Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Vingarnas“ modellflygtävling på Skarpnäcks-fältet, av Ulf Hallvig och Magnus Gerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vingarna” på S
och samtidigt berätta för åskådarna,
att ”nu gjorde Vinge Vingesson från
Vingemåla med sin modell en fin sart”;
för att minuten efter kanske fästa åskå-
darnas uppmärksamhet på en motor-
modell, som utför en massa konstiga
krumelurer i luften. Att förklara för
åskådarna, att dessa olika svängar re-
presentera roller, loopings m. m., är inte
heller så lätt. Men ”Pappa” Stark är
utrustad med tordönsstämma och även
en god portion humor, och han utförde
A. Roggentins Wakefieldmodell.
skala av ”Kranich”.
som sagt sitt svåra uppdrag på ett för-
träffligt sätt.
Bland segelmodellerna i klass S3E
tilldrog sig Ingvar Gustavssons modell
Merkurius största intresset. Modellen
lär vara en av de främsta segelmodeller,
som konstruerats i vårt land. Merkurius
glidtal och stallegenskaper är kända över
hela landet. Vid vilken tävling model-
len än deltagit, har den alltid belagt en
framskjuten plats. Modellen utmärker
sig också för goda startegenskaper och
har därjämte ett tilltalande utseende.
Spännvidden är 218 cm. och vingen har
en R. A. F.—32 profil. I kroppen, som
har en längd av 130 cm. och är klädd
med balsa, är tidsutlösningsmekanismen
anbringad. Längst fram i kroppen är
en stötsäker klockan monterad. Vid den
ena visaren är en pianotråd ledbart fast-
satt. Pianotråden går genom hela krop-
gen samt slutar vid en hasp, som hind-
rar en lucka i kroppens sida att öppna
sig. Vid en viss tidpunkt glider -piano-
tråden genom klockans kraft ur haspeln
och följden blir, att luckan öppnar sig
och en skärm faller ut. Denna skärm
i sin tur har till uppgift att hindra mo-
dellen från att gripas av termik. När
skärmen vecklar ut sig, kommer model-
len i brant dykning, men efter som mo-
dellens konstruktion är synnerligen kraf-
tig, tar modellen mark utan att taga
skada. Stabilisatorn är placerad gan-
ska högt upp. Förmodligen har kon-
struktören med detta avsett att höja
LS
Sven Mjälmerus” sugstmeteri + > Mua är Mrnnik” ov
Sven Hjälmerus” segelmodell i 1/10
16 TEKNIK för ALLA
modellens glidtal. Och man har san-
nerligen lyckats på ett strålande sätt
Det var verkligen en upplevelse, att
se Merkurius stiga uppåt i brant bana
för att sedan börja en lång och fin segel-
flygning. Vi hörde en entusiastisk åskå-
dare fråga, ”om det var ett riktigt se-
gelplan”... Det var ett ”riktigt se-
gelplan”, med den inskränkningen, att
man får tillfoga det lilla ordet ”mo-
dell”. Ty Ingvar Gustavssons Merkurius
var verkligen en ypperlig skapelse.
En annan av våra främsta segelfly-
gare i samma klass var Erik Skoglund
från Örebro. Vid förra årets Svenska
Mästerskap hade han otur. Hans mo-
dell råkade nämligen icke till fullo
överensstämma med gällande bestäm-
melser. Och han fick då nöja sig med
ett pris för dagens bästa segelflygtid.
Men han var inte sämre, än att han på
denna tävling tog en förnämlig revansch.
Hans modell — en förbättrad Strolch —
uppvisade synnerligen goda flygegenska-
per. En förbättring var hans lösning
av stabilisatorfrågan. Han hade för-
sett sin modell med en bärande stabili-
sator, och den var mycket originellt ut-
formad. För att slippa fena på modellen
Ingvar Gustavssons ”Merkurius”, idealet
för en svensk segelmodell.
hade han i stället givit stabilisatorn V-
form. Denna originella utformning har
på sistone blivit uppmärksammad i Ame-
rika, där ett stort antal riktiga segel-
plan försetts .med dylika stabilisatorer.
Skoglund ansåg, ganska riktigt, att mo-
delens flygegenskaper blevo mycket för-
bättrade. Ty teoretiskt bör ju en dylik
stabilisator vara mycket effektiv. Dock
måste V-formen på stabilisatorn vara
minst 35”. Det gäller således för våra
svenska segelflygare, att taga vara på
denna nya utformning av stjärtpartiet.
Men Skoglunds modell var även förbätt-
rad genom andra detaljförändringar.
Sålunda hade han försett sin Strolch
med ett nosroder. Detta nosroder har
till uppgift att hålla modellen i kurs vid
högstart. Tyvärr hade Skoglund icke
utrustat sin segelmodell med någon an-
ordning, som efter det modellen kopplat
loss, skulle hålla nosrodret neutralt.
Som det nu var, verkade nosrodret, även
sedan modellen kopplat ur. Och detta
är naturligtvis icke meningen med dessa
automatiska - roderkonstruktioner. En
segelmodell bör ju efter starten segla
i vida kretsar, för att lättare kunna
tillgodogöra sig den termik, som finns.
Om nu nosrodret verkar även efter
starten, kommer modellen att stå emot
vinden hela tiden, och det är självklart,
att modellen icke kommer att stiga med
hjälp av någon termik. Men trots detta
gjorde Skoglundsmodellen flera fina
flygningar. Säkerligen bidrog stabili-
satoranordningen härtill.
I motsvarande allmänna klass fanns
det flera stiliga segelmodeller, men den
kanske finaste var dock Sven Hjälmérus”
Kramich, som var gjord i skala efter
det ”riktiga” segelplanet. Spännvidden
var 180 cm; skalan således 1:10. Mo-
dellens kropp var synnerligen förnäm-
ligt uppbyggd. Den var klädd med
balsa, varigenom en glatt och fin yta er-
hållits. Inuti kroppen var tidsutlösnin-
gen anbragt. Vingen, även den vackert
byggd, fastsattes vid kroppen, genom att
vinghalvorna helt enkelt skötos in i var-
andra. Vad glidtalet beträffar var
detta förnämligt, men modellen kanske
mest slog an genom sin likhet med origi-
nalet. En sak att taga vara på för
segelmodellbyggarna! Det finns ju ett
otal segelplan, som äro lämpade som
modeller.
I motorklassen knöts intresset till så-
dana namn som Olof Lindh, Åke Rog-
gentin, Nils Melin, Bertil Lindell med
flera storflygare. För att nu icke näm-
na bröderna Blomgren, som enligt sina
förnämliga traditioner, gjorde en god
insats. Bengt Blomgren vann till och
med två klasser.
Olof Lindh startade med en modell,
som tydligen gick efter de nya bestäm-
melserna. Modellen = tillhörde klass
M1E, och kroppen kunde således göras
hur smal som helst. Lindhs modell ha-
de en kropp, som närmast liknade en
stav. Och om vi icke minns fel, var det
Olof Lindh, som för några år sedan
ivrade för just detta slags ”stavmodel-
ler”. Han har således nått fram till sitt
ideal för en 70 cm:s modell.
Åke Roggentin flög med sin suveräna
Wakefieldmodell, som varit med i många
drabbningar och alltid visat sig tillhöra
de bästa modellerna. Hans Wakefield
är liksom hans övriga modeller försedd
med s. k: ändskivor. Han anser, att
modellen härigenom blir mycket stabi-
lare under motorflykten. Stabilisatorn
har tvillingroder och stor spännvidd.
Vidare är modellen försedd med s. k.
I
HBT NASET RA OT gra
ÅA. Blomgrens (nedan) och O.. Lindhs
| (t..h.) inomhusmodeller.
I —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>