Men plötsligt blev han stående vid bordet, fyllde på sitt konjaksglas och tömde det i ett drag. Då han ställde tillbaka det hördes en svag knäpp — foten hade brustit. Men detta var också det enda synliga uttryck för hans plötsliga besvikelse. — Men det var sant — du sade ju att resan omedelbart skulle fortsätta tillbaka till Ken, vederlade han själv högt sin tankegång. För resten — är det så brådskande? Kunde vi inte först göra en rundresa på några veckor? — Nej, det brådskar. Sätt dig, så skall jag säga dig varför. Wayne hörde inte till dem, som ge sig i första omgången. Han hade ännu hopp. — Men fem, sex dagar, sade han. På den tiden skulle man åstadkomma en hel del, och enligt min mening är detta obetingat nödvändigt, om inte annat så för vetenskapens skull. Faversham skakade på huvudet. — Nej. Nivo vill inte förlora en minut, utan återvänder hem så fort han över huvud taget kan. Det lät bestämt och avvisande. Men Wayne klamrade sig ändå fast vid det ”vetenskapliga” halmstrået och förstod rentav att ge det en mänsklig motivering. — Bara två dagar alltså, envisades han. Tänk på vilken betydelse det skulle ha för mänskligheten om våra forskare, läkare, astronomer och tekniker av alla slag fick tillfälle att utnyttja det rika vetande, som mannen från Ken måste behärska. Han skulle kanske kunna lösa frågor, för vilka vi behöver århundraden, ja, kanske årtusenden. — Det skulle han troligen kunna, och jag har redan försökt att övertala honom till ett längre uppehåll på jorden. Eller tror du kanske att jag är alldeles renons på fåfänga, och inte vet lika väl som någon journalist vad man kunde göra av detta? Ånej! Men när jag förde saken på tal sade han mig av vilka skäl han hade begett sig ut på sin vågsamma färd genom världsrymden. Det var en lång historia, som han gärna skulle ha berättat mig förut, men för vilken han först den dagen fann de lämpliga orden och uttrycken. Då han slutat sin skildring var det också min strävan att så fort som möjligt anskaffa allt, som ”Stjärnan” nu är lastad med, och med det snaraste anträda färden till Ken. Jordmänniskorna måste vänta tills vi återvänder — kanske efter omkring ett år. De svävar ju inte i en stor fara liksom invånarna på Ken. Varje dag kan kosta livet på tusentals av Nivos landsmän. Hela den högciviliserade människorasen där uppe hotas av förintelse, ja, av absolut undergång, om vi inte kommer till deras hjälp. Wayne ryckte på axlarna. — Det förefaller mig som en uppenbar motsägelse, sade han, att vi ”okunniga barbarer” skulle kunna bringa hjälp åt övermänniskorna på Ken. Faversham reste sig. — Vi kan göra det, just därför att vi äro barbarer, förklarade han. Vänta, jag skall säga dig någonting. Han gick till skrivbordet, sökte bland papperen, som lågo där, och hittade till slut ett fotografi, som han gav Wayne. Det föreställde en slätt belyst av det skarpa ljuset från en strålkastare med tropiska skogar i fonden, ur vilka en hord fruktansvärda pansardjur välde fram. De voro högre än skogens träd och fullständigt olika alla jordevarelser. Wayne kom att tänka på någonting mitt emellan en antediluviansk jätteödla, en sengångare och en människa. Ty mellan odjurets vidriga, slemmiga fångstarmar syntes ett mänskligt ansikte i förstorad och förvriden form. Det präglades av grymhet, ondska och dödligt hat, men ögonen voro små och uttrycket ett annat: en lång spetsig huggtand stack upp från underkäken liksom ett svärd och i överkäken funnos två krokiga betar liksom på en valross. Den närmaste av dessa ”vampyrödlor” kunde inte ha varit långt borta från sitt mål, ty en av dess jättelika fångstarmar skymde hotfullt hela vänstra sidan av bilden och ansiktet lyste av ondskefull skadeglädje, som om den varit säker på sitt offer. Detta var det enda av huvudena, som syntes alldeles tydligt på fotografiet, ty även här täcktes allt av samma gåtfulla rödvioletta dimma, som dominerade bilden av Nadir. — Invånarna på Ken, sade Faversham, befinna sig i kamp med tallösa dylika vidunder och förfoga inte över något försvarsmedel. De ha nämligen inga riktiga vapen. Sedan femtusen år härskar ständig fred på Ken, människorna där har alltså haft tid på sig att helt och hållet glömma allt vad krigs- konst heter. Av det skälet kan vi barbarer, som är sakkunniga på det området, hjälpa Kens invånare att besegra de ohyggliga djuren.

V.

Wayne lade fotografiet på bordet. Ja, de ser fruktansvärda ut, sade han, lika fasaväckande, som de obestämbara väsen man ser i mardrömmar. Men naturligtvis kan de inte motstå moderna maskingevär och kanoner med explosiva projektiler. Det finns alltså inte sådana på Ken? — Nej. Min last består därför uteslutande av sådan ammunition: fem ton för maskingevär och tolv ton granater. Det är ju alldeles för litet, men jag hoppas vi skall kunna bygga stora ammunitions- och vapenfabriker på Ken, annars kan vi säkert inte uträtta mycket. — Men har de då själva alls inga vapen? Det förstår jag inte. — Nå, föreställ dig till exempel att Marom-Sin, den babyloniske kungen, som efter vad vi veta, levde för fem tusen år sedan, skulle ha varit en Napoleon, som hade underkuvat hela världen, stiftat lagar och byggt skolor. Då skulle den babyloniska kulturen, som stod nästan på samma nivå, som den tre tusen år yngre grekiska kulturen, ha nått till alla folk. Om man nu vid samma tid hade upptäckt ångmaskinen och bensinmotorn och gjort närmare bekantskap med elektriciteten och BYGG gengasaggregatet själv! 44 detaljerade ritningar jämte utförlig arbetsbeskrivning erhålles mot insändande av 75 kr. till TEKNIK för ALLA Box 3023, Stockholm 3