kunde inte se att något rörde sig varken i skyn eller på havet. Endast det gröna slemmet på klipporna vittnade om att det ännu fanns liv. Ute i sjön hade en grund sandbank bildats och vattnet hade dragit sig tillbaka från stranden. Jag tyckte mig se ett svart föremål hoppa omkring på bankens strand, men när jag tittade närmare på det, slutade det att röra på sig, varför jag tänkte att jag sett fel och att det endast var en sten. Stjärnorna i skyn lyste med intensiv klarhet utan att tindra. Då märkte jag plötsligen, att den västra kanten på solen hade ändrat konturen och att där hade bildats liksom en fördjupning. Jag såg hur den blev större och större. Jag stod och stirrade på detta fenomen och förstod slutligen, att en solförmörkelse var i antågande. Det var antingen månen eller planeten Merkurius som passerade solskivan. Till en början trodde jag helt naturligt, att det var månen, men efter vissa tecken att döma tror jag, att jag fick bevittna hur en av de inre planeterna passerade mycket nära jorden. Mörkret tilltog, en kall vind började blåsa från öster och snöflingorna började falla allt tätare. Från sjöstranden kom ett sus och vågskvalp, men med undantag härav var hela världen tyst. Det vore svårt att beskriva hur stilla allt var. Alla ljud av människor, bräkande av får, sång av fåglar, surr av insekter och alla ljud, som giva en bakgrund till våra liv — allt detta hade tagit slut. Allteftersom mörkret tilltog, började flingorna falla tätare och dansade framför mina ögon. Kölden blev även mera intensiv. Till sist försvunno de vita topparna av de avlägsna kullarna en efter en i mörkret. Brisen övergick till en klagande vind. Jag såg den svarta kärnskuggan under solförmörkelsen röra sig mot mig. Ögonblicket efter voro de bleka stjärnorna det enda jag kunde se. Allting annat var insvept i fullkomligt mörker och himlen var svart. Detta absoluta mörker gjorde mig förfärad. Kölden, som trängde genom märg och ben, och svårigheten att andas överväldigade mig. Jag ryste och överfölls av en dödlig matthet. Då syntes den rödheta kanten på solskivan titta fram. Jag steg ner från maskinen för att återhämta mig en smula. Jag kände mig yr i huvudet och oförmögen att bege mig på hemväg. När jag nu stod där sjuk och förvirrad, fick jag se hur föremålet på stranden rörde sig mot det röda vattnet — nu var det inte något misstag längre. Det föreföll att vara runt och av en fotbolls storlek, kanske något större och med tentakler nedhängande runt omkring. Mot det svallande blodröda vattnet syntes det svart och hoppade omkring på ett ostadigt sätt. Då kände jag mig nära att svimma, men som jag var förfärligt rädd att bli liggande hjälplös här på denna avlägsna plats och i denna skymning, höll jag mig uppe så att jag lyckades klättra upp i maskinens sadel.

KAP. 15. Tidfararens återkomst.

Och så återvände jag. En ganska lång tid måtte jag ha varit sanslös sittande i maskinens sadel. Dagar och nätter började åter fara förbi som blinkar, solen började åter återtaga sin gyllene färg och skyn blev blå. Jag började åter kunna andas lättare. Landskapets förbiilande konturer kommo och försvunno. Visarna på instrumenttavlorna rörde sig baklänges. Äntligen kunde jag se de otydliga konturerna av hus, vittnesbörd om människornas dekadans. Även dessa kommo och försvunno och andra kommo i stället. När visaren slutligen pekade på en million, så saktade jag farten. Jag började känna igen vår egen anspråkslösa och välkända arkitektur. Tusentalsvisaren hade nu kommit tillbaka till utgångspunkten och natt och dag foro allt saktare förbi. Sedan märkte jag, att jag var omgiven av det gamla laboratoriets väggar och då saktade jag av maskinen mycket varligt. Det var en liten sak, som föreföll mig egendomlig. Jag vill minnas, att jag talat om, att när jag gav mig iväg och innan farten blivit så särdeles stor, mrs Watchett for tvärtöver rummet, efter vad jag tyckte lika fort som en raket. När jag nu kom tillbaka, passerade jag samma minut, då hon hade farit genom rummet. Men nu tycktes varje rörelse hon gjorde vara i rakt motsatt riktning. Dörren vid laboratoriets bortre ände öppnades och hon gled tyst baklänges genom laboratoriet samt försvann genom samma dörr hon kommit in igenom. Strax innan tyckte jag mig se Hillyer, men han for förbi som en blixt. Sedan stannade jag maskinen och såg omkring mig det gamla välkända laboratoriet, mina verktyg och apparater likadana som när jag lämnat dem. Jag steg ned från maskinen skakande i hela kroppen och satte mig på en bänk. Där satt jag våldsamt darrande i flera minuter. Men när jag såg min gamla verkstad omkring mig precis i samma skick som förut, blev jag lugnare. Jag kunde lika gärna ha tagit mig en tupplur där och drömt alltihop. Men ikväll var inte allt som förut! Jag hade startat maskinen från sydöstra hörnet i laboratoriet, men nu stod den mot väggen i det nordvästra, just där ni såg den. Det var precis avståndet mellan min lilla gräsplan och sockeln på den vita sfinxen, till vilken morlocks hade flyttat min maskin. Min hjärna stod alldeles stilla en lång stund, men sedan steg jag upp och linkade hit genom korridoren. Jag var fortfarande styv i fotlederna och kände mig mycket smutsig. På bordet vid dörren låg där en Pall Mall Gazette, och när jag tittade på datumet, såg jag att den var för idag, och när jag såg på klockan fann jag att klockan var nära åtta. Jag hörde edra röster, och hur ni skramlade med tallrikarna, men jag tvekade, ty jag kände mig så sjuk och svag. Men när jag kände den härliga lukten av kött, öppnade jag dörren och kom in. Ja, resten känner ni till. Jag tvättade mig, åt middag och nu håller jag på att tala om saken för er. BYGG gengasaggregatet själv! 44 detaljerade ritningar jämte utförlig arbetsbeskrivning erhålles mot insändande av 75 kr. till TEKNIK för ALLA Box 3023, Stockholm 3