Vingarna” på S och samtidigt berätta för åskådarna, att ”nu gjorde Vinge Vingesson från Vingemåla med sin modell en fin sart”; för att minuten efter kanske fästa åskå- darnas uppmärksamhet på en motor- modell, som utför en massa konstiga krumelurer i luften. Att förklara för åskådarna, att dessa olika svängar re- presentera roller, loopings m. m., är inte heller så lätt. Men ”Pappa” Stark är utrustad med tordönsstämma och även en god portion humor, och han utförde A. Roggentins Wakefieldmodell. skala av ”Kranich”. som sagt sitt svåra uppdrag på ett för- träffligt sätt. Bland segelmodellerna i klass S3E tilldrog sig Ingvar Gustavssons modell Merkurius största intresset. Modellen lär vara en av de främsta segelmodeller, som konstruerats i vårt land. Merkurius glidtal och stallegenskaper är kända över hela landet. Vid vilken tävling model- len än deltagit, har den alltid belagt en framskjuten plats. Modellen utmärker sig också för goda startegenskaper och har därjämte ett tilltalande utseende. Spännvidden är 218 cm. och vingen har en R. A. F.—32 profil. I kroppen, som har en längd av 130 cm. och är klädd med balsa, är tidsutlösningsmekanismen anbringad. Längst fram i kroppen är en stötsäker klockan monterad. Vid den ena visaren är en pianotråd ledbart fast- satt. Pianotråden går genom hela krop- gen samt slutar vid en hasp, som hind- rar en lucka i kroppens sida att öppna sig. Vid en viss tidpunkt glider -piano- tråden genom klockans kraft ur haspeln och följden blir, att luckan öppnar sig och en skärm faller ut. Denna skärm i sin tur har till uppgift att hindra mo- dellen från att gripas av termik. När skärmen vecklar ut sig, kommer model- len i brant dykning, men efter som mo- dellens konstruktion är synnerligen kraf- tig, tar modellen mark utan att taga skada. Stabilisatorn är placerad gan- ska högt upp. Förmodligen har kon- struktören med detta avsett att höja LS Sven Mjälmerus” sugstmeteri + > Mua är Mrnnik” ov Sven Hjälmerus” segelmodell i 1/10 16 TEKNIK för ALLA modellens glidtal. Och man har san- nerligen lyckats på ett strålande sätt Det var verkligen en upplevelse, att se Merkurius stiga uppåt i brant bana för att sedan börja en lång och fin segel- flygning. Vi hörde en entusiastisk åskå- dare fråga, ”om det var ett riktigt se- gelplan”... Det var ett ”riktigt se- gelplan”, med den inskränkningen, att man får tillfoga det lilla ordet ”mo- dell”. Ty Ingvar Gustavssons Merkurius var verkligen en ypperlig skapelse. En annan av våra främsta segelfly- gare i samma klass var Erik Skoglund från Örebro. Vid förra årets Svenska Mästerskap hade han otur. Hans mo- dell råkade nämligen icke till fullo överensstämma med gällande bestäm- melser. Och han fick då nöja sig med ett pris för dagens bästa segelflygtid. Men han var inte sämre, än att han på denna tävling tog en förnämlig revansch. Hans modell — en förbättrad Strolch — uppvisade synnerligen goda flygegenska- per. En förbättring var hans lösning av stabilisatorfrågan. Han hade för- sett sin modell med en bärande stabili- sator, och den var mycket originellt ut- formad. För att slippa fena på modellen Ingvar Gustavssons ”Merkurius”, idealet för en svensk segelmodell. hade han i stället givit stabilisatorn V- form. Denna originella utformning har på sistone blivit uppmärksammad i Ame- rika, där ett stort antal riktiga segel- plan försetts .med dylika stabilisatorer. Skoglund ansåg, ganska riktigt, att mo- delens flygegenskaper blevo mycket för- bättrade. Ty teoretiskt bör ju en dylik stabilisator vara mycket effektiv. Dock måste V-formen på stabilisatorn vara minst 35”. Det gäller således för våra svenska segelflygare, att taga vara på denna nya utformning av stjärtpartiet. Men Skoglunds modell var även förbätt- rad genom andra detaljförändringar. Sålunda hade han försett sin Strolch med ett nosroder. Detta nosroder har till uppgift att hålla modellen i kurs vid högstart. Tyvärr hade Skoglund icke utrustat sin segelmodell med någon an- ordning, som efter det modellen kopplat loss, skulle hålla nosrodret neutralt. Som det nu var, verkade nosrodret, även sedan modellen kopplat ur. Och detta är naturligtvis icke meningen med dessa automatiska - roderkonstruktioner. En segelmodell bör ju efter starten segla i vida kretsar, för att lättare kunna tillgodogöra sig den termik, som finns. Om nu nosrodret verkar även efter starten, kommer modellen att stå emot vinden hela tiden, och det är självklart, att modellen icke kommer att stiga med hjälp av någon termik. Men trots detta gjorde Skoglundsmodellen flera fina flygningar. Säkerligen bidrog stabili- satoranordningen härtill. I motsvarande allmänna klass fanns det flera stiliga segelmodeller, men den kanske finaste var dock Sven Hjälmérus” Kramich, som var gjord i skala efter det ”riktiga” segelplanet. Spännvidden var 180 cm; skalan således 1:10. Mo- dellens kropp var synnerligen förnäm- ligt uppbyggd. Den var klädd med balsa, varigenom en glatt och fin yta er- hållits. Inuti kroppen var tidsutlösnin- gen anbragt. Vingen, även den vackert byggd, fastsattes vid kroppen, genom att vinghalvorna helt enkelt skötos in i var- andra. Vad glidtalet beträffar var detta förnämligt, men modellen kanske mest slog an genom sin likhet med origi- nalet. En sak att taga vara på för segelmodellbyggarna! Det finns ju ett otal segelplan, som äro lämpade som modeller. I motorklassen knöts intresset till så- dana namn som Olof Lindh, Åke Rog- gentin, Nils Melin, Bertil Lindell med flera storflygare. För att nu icke näm- na bröderna Blomgren, som enligt sina förnämliga traditioner, gjorde en god insats. Bengt Blomgren vann till och med två klasser. Olof Lindh startade med en modell, som tydligen gick efter de nya bestäm- melserna. Modellen = tillhörde klass M1E, och kroppen kunde således göras hur smal som helst. Lindhs modell ha- de en kropp, som närmast liknade en stav. Och om vi icke minns fel, var det Olof Lindh, som för några år sedan ivrade för just detta slags ”stavmodel- ler”. Han har således nått fram till sitt ideal för en 70 cm:s modell. Åke Roggentin flög med sin suveräna Wakefieldmodell, som varit med i många drabbningar och alltid visat sig tillhöra de bästa modellerna. Hans Wakefield är liksom hans övriga modeller försedd med s. k: ändskivor. Han anser, att modellen härigenom blir mycket stabi- lare under motorflykten. Stabilisatorn har tvillingroder och stor spännvidd. Vidare är modellen försedd med s. k. I HBT NASET RA OT gra ÅA. Blomgrens (nedan) och O.. Lindhs | (t..h.) inomhusmodeller. I —