verklighet. Hoppas, att du ursäktar, att jag går ifrån dig nu? Det gjorde jag naturligtvis, fast jag inte då insåg hela meningen av vad han sagt. Så nickade han åt mig och gick ut i korridoren. Jag kunde höra hur laboratoriedörren smällde igen, satte mig i en stol och började läsa en tidning. Vad var det han skulle göra före lunchen? En annons gav mig plötsligen en påminnelse om, att jag hade lovat träffa förläggare Richardson klockan två. Jag tittade på min klocka och märkte, att jag nätt och jämnt kunde hinna dit i tid. Jag steg upp och vandrade genom korridoren för att tala om detta för tidfararen. Just som jag fattade i dörrhandtaget fick jag höra ett avbrutet utrop, åtföljt av ett knäppande och en smäll. När jag öppnade dörren omsveptes jag av en luftström och från någonstans därinne kom ljudet av sönderslaget glas som föll på golvet. Tidfararen var inte där. Jag tyckte mig ett kort ögonblick se en andelik, suddig figur sittande i en snurrande massa av något svart och metall — en figur som var så genomskinlig, att jag tydligt kunde se arbetsbänken med ritningarna genom den. Men när jag gnuggade mig i ögonen var synen försvunnen. Tidmaskinen var också försvunnen. Med undantag för dammet som virvlats upp och började lägga sig, var laboratoriet alldeles tomt. En ruta i takfönstret hade nyligen blivit inslagen. Min förvåning kände inga gränser och jag förstod att något utomordentligt hade inträffat fast jag för ögonblicket inte visste vad. När jag så stod där, öppnades dörren till trädgården och betjänten kom in. Vi tittade på varandra och situationen började klarna. — Har herrn gått ut den vägen? frågade jag. — Nej, herrn, ingen har gått ut den här vägen. Jag trodde att han var här. Då begrep jag och med risk att komma för sent till Richardson, stannade jag för att vänta på tidfararen och för att få höra hans andra, kanske ännu märkvärdigare historia och få se de prover och fotografier han skulle ha med sig. Men nu börjar jag misstänka, att jag får vänta hela mitt liv. Det är tre år sedan tidfararen försvann och som alla veta har han inte kommit tillbaka.

EPILOG.

Man kan endast undra om han någonsin skall återvända. Kanske han reste baklänges genom tiden och råkade i händerna på de blodtörstiga, hårbevuxna vildar, som levde i stenåldern eller föll han kanske i någon avgrund i krithavet. Kanske han råkat ut för de groteska saurierna, de stora reptilmonstren från Juraperioden. Kanske han just i detta ögonblick — om jag må uttrycka mig så — vandrar omkring på något av plesiosaurernas tillhåll bland korallreven i ooliska havet eller vid någon enslig saltsjö i triasperioden. Eller kanske han for framåt till den icke så avlägsna framtiden, då människan fortfarande är lik en människa men då vår tids gåtor och invecklade problem blivit lösta: till vår ras’ mannaålder. Ty jag för min del kan inte tänka mig, att vår tids tafatta experiment, bristfälliga teorier och ömsesidiga misstroende skulle vara höjdpunkten av människans utveckling. Detta är min egen uppfattning. Jag vet att han såg ganska pessimistiskt på de framsteg människan gjort — vi hade nämligen diskuterat denna sak långt innan tidmaskinen gjorts — och såg i den alltjämt växande civilisationen endast en dåraktig anhopning, som till slut oundvikligen måste ramla ner och begrava byggmästarna under sina spillror. Om det verkligen förhåller sig på detta sätt, måste vi inte låtsas om det utan fortsätta våra liv. Men mig förefaller framtiden dyster och tom och vars oerhörda okunnighet endast upplyses här och där av minnet av denna berättelse. Men bredvid mig ligga två främmande vita blommor, som nu äro vissnade, bruna och bräckliga. De bära emellertid vittnesbörd om, att även sedan människans förstånd och styrka försvunnit, tacksamheten och ömheten fortfarande funnos kvar i hennes hjärta. <tab>Slut ”RESAN TILL KEN” av norrmannen CHRISTIAN HAUGEN blir TfA:s nya följetong. ”Resan till Ken” är en välskriven och underhållande roman i interplanetarisk stil. Den uppfyller högt ställda krav på spänning och vetenskaplig fantasi. Följ med från början! Den börjar införas i nästa n:r av TfA, som utkommer fredagen d. 21 februari.