Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resan till KEN, av Christian Haugen - IV - V - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men plötsligt blev han stående vid
bordet, fyllde på sitt konjaksglas och
tömde det i ett drag. Då han ställde
tillbaka det hördes en svag knäpp —
foten hade brustit. Men detta var
också det enda synliga uttryck för hans
plötsliga besvikelse.
— Men det var sant — du sade ju
att resan omedelbart skulle fortsätta
tillbaka till Ken, vederlade han själv
högt sin tankegång. För resten — är
det så brådskande? Kunde vi inte först
göra en rundresa på några veckor?
— Nej, det brådskar. Sätt dig, så
skall jag säga dig varför.
Wayne hörde inte till dem, som ge
sig i första omgången. Han hade
ännu hopp.
— Men fem, sex dagar, sade han. På
den tiden skulle man åstadkomma en
hel del, och enligt min mening är detta
obetingat nödvändigt, om inte annat så
för vetenskapens skull.
Faversham skakade på huvudet.
— Nej. Nivo vill inte förlora en
minut, utan återvänder hem så fort han
över huvud taget kan.
Det lät bestämt och avvisande. Men
Wayne klamrade sig ändå fast vid
det ”vetenskapliga” halmstrået och
förstod rentav att ge det en mänsklig
motivering.
— Bara två dagar alltså, envisades
han. Tänk på vilken betydelse det
skulle ha för mänskligheten om våra
forskare, läkare, astronomer och tekniker
av alla slag fick tillfälle att utnyttja
det rika vetande, som mannen från Ken
måste behärska. Han skulle kanske
kunna lösa frågor, för vilka vi behöver
århundraden, ja, kanske årtusenden.
— Det skulle han troligen kunna, och
jag har redan försökt att övertala
honom till ett längre uppehåll på jorden.
Eller tror du kanske att jag är
alldeles renons på fåfänga, och inte vet
lika väl som någon journalist vad man
kunde göra av detta? Ånej! Men när
jag förde saken på tal sade han mig av
vilka skäl han hade begett sig ut på sin
vågsamma färd genom världsrymden.
Det var en lång historia, som han
gärna skulle ha berättat mig förut, men
för vilken han först den dagen fann
de lämpliga orden och uttrycken. Då
han slutat sin skildring var det också
min strävan att så fort som möjligt
anskaffa allt, som ”Stjärnan” nu är
lastad med, och med det snaraste anträda
färden till Ken. Jordmänniskorna
måste vänta tills vi återvänder —
kanske efter omkring ett år. De svävar ju
inte i en stor fara liksom invånarna
på Ken. Varje dag kan kosta livet på
tusentals av Nivos landsmän. Hela den
högciviliserade människorasen där
uppe hotas av förintelse, ja, av absolut
undergång, om vi inte kommer till deras
hjälp.
Wayne ryckte på axlarna.
— Det förefaller mig som en
uppenbar motsägelse, sade han, att vi
”okunniga barbarer” skulle kunna bringa
hjälp åt övermänniskorna på Ken.
Faversham reste sig.
— Vi kan göra det, just därför att
vi äro barbarer, förklarade han.
Vänta, jag skall säga dig någonting.
Han gick till skrivbordet, sökte bland
papperen, som lågo där, och hittade till
slut ett fotografi, som han gav Wayne.
Det föreställde en slätt belyst av det
skarpa ljuset från en strålkastare med
tropiska skogar i fonden, ur vilka en
hord fruktansvärda pansardjur välde
fram. De voro högre än skogens träd
och fullständigt olika alla jordevarelser.
Wayne kom att tänka på någonting
mitt emellan en antediluviansk
jätteödla, en sengångare och en människa.
Ty mellan odjurets vidriga, slemmiga
fångstarmar syntes ett mänskligt
ansikte i förstorad och förvriden form.
Det präglades av grymhet, ondska och
dödligt hat, men ögonen voro små och
uttrycket ett annat: en lång spetsig
huggtand stack upp från underkäken
liksom ett svärd och i överkäken funnos
två krokiga betar liksom på en valross.
Den närmaste av dessa
”vampyrödlor” kunde inte ha varit långt borta
från sitt mål, ty en av dess jättelika
fångstarmar skymde hotfullt hela
vänstra sidan av bilden och ansiktet lyste
av ondskefull skadeglädje, som om den
varit säker på sitt offer. Detta var
det enda av huvudena, som syntes
alldeles tydligt på fotografiet, ty även här
täcktes allt av samma gåtfulla
rödvioletta dimma, som dominerade bilden av
Nadir.
— Invånarna på Ken, sade
Faversham, befinna sig i kamp med tallösa
dylika vidunder och förfoga inte över
något försvarsmedel. De ha nämligen
inga riktiga vapen. Sedan femtusen år
härskar ständig fred på Ken,
människorna där har alltså haft tid på sig att
helt och hållet glömma allt vad krigs-
konst heter. Av det skälet kan vi
barbarer, som är sakkunniga på det
området, hjälpa Kens invånare att besegra
de ohyggliga djuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
