Ja, förvisso var det en egendomlig värld som omslöt dem, när de begav sig ned i djupet. Ett evigt och ogenomträng- ligt mörker, den eviga köld, som rådde här... Dessa människor, som klättrade utför branten från den ena avsatsen till den andra, lysande sig med lyktorna, föreföll lika fantastiska och overkliga som omgivningen. Stora och skräckinja- gande dansade deras skuggor på berg- väggen. När de kom ned till guldflötsen, råka- de Hardman i extas... Även han hade upptäckt guld, förra gången de var här, men inte på långa vägar i sådana kvan- titeter. Hans entusiasm dämpades dock en smula, när han började reflektera över de konsekvenser, som en exploate- ring av dessa fyndigheter skulle medföra på jordens guldmarknad. Bleve tillför- seln alltför riklig, kunde det mycket väl hända, att guldet komme att falla i pris. Kanske han rent av gjorde sig själv en otjänst genom att släppa ut alltför mycket månguld på världsmark- 18 TEENIK för ALLA naden? Nå, den dagen, den sorgen. Hu- vudsaken var, att man hade fått konsta- terat, att här fanns både guld och pla- tina; enbart värdet av den klump, som han redan hade i säkerhet ombord på fartyget, täckte många gånger om vad han lagt ut för expeditionens finansie- ring. Professor Mac intresserade sig inte så mycket för ädla metaller. Han ville nödvändigt ner till bottnen av klyftan. Gud vet vad han väntade finna där. Nedstigningen fortsatte, men den blev rätt besvärlig. Bitvis stupade väggen lodrätt ned, och man fick maka sig ganska långt åt sidan för att finna ett framkomligt ställe. é Till slut stod de emellertid på klyftans botten. Mac såg. sig nyfiket omkring. Marken var här av en sandstensliknan- de bergart, och när han såg närmare efter, upptäckte han några ortoceratiter i stenen... Han nickade förnumstigt; här hade en gång pulserat ett låt vara primitivt, men dock liv. Efter en stund klättrade de upp igen. Att stiga ned hade varit besvärligt, men det var ingenting mot att försöka kom- ma upp. Ibland måste de återvända och 000 cÅAv VLADIMIR SEMITJOV DEN Ya FÖLJETONGEN SAMMANDRAG: John Stuart, ”Heralds” flygande reporter, får i uppgift att intervjua chefen för en mäktig guldfirma i San Francisco med an- ledning av rykten om vissa finansiella sen- sationer. Stuart finner guldkungen just i färd med att tillsammans med en vetenskaps- man starta en färd till månen. För att Stuart ej skall röja hemligheten om avfärden tages han med på resan. Efter någon tid landar man lyckligt på månen. Över det ödsliga månlandskapet göra de en bilfärd till en ra- vin, men på återfärden råkade de vilse. Efter strapatsrika äventyr komma de emellertid tillbaka till rymdskeppet. De äro nu klara att bege sig ut på en ny färd till den mys- tiska ravinen. NF. K söka sig en annan väg, när det visade sig omöjligt att klättra vidare. Det tog på krafterna, och de måste göra täta pauser av hänsyn till ingenjör Eckard, som hade klent hjärta. Vid ett tillfälle, då de hade slagit sig ned under en av- sats, som bildade ett utskjutande tak, såg John i lyktskenet en syn, som kom blodet att isas i hans ådror. Tätt fram- för honom störtade stora klippstycken utför branten ned i djupet. Han vågade inte tänka på vad som skulle ha inträf- fat, om man ej haft utsprånget som skydd ... Lavinen rasade förbi dem full- komligt ljudlöst, det var som att se allt detta på en film... Men man kände hur marken skakade. Det hela tog blott några sekunder. Även de andra hade iakttagit raset och undrade vad orsaken kunde vara. Dok- tor Sternborn höll före, att det var väx- lingen mellan hetta och köld, som kom marken att sprängas och bilda spric-