Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells
- XVI. Efter berätelsens slut
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KAP. 16
Efter berättelsens slut.
Jag vet, sade han efter en paus, att
detta synes er vara fullkomligt otroligt,
men vad som synes mig lika otroligt är,
att jag är här i kväll i detta gamla
välkända rum och får se edra vänliga
ansikten samt tala om dessa märkvärdiga
äventyr. Han tittade på doktorn. Jag
kan förstås inte vänta, att ni skall tro
mig. Tag det då som en lögn — eller
en profetia. — Säg ni bara att jag
drömt alltihop i min verkstad och att
jag spekulerat så länge över vår ras’
framtid tills jag fått ihop den här
fantasien. Ni får gärna taga mitt
bedyrande som ett konstfärdigt försök att
göra den mera intressant. Nåväl, vad
tycker ni om den som historia betraktad?
Han tog fram sin pipa och började
på sitt vanliga sätt nervöst knacka den
mot gallret i eldstaden. Det rådde en
stunds tystnad. Sedan började stolarna
knaka och det hördes ett skrapande av
fötterna på mattan. Jag flyttade mina
blickar från tidfararen och betraktade
hans åhörare. De sutto i skuggan och
små ljusreflexer från brasan dansade
framför dem. Doktorn tycktes vara
försänkt i tankar, som rörde vår gäst.
Redaktören betraktade intensivt änden på
sin cigarr — den sjätte i ordningen.
Journalisten fumlade efter sin klocka
men de övriga sutto, så vitt jag kommer
ihåg, orörliga.
Redaktören steg upp med en suck. —
Så synd, att ni inte är författare! sade
han och lade handen på tidfararens axel.
— Ni tror således inte på det?
— Nja....
— Jag har inte väntat mig det.
Tidfararen vände sig mot oss. — Var
äro tändstickorna? frågade han. Man
räckte honom en och sedan, tändande
pipan, sade han genom rökmolnen. — För
att säga sanningen.... så tror jag det
knappt själv.... och likväl....
Hans ögon föllo frågande på de
vissna vita blommorna som lågo på det lilla
bordet. Sen vände han handen, som han
höll pipan i, och betraktade ett halvläkt
sår på knogarna.
Doktorn steg upp och kom fram till
lampan. — De ha egendomliga pistiller,
sade han. Psykologen lutade sig fram
för att kunna se bättre och sträckte ut
handen efter en blomma.
— Så sant jag lever, är klockan inte
en kvart i ett, sade journalisten. — Hur
skall vi bära oss åt för att komma hem?
— Det finns gott om droskor vid
stationen, sade psykologen.
— Det är egendomligt, sade doktorn,
men jag vet sannerligen inte vilken
familj dessa blommor höra till. Får jag
dem?
— Tidfararen tvekade, men sade
plötsligt: — Nej, absolut inte!
— Var fick ni tag i dem? frågade
doktorn.
Tidfararen lade handen över pannan
och talade liksom en som försöker hålla
fast en idé, som håller på att försvinna.
— De lades i min ficka av Weena när
jag reste i tiden. — Jag vill bli fördömd
om inte alltihop börjar försvinna:
rummet här och denna alldagliga atmosfär
är för mycket för mig. Har jag
någonsin gjort en tidmaskin eller en
modell av den? Eller har jag bara drömt
alltihop? Det påstås, att livet är en
dröm, visserligen en ganska bedrövlig
sådan ibland — men jag kan inte
uthärda en till som inte passar in någonstans.
Det gör mig galen. Och varifrån kom
den drömmen? Jag måste ta och titta
på maskinen.... kanske inte heller den
finns!
Han tog hastigt lampan och bar den
rykande genom dörren och ut i
korridoren. Vi följde efter honom. Jo,
maskinen stod sannerligen där i lampans
fladdrande sken. Hoptryckt, ful och
skev och gjord av mässing, elfenben,
ebenholts och genomskinlig kvarts. Den
var solid nog, ty jag kände på den, och
den hade bruna fläckar och var
nedsmord på elfenbenet samt hade gräs och
mossa hängande på de lägre delarna. En
av stängerna var snedvriden.
Tidfararen satte ned lampan på
arbetsbänken och kände med handen på
den skadade stången. — Ja, nu är det
allright igen. Historien jag talat om
för er var sann. Jag är ledsen att ha
dragit er ut i kölden. Han tog lampan
och under fullständig tystnad återvände
vi till rökrummet.
Han kom ut i hallen till oss och
hjälpte redaktören på med rocken. Doktorn
tittade honom i ansiktet och sade
tveksamt att han var överansträngd av för
mycket arbete, och skrattade gott
när han sade det. Jag kommer ihåg
hur han stående i dörröppningen ropade
ett ljudligt godnatt.
Jag delade plats i droskan med
redaktören. Han trodde att berättelsen var
en ”väl hopsnickrad” lögn. För min
egen del visste jag inte vad jag skulle
tro. Historien var så fantastisk och
otrolig, fast skildringen var både
trovärdig och nykter. Jag låg vaken nästan
hela natten och tänkte på den. Jag
beslöt mig för att dagen därpå gå till
tidfararen igen. Jag fick veta att han var
i laboratoriet, och som jag var som barn
i huset, klev jag bara på. Laboratoriet
var emellertid tomt. Jag tog en titt på
tidmaskinen, sträckte fram min hand
och rörde vid hävstången. I samma
ögonblick svängde den hoptryckta
maskinen liksom en gren som böjer sig för
vinden. Denna ostadiga rörelse
förvånade mig och kom mig att känna mig
liksom när jag som barn förbjöds att
röra vid saker. Jag gick tillbaka
genom korridoren och mötte tidfararen i
rökrummet. Han kom någonstans från
våningen och hade en liten kamera i ena
handen och en kappsäck i den andra.
När han fick syn på mig, skrattade han
och sträckte fram sin armbåge till
hälsning. — Jag har förfärligt mycket att
göra med den där inrättningen där inne,
sade han.
— Men är det inget skämt då? sade
jag. — Kan du verkligen resa i tiden?
— Ja, det kan jag verkligen, sade
han och såg mig rakt i ögonen. Sedan
syntes han tveksam och hans blickar
överforo rummet. — Jag behöver bara
en halv timme, sade han. Jag vet
varför du kom hit, och det var verkligen
snällt av dig. Det ligger några
tidskrifter där och om du stannar till lunch,
skall jag kunna bevisa till punkt och
pricka att farandet i tiden är
MODELLBYGGARE!
RITNING
I NATURLIG STORLEK
och fullständig
ARBETSBESKRIVNING
till
CURTISS XP-40
erhålles mot insändande
av 75 öre i frimärken till
TEKNIK för ALLA
Box 30 23 Stockholm 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:25 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-7/0021.html
