Pigg ABC i JÄRN och STÅL 3 TJfÅ:s läsare har tidigare i denna serie fått följa järnet från gruvan över masugnen till bessemerkonvertern. I denna artikel, som är den ststa 1 serien, beskriver tek- nolog Thore Norén martin- metoden samt stålets form- givming i järnverket. Visste Ni, att martinugnarna kunna lämna smältor på över 300 ton då bessemer- processen blott ger 4 ton? B essermetoden har numera vad produktionskvantiteten beträffar blivit distanserad av martinprocessen, som är den för vårt land viktigaste. Denna process uppfanns av fransman- TfA:s stålkurs 4: Martinmetoden. Stålets formgivning. nen Martin och består i ett nedsmäl- tande av tackjärn och stålskrot i en skålformig härd, där oxidationen se- dan sker medelst en lämplig tillsats av slagg och malm. Nu kräves dock en synnerligen hög temperatur för pro- cessens genomförande, men genom den av tysken Siemens uppfunna >ege- nerativa upphettningsmetoden kunde denna ernås. Bränslet i martinugnar är vanligen masugnsgas eller något fast bränsle som kol eller ved, och den förutnämnda upphettningsmetoden består i korta drag av att man låter rökgaser växelvis passera kammare, där eldfast tegel ligger uppstaplat, och själva härden! På detta sätt uppnås en sorts magasinering av värmen i kamrarna, vilkas temperatur stiger undan för undan. För varje gång nya gaser passera kamrarna, ha dessa bli- vit något varmare och när gaserna sedan uppvärmts i ugnen än ytterli- gare och på återvägen gå genom nya kamrar, avges värme 0. s. v. Det kan också nämnas, att tiden för martinprocessen är ända upp till tolv timmar, men mot bessemerprocessens kapacitet på ungefär 4 ton per smälta, Tappning av martinugn i Sandvikens järnverk. 16 PEKNIK för ALLA lämna martinugnarna närmare 40 ton stål, och i Amerika har man lyc- kats konstruera specialugnar för smäl- tor på över 300 ton.") Efter tappning från stålugnarna gjutes stålet enligt olika metoder till göt, och dessa stålgöt forslas sedan vidare till valsverken för utform- ning till stänger, rör, ståltråd el. dyl. Utformning av stålgöt. Vi järnverken sker den slutliga ut- formningen av det från stålug- narna erhållna godset. Härvid skiljer man på gjutning och mekanisk bear- betning. Gjutning av stålgods har, på grund av stora svårigheter vid dess utföran- de, en mycket begränsad användning och tillämpas endast i fall, då man ej genom mekanisk behandling kan ge göten lämplig form. Mekanisk bearbetning omfattar hu- vudsakligen valsning av stålet i varmt tillstånd och vidare smidning, också i varmt tillstånd, under pressar eller mekaniska hammare. Skall stålet yt- terligare finbearbetas, sker detta ge- nom kallvalsning eller kalldragning. Samtliga dessa sista metoder utmär- ka sig genom att formgivningen sker genom på olika sätt anbringat tryck, varvid stålet tvingas att deformeras. Den stålgöt, som vi erhållit ur vårt svartmalmsparti, skall nu bearbetas till ståltråd och måste för den skull genomgå valsming 1 varmt tillstånd. Efter upphettning till mellan 800 och 1300 grader, beroende på stålets särskilda egenskaper, bringas detta i valsverket att passera mellan två mo- tordrivna valsar, i vilka spår finnas upptagna. Öppningen i valsarna, som bildas genom spåren, är till genom- skärningsytan något mindre än de stålgöt, som skola utvalsas. Genom valsarnas kringvridning drages nu den varma göten in 1 spåret, och pressas genom valstrycket till mindre genom- skärningsyta och större längd. >) Dessa kapaciteter avse ugnar med basisk infodring. Vid sur dylik, som är vanligast i Sverige, byggas ugnarna ej så stora.