Ofta hade han och Wayne stött ihop, eftersom denne genom sin ställning som Daily Mails främste korrespondent måste vara överallt där någonting hände. Senast hade han träffat honom för ett halvt år sedan vid amerikanska gränsen, inte långt från El Paso del Norte. De hade mötts av en tillfällighet och hade upplevat en härlig natt tillsammans under den stjärnströdda himmeln. Faversham förde befäl över en avdelning regeringstrupper, som utan större blodsutgjutelse hade oskadliggjort ett rövarband. I de europeiska tidningarna talades emellertid om hårda strider, om ”revolution i Mexiko”. Och Wayne hade kommit dit för att skildra denna revolution. Den vanligtvis ytterst förbehållsamme Faversham hade den gången sagt Wayne en sak, som gett denne en liten inblick i vännens föreställningsvärld. Det hade blott varit några ord, som kanske snarare voro riktade till stjärnorna än till kamraten; men de gåvo dock Wayne den föreställningen, att Faversham under alla dessa år hade strövat omkring så långt borta från fredliga allfarvägar, på grund av sin längtan efter ett obestämt, obegränsat och allt uppslukande äventyr. Han hade strövat från ställe till ställe och mött många faror och många sköna kvinnor, men aldrig det äventyr, som han sökte — då hade han till slut tröttnat och hade velat uppge allt sökande. Wayne kom att tänka tillbaka på detta. — Ingen tidning på fyra månader? frågade han. Det måste ha sin särskilda betydelse. Jag tänkte att du, sedan vi sist träffades, hade slagit dig på åkerbruk, boskapsskötsel och familjeliv? Reginald log, han var inte bitter och besviken, som vid deras förra möte. — Då hade jag faktiskt sådana och liknande planer, sade han. Men när jag lämnade Mexiko hörde jag glunkas om en italiensk guvernör, som var en plågoande för sina stackars somalinegrer, och därför tänkte jag söka upp honom, innan jag drog mig tillbaka från alltihop. — Har du nu kommit därhän? frågade Wayne. — Nej min vän, jag kom aldrig så långt, blev förhindrad på vägen. Journalisten såg närmare på honom och upptäckte ett uttryck, som han förut inte sett, i de blåa, alltid så självmedvetna ögonen. Slagen av ett plötsligt infall frågade han: — Hur gammal är hon? Sir Reginald Faversham skrattade med hela sitt väderbitna, inte särskilt sköna ansikte. — Nej, vet du vad, barnsjukdomar och kärlekshistorier har jag för länge sedan vuxit ifrån. Du får försöka på annat håll och högre upp. — Då ger jag mig. Jag känner ingenting högre. — Åhå! Vilken komplimang för kvinnokönet. Men låt oss dricka en flaska Roederer, om du har lust. Och jag skall berätta dig någonting verkligt storartat. — Tack skall du ha, jag har lust både till champagne och det ”storartade”. Medan de väntade på vinet frågade Faversham hur det egentligen förhöll sig med den av Wayne nämnda Amanullah och varför Daily Mail skickat sin främsta korrespondent just till det långtråkiga, glödande, tröstlösa Aden. Dick Wayne förklarade och berättade. Han beskrev sin förargelse över den afganska kungen, som så hastigt hade sträckt vapen, men tillade att han hade övervunnit sin harm och sin ånger att ha stigit i land i Aden i stället för att fara till Kamtschatka, nu när Faversham hade dykt upp. — Om de där ständiga bolsjevikoroligheterna finns det inte mycket att skriva, ansåg Reginald. När går för resten båten du hade tänkt resa med? — En ångare från Nagasaki kommer i morgon kväll. Men det brådskar ju inte, jag kan gott och väl vänta ännu ett par dagar här Kamtschatka springer inte bort och inte heller gör bolsjevikerna det. Och eftersom det faktiskt inte finns mycket att skriva om, har jag för ögonblicket ingenting särskilt för mig. Eller kan du tilläventyrs ordna en mera förnuftig och civiliserad revolution åt mig? — En revolution har jag visserligen inte på lager, sade han långsamt, men jag kan föreslå dig någonting annat och långt bättre. Wayne var vanligtvis själv mycket väl underrättad om de politiska och finansiella intrigerna mellan olika länder. Men han visste att hans vän trots allt fick snabbare, bättre och tillförlitligare nyheter om alla dessa händelser än han själv, ja till och med bättre än dem utrikesministern i de intrigerande länderna hade tillgång till — därför lutade han sig fram och frågade med sänkt röst: — Är det fråga om Amerika och Japan? Faversham smålog och gjorde en avvärjande handrörelse. — Nej, ännu högre upp. För övrigt kan du ändå inte gissa det. — Nå, då ger jag upp. Men du är på så ypperligt humör att jag anar att du äntligen funnit ditt stora äventyr och välvilligt vill dela det med mig. — Alldeles riktigt, sade Faversham. Skål, Dick! Du är för resten den ende, som jag skulle vilja dela det med. — Tusen tack. Men finner du det inte tillrådligt att äntligen låta mig veta vad vi egentligen talar om? — Jo, för i all del. Till en början måste jag säga dig, att det gäller en ganska farlig och långvarig sak, och om du har tid och lust kan du genast följa med. — Visst har jag tid och lust, bara det inte gäller en av dessa dumma nord- eller sydpolsfärder eller dunkla kontinentala upptäcktsfärder. Faversham smålog ironiskt. — Nej, det gäller ett verkligt, himlastormande äventyr. Packa fort dina saker och betala din hotellräkning. Det här sköter jag om. — Men du har fortfarande inte sagt mig... Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....