KAP. 16 Efter berättelsens slut.

Jag vet, sade han efter en paus, att detta synes er vara fullkomligt otroligt, men vad som synes mig lika otroligt är, att jag är här i kväll i detta gamla välkända rum och får se edra vänliga ansikten samt tala om dessa märkvärdiga äventyr. Han tittade på doktorn. Jag kan förstås inte vänta, att ni skall tro mig. Tag det då som en lögn — eller en profetia. — Säg ni bara att jag drömt alltihop i min verkstad och att jag spekulerat så länge över vår ras’ framtid tills jag fått ihop den här fantasien. Ni får gärna taga mitt bedyrande som ett konstfärdigt försök att göra den mera intressant. Nåväl, vad tycker ni om den som historia betraktad? Han tog fram sin pipa och började på sitt vanliga sätt nervöst knacka den mot gallret i eldstaden. Det rådde en stunds tystnad. Sedan började stolarna knaka och det hördes ett skrapande av fötterna på mattan. Jag flyttade mina blickar från tidfararen och betraktade hans åhörare. De sutto i skuggan och små ljusreflexer från brasan dansade framför dem. Doktorn tycktes vara försänkt i tankar, som rörde vår gäst. Redaktören betraktade intensivt änden på sin cigarr — den sjätte i ordningen. Journalisten fumlade efter sin klocka men de övriga sutto, så vitt jag kommer ihåg, orörliga. Redaktören steg upp med en suck. — Så synd, att ni inte är författare! sade han och lade handen på tidfararens axel. — Ni tror således inte på det? — Nja.... — Jag har inte väntat mig det. Tidfararen vände sig mot oss. — Var äro tändstickorna? frågade han. Man räckte honom en och sedan, tändande pipan, sade han genom rökmolnen. — För att säga sanningen.... så tror jag det knappt själv.... och likväl.... Hans ögon föllo frågande på de vissna vita blommorna som lågo på det lilla bordet. Sen vände han handen, som han höll pipan i, och betraktade ett halvläkt sår på knogarna. Doktorn steg upp och kom fram till lampan. — De ha egendomliga pistiller, sade han. Psykologen lutade sig fram för att kunna se bättre och sträckte ut handen efter en blomma. — Så sant jag lever, är klockan inte en kvart i ett, sade journalisten. — Hur skall vi bära oss åt för att komma hem? — Det finns gott om droskor vid stationen, sade psykologen. — Det är egendomligt, sade doktorn, men jag vet sannerligen inte vilken familj dessa blommor höra till. Får jag dem? — Tidfararen tvekade, men sade plötsligt: — Nej, absolut inte! — Var fick ni tag i dem? frågade doktorn. Tidfararen lade handen över pannan och talade liksom en som försöker hålla fast en idé, som håller på att försvinna. — De lades i min ficka av Weena när jag reste i tiden. — Jag vill bli fördömd om inte alltihop börjar försvinna: rummet här och denna alldagliga atmosfär är för mycket för mig. Har jag någonsin gjort en tidmaskin eller en modell av den? Eller har jag bara drömt alltihop? Det påstås, att livet är en dröm, visserligen en ganska bedrövlig sådan ibland — men jag kan inte uthärda en till som inte passar in någonstans. Det gör mig galen. Och varifrån kom den drömmen? Jag måste ta och titta på maskinen.... kanske inte heller den finns! Han tog hastigt lampan och bar den rykande genom dörren och ut i korridoren. Vi följde efter honom. Jo, maskinen stod sannerligen där i lampans fladdrande sken. Hoptryckt, ful och skev och gjord av mässing, elfenben, ebenholts och genomskinlig kvarts. Den var solid nog, ty jag kände på den, och den hade bruna fläckar och var nedsmord på elfenbenet samt hade gräs och mossa hängande på de lägre delarna. En av stängerna var snedvriden. Tidfararen satte ned lampan på arbetsbänken och kände med handen på den skadade stången. — Ja, nu är det allright igen. Historien jag talat om för er var sann. Jag är ledsen att ha dragit er ut i kölden. Han tog lampan och under fullständig tystnad återvände vi till rökrummet. Han kom ut i hallen till oss och hjälpte redaktören på med rocken. Doktorn tittade honom i ansiktet och sade tveksamt att han var överansträngd av för mycket arbete, och skrattade gott när han sade det. Jag kommer ihåg hur han stående i dörröppningen ropade ett ljudligt godnatt. Jag delade plats i droskan med redaktören. Han trodde att berättelsen var en ”väl hopsnickrad” lögn. För min egen del visste jag inte vad jag skulle tro. Historien var så fantastisk och otrolig, fast skildringen var både trovärdig och nykter. Jag låg vaken nästan hela natten och tänkte på den. Jag beslöt mig för att dagen därpå gå till tidfararen igen. Jag fick veta att han var i laboratoriet, och som jag var som barn i huset, klev jag bara på. Laboratoriet var emellertid tomt. Jag tog en titt på tidmaskinen, sträckte fram min hand och rörde vid hävstången. I samma ögonblick svängde den hoptryckta maskinen liksom en gren som böjer sig för vinden. Denna ostadiga rörelse förvånade mig och kom mig att känna mig liksom när jag som barn förbjöds att röra vid saker. Jag gick tillbaka genom korridoren och mötte tidfararen i rökrummet. Han kom någonstans från våningen och hade en liten kamera i ena handen och en kappsäck i den andra. När han fick syn på mig, skrattade han och sträckte fram sin armbåge till hälsning. — Jag har förfärligt mycket att göra med den där inrättningen där inne, sade han. — Men är det inget skämt då? sade jag. — Kan du verkligen resa i tiden? — Ja, det kan jag verkligen, sade han och såg mig rakt i ögonen. Sedan syntes han tveksam och hans blickar överforo rummet. — Jag behöver bara en halv timme, sade han. Jag vet varför du kom hit, och det var verkligen snällt av dig. Det ligger några tidskrifter där och om du stannar till lunch, skall jag kunna bevisa till punkt och pricka att farandet i tiden är MODELLBYGGARE! RITNING I NATURLIG STORLEK och fullständig ARBETSBESKRIVNING till CURTISS XP-40 erhålles mot insändande av 75 öre i frimärken till TEKNIK för ALLA Box 30 23 Stockholm 3