Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TfA:s följetong:
Resan till KEN
av CHRISTIAN HAUGEN
Det var i det helvetesheta Aden den
6 juni 1919.
Dick Wayne, Daily Mails bästa
korrespondent, satt i hotell Adlons relativt
svala kafé och försökte skölja ned sin
förargelse. Förargelsen över att
Amanullahs upprorsförsök i nordvästra
Indien så hastigt slagits ned.
Dick Wayne hade nämligen hoppats,
att det nu äntligen skulle bli allvar av,
och därför i all hast begett sig av för
att i rättan tid hinna till
krigsskådeplatsen. Men när s/s ”Cedar” tillhörande
P. O:linjen i går lade till i Aden, kom
han genom telegrammen redan på det
klara med, att Amanullah var på
reträtt och hela historien var utagerad.
Han lät därför ”Cedar” fortsätta och
gick i land för att här avvakta första
lägenhet att resa tillbaka.
Egentligen hade han ingen lust att
genast återvända hem och sökte därför
i tidningsspalterna efter ett ställe på
jordklotet där någonting höll på att
hända, någonting, som det kunde löna
sig att vara med om — och skriva om.
Klockan var ett på dagen. Med
undantag för en herre, som dåsade i ett
hörn var Wayne den enda gästen på
kafeet, vars djupa tystnad endast
stördes av hans prasslande tidningar.
Med en suck lade han den sista
tidningen åt sidan och beställde en ny
whisky. Han hade inte hittat några
nyheter av intresse, ty
bolsjevikhistorierna på Kamtschatka kunde väl
knappast betecknas som någonting speciellt
intressant. Men ju mer han tänkte på
saken desto mindre behagade honom
tanken att han utan vidare skulle resa
tillbaka till England. Han ångrade
nästan att han inte hade farit vidare med
”Cedar”. Då avbröts hans reflexioner
av steg, som närmade sig. Stegen voro
inte släpande, trötta av hettan, utan
snabba och elastiska, som om de gått
över frusen mark, fjärran från det
glödheta Aden.
Wayne såg upp och glömde plötsligt
hela sin förargelse.
— Död och pina, är det verkligen du,
Faversham? utropade han. Eller är det
bara en hägring?
Nykomlingen tryckte varmt hans
hand.
— Nå Dick, känner du nu att det är
jag i egen person? Men vad i all
världen har du för dig här i detta helvete?
Hur har du råkat hamna just här?
— Du trodde väl att jag skulle hålla
till på något berg i Afganistan i färd
med att skriva ihop någonting om
Amanullahs förkrossande nederlag?
Ronald Faversham ryckte på axlarna.
— Jag har inte ens en aning om
Amanullahs existens, sade han. Jag har inte
sett en tidning på fyra månader.
Sir Reginald Faversham — som av
dina bästa vänner kallades Rex — var
32 år, betydligt över medellängd,
mycket rik och begiven på alla äventyr.
Han hade genomkorsat världen i alla
väderstreck och hade haft en massa
märkvärdiga och spännande upplevelser.
Faversham var emellertid aldrig nöjd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:28 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-8/0018.html
