.
Då märkte jag plötsligen, att den
västra kanten på solen hade ändrat
konturen och att där hade bildats liksom en
fördjupning. Jag såg hur den blev
större och större. Jag stod och stirrade på
detta fenomen och förstod slutligen, att
en solförmörkelse var i antågande. Det
var antingen månen eller planeten
Merkurius som passerade solskivan. Till en
början trodde jag helt naturligt, att det
var månen, men efter vissa tecken att
döma tror jag, att jag fick bevittna hur
en av de inre planeterna passerade
mycket nära jorden.
Mörkret tilltog, en kall vind började
blåsa från öster och snöflingorna
började falla allt tätare. Från sjöstranden
kom ett sus och vågskvalp, men med
undantag härav var hela världen tyst. Det
vore svårt att beskriva hur stilla allt
var. Alla ljud av människor, bräkande
av får, sång av fåglar, surr av insekter
och alla ljud, som giva en bakgrund till
våra liv — allt detta hade tagit slut.
Allteftersom mörkret tilltog, började
flingorna falla tätare och dansade
framför mina ögon. Kölden blev även mera
intensiv. Till sist försvunno de vita
topparna av de avlägsna kullarna en efter
en i mörkret. Brisen övergick till en
klagande vind. Jag såg den svarta
kärnskuggan under solförmörkelsen röra
sig mot mig. Ögonblicket efter voro de
bleka stjärnorna det enda jag kunde se.
Allting annat var insvept i fullkomligt
mörker och himlen var svart.
Detta absoluta mörker gjorde mig
förfärad. Kölden, som trängde genom märg
och ben, och svårigheten att andas
överväldigade mig. Jag ryste och överfölls
av en dödlig matthet. Då syntes den
rödheta kanten på solskivan titta fram.
Jag steg ner från maskinen för att
återhämta mig en smula. Jag kände mig
yr i huvudet och oförmögen att bege mig
på hemväg. När jag nu stod där sjuk
och förvirrad, fick jag se hur föremålet
på stranden rörde sig mot det röda
vattnet — nu var det inte något misstag
längre. Det föreföll att vara runt och
av en fotbolls storlek, kanske något
större och med tentakler nedhängande runt
omkring. Mot det svallande blodröda
vattnet syntes det svart och hoppade
omkring på ett ostadigt sätt. Då kände
jag mig nära att svimma, men som jag
var förfärligt rädd att bli liggande
hjälplös här på denna avlägsna plats
och i denna skymning, höll jag mig uppe
så att jag lyckades klättra upp i
maskinens sadel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>