TfA:s följetong:

</img>

Resan till KEN
av CHRISTIAN HAUGEN

(Forts. från föreg. n:r.)

Natten var inte månljus och det var
naturligtvis för mörkt för att jag skulle
ha kunnat urskilja några enskildheter
i flygplanet. Medan alla möjliga frågor
trängde sig på mig iakttog jag dock så
gott jag kunde dess jättelika rörelser.
Jag kunde fastställa att här hade icke
bara problemet om lodrät start och
landning blivit löst utan också problemet om
hopfällbara vingar. Jag väntade
nämligen att de yttersta spetsarna på
bärplanen skulle krossas mot klipporna på
båda sidor om viken, men i sista
ögonblicket vek maskinen tillbaka vingarna
som en solfjäder. Metall rasslade mot
metall när de vekos tillbaka mot
flygkroppen. Strålkastaren slocknade
ungefär en meter över vattnet och den
jättelika maskinen lade sig till ro i djupaste
mörker. Även propellrarnas lätta
surrande upphörde.

Givetvis kunde jag inte övervinna
lusten att titta närmare på gästen och steg
därför jämte Jones ombord på
motorbåten för att fara dit ut. Jag tog själv
rodret och satte motorn i gång. När vi
hade tillryggalagt ungefär hälften av
avståndet tändes plötsligt ljuset, ett
starkt, vitt, åt alla sidor lysande ljus,
som strålade ut från några meterhöga
fönster, inte på själva flygkroppen, utan
på en avlång överbyggnad. Natten var
plötsligt förvandlad till dag, och först
nu fick jag ett riktigt intryck av
luftkryssarens oerhörda storlek. Den
liknade, där den låg med hopfällda
vingar, en jättelik, avlång silverlåda,
hundra meter lång och tjugo meter hög,
tornet i fören inberäknat. Den bestod
i sin helhet av en metall, som jag
trodde var aluminium. Propellrarna, av
vilka jag räknade sextio, stack fram ur
tornet och ur små, halvrunda
utbyggnader på båda sidor om flygkroppen
— — — men du kommer ju själv snart
att få se denna underbara flygmaskin
och jag behöver alltså inte ge dig en
noggrann beskrivning av den.

— Då ligger den ännu vid ön?

— Ja, men den kommer inte att
stanna där. Så snart ”Togan” — så
heter flygskeppet — tagit ombord oss
två och lasten på vårt fartyg, kommer
det att slå ut sina vingar och
återvända dit varifrån det kommit.

— Gott, fortsätt, men hoppa över
alla onödiga detaljer — dem kan du ju
berätta senare.

— Gärna. Jag gick alltså ombord
och mottogs av mannen från Ken. Han
var alldeles ensam och uttröttad av
brist på sömn. Senare fick jag veta
att de varit två, men att den ene dött
under resan.

— Under resan?