Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells - XVI. Efter berätelsens slut - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verklighet. Hoppas, att du ursäktar, att jag
går ifrån dig nu?
Det gjorde jag naturligtvis, fast jag
inte då insåg hela meningen av vad han
sagt. Så nickade han åt mig och gick
ut i korridoren. Jag kunde höra hur
laboratoriedörren smällde igen, satte
mig i en stol och började läsa en
tidning. Vad var det han skulle göra före
lunchen? En annons gav mig plötsligen
en påminnelse om, att jag hade lovat
träffa förläggare Richardson klockan
två. Jag tittade på min klocka och
märkte, att jag nätt och jämnt kunde
hinna dit i tid. Jag steg upp och
vandrade genom korridoren för att tala om
detta för tidfararen.
Just som jag fattade i dörrhandtaget
fick jag höra ett avbrutet utrop,
åtföljt av ett knäppande och en smäll.
När jag öppnade dörren omsveptes jag
av en luftström och från någonstans
därinne kom ljudet av sönderslaget glas
som föll på golvet. Tidfararen var inte
där. Jag tyckte mig ett kort ögonblick
se en andelik, suddig figur sittande i en
snurrande massa av något svart och
metall — en figur som var så
genomskinlig, att jag tydligt kunde se
arbetsbänken med ritningarna genom den. Men
när jag gnuggade mig i ögonen var
synen försvunnen. Tidmaskinen var också
försvunnen. Med undantag för dammet
som virvlats upp och började lägga sig,
var laboratoriet alldeles tomt. En ruta
i takfönstret hade nyligen blivit inslagen.
Min förvåning kände inga gränser
och jag förstod att något utomordentligt
hade inträffat fast jag för ögonblicket
inte visste vad. När jag så stod där,
öppnades dörren till trädgården och
betjänten kom in. Vi tittade på varandra
och situationen började klarna. — Har
herrn gått ut den vägen? frågade jag.
— Nej, herrn, ingen har gått ut den
här vägen. Jag trodde att han var här.
Då begrep jag och med risk att
komma för sent till Richardson, stannade
jag för att vänta på tidfararen och för
att få höra hans andra, kanske ännu
märkvärdigare historia och få se de
prover och fotografier han skulle ha med
sig. Men nu börjar jag misstänka, att
jag får vänta hela mitt liv. Det är tre
år sedan tidfararen försvann och som
alla veta har han inte kommit tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>