Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Radio från jorden - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kor, vars kanter så småningom stör-
tade ned i avgrunden.
Det dröjde en lång stund, innan de
vågade sig fram ur sitt säkra skydds-
rum. Man visste ju ej om inte ett nytt
ras kunde inträffa när som helst, och
ingen av dem hade lust att bli levande
begraven under klippblocken. De sam-
talade lågmält, nästan viskande, som om
de varit rädda för att deras röster skul-
le rubba stenarna ovanför och framkal-
Ja en ny katastrof.
John var den förste som gav sig i
väg. Han klättrade uppför väggen, där
denna var minst brant, och signalerade
med lyktan åt de andra att komma ef-
ter. För säkerhets skull band de emel-
lan sig ett långt rep. John lyste sig
noga för, innan han beträdde en ny av-
sats.
Expeditionens deltagare besjälades av
allt annat än behagliga känslor, medan
de arbetade sig upp, meter för meter.
Efter en stund passerade de guldflötsen,
men ingen brydde sig om att stanna där;
de kunde i alla fall inte ta något med
sig, eftersom de hade bägge händerna
upptagna med att klamra sig fast vid
utsprången. Guld fanns det ju förres-
ten nog och övernog av däruppe på slä-
ta marken, om John hade talat sant... .
Det-var med en känsla av obeskrivlig
lättnad de omsider kom upp på månens
solbelysta yta. Alla var utmattade, men
nervpåfrestningen hade nästan varit
större än den fysiska ansträngningen.
Hardman satte sig på marken och väg-
rade att fortsätta.
— Jag måste ta igen mig, sade han.
Det är professorns otäcka ortoceratiter
som har skulden till det här. Tänk så
lätt det. kunde ha blivit pannkaka av
OSS3. re
— Och då hade våra efterföljare kan-
ske hittat oss som ortoceratiter om någ-
ra tusen år, inföll John. Förr lär det
väl inte bli någon som kommer hit.
Nästa mål var guldfältet, som John
och Marion hade upptäckt, och detta var
nog för att väcka nytt liv i Hardmans
domnade ben. Med stapplande steg gick
han bort till bilen, där John och Marion
satt och väntade på honom. Johns bil
körde först; den andra med doktor
Sternborn, Eckard och Mac följde efter.
John var nu så väl orienterad i trak-
ten att det inte beredde honom nämn-
värd svårighet att finna vägen. Redan
efter en kvars timme var de framme och
steg ur bilarna. Hardman klev försik-
tigt i guldsanden; den räckte honom än-
da upp till vristen.
De hade med sig några påsar, som
fylldes med sand. Sedan Hardman gjort
en uppskattning av guldfältets utsträck-
ning, for de tillbaka till fartyget.
Dagen därpå gjorde de med fartyget
utflykter till olika delar av månen, som
de på grund av de talrika sprickorna in-
te kunde nå med bilarna.
ned i utslocknade vulkankratrar, de på-
träffade nya fyndigheter av guld och ’
platina. Marion hade hoppats att de
skulle finna diamanter, men att leta ef-
ter sådana var enligt professor Mac full-
komligt hopplöst — det fanns inga sten-
kolslager på månen, där det skulle kun-
nat bildas diamanter.
— Vi får vara nöjda med vad som
finns, sade hennes far.
De klättrade
c —AAAAAAAZ=2mbl0 20
(C : N
| NM sömm
varje nummer av TfA för en
kommande inbindning — och
därför ogärna klipper sönder
tidningen — uppmanas att
vid annonssvar ange, att Ni
sett annonsen i TfA. Där-
igenom gör Ni tidningen en
stor tjänst.
J
Ingen visste hur många dagar som ha-
de förflutit sedan de lämnade jorden;
dess skära hade nu försvunnit bland
stjärnorna. Det kunde emellertid inte
ha gått en vecka sedan de anlände till
månen, ty solen nade ännu ej hunnit upp
i zenit.
— Jag tycker nästan att vi börjar
kunna månen nu, sade doktor Sternborn
en dag, när de satt och åt. Vi har ju
alltid möjligheter att komma tillbaka
hit, om vi har lust.
— Det måste vi absolut göra, förkla-
rade Hardman energiskt.
— Jag har ingenting emot att fara
härifrån, sade Marion. Men vart skulle
vi i så fall styra kosan?
— Merkurius vore intressant att se
på nära håll.
— Varför inte Venus? invände profes-
sor Mac. Dit är det väl närmare än till
Merkurius?
— Visst inte, svarade doktorn. Just
nu har vi betydligt kortare väg till Mer-
kurius.
— Men där ska vara hemskt hett, sa-
de Marion. Det har jag läst om i nå-
gon bok.
— Den saken behöver vi inte vara oro-
liga för. Vi har kylapparater i så fall.
På nio dygn skulle vi hinna dit.... om
Eckard fyrar på ordentligt, tillade dok-
tor Sternborn med en leende blick på
ingenjören. a
— Ni tänker visst korsa hela univer-
sum! utbrast Hardman. Hur hög fart
NN ni egentligen att vi kan komma upp
till?
— Ute i etern är det ingen omöjlig-
het för oss att uppnå en hastighet av
hundra kilometer i sekunden.
— Hundra kilometer i sekunden! Nu
skämtar ni!
— Visst inte. Den hastigheten är än-
då blygsam, om man jämför den med
ljusets.
— Och vad ska vi göra på Merkurius?
— Detsamma som här.
— Tror ni att det finns metaller och
sånt på Merkurius också?
— Det är så gott som säkert. En-
bart för den sakens skull behöver vi
inte fara dit. Där finns också annat att
utforska.
John satt tyst. Samtalet hade satt
hans fantasi i rörelse. Han såg i anda-
nom hur fartyg i blixtrande fart korsa-
de världsrymden mellan planeterna. Han
såg människorna kolonisera Jupiter, Sa-
turnus, Uranus och allt vad de heter....
Han tittade ut genom fönstret på den
mörka och stjärnbeströdda himlen, som
på detta sätt så småningom skulle be-
rövas sin mystik och förvandlas till ett
eterhav, där trafiken ostört pågick i alla
riktningar.
Under tiden fortsatte doktor Stern-
born sina utläggningar.
— Om någon timme kommer en mån-
förmörkelse att inträffa på jorden, sa-
de han. För oss är detta detsamma som
en solförmörkelse. Jag föreslår att Vi
genast ger oss i väg härifrån, så får vi
se båda förmörkelserna på en gång, me-
dan vi befinner oss i jordens skugga.
De andra hade ingenting emot att bry-
ta upp. På väg till Merkurius måste de
lägga kursen förbi jorden. Man beslöt
att passera jordklotet så nära som möj-
ligt för att per radio söka ge ett livstec-
ken ifrån sig.
— Farväl, Luna! sade John för sig
själv och kastade en sista blick över den
ökenartade nejden. Få se när vi råkas
härnäst.
Han tänkte på de gångna dagarnas
äventyrliga upplevelser. Hur lätt kunde
inte han och de andra ha blivit kvar här
för alltid, om olyckan varit framme!
Han föreställde sig, att Merkurius skul-
le bli bra mycket intressantare än må-
nen.
Efter en stund gick han in i sin hytt
för att göra några anteckningar i logg-
boken. När han åter kom ut hade far-
tyget redan lyft och lämnat jordens dö-
da drabant bakom sig.
Radio från jorden.
D e flög genom jordens skugga och
nalkades så småningom dess bana,
där planeten likt en jättestor mörk mas-
sa avtecknade sig mot solen.
Medan sol- och månförmörkelserna
pågick, gjorde doktor Sternborn och pro-
fessorn täta besök uppe i observatoriet,
STHLMS TEKNISKA INSTITUT
DAG- & AFTONSKOLOR.
CENTRUM
KUNGSGATAN 32?
Sveriges största enskilda tekniska läroanstalt.
Inspektion: Prof. B, Afzelius, Överinsp. G. Moberg, Major E. Råberg (f. elevkåren)
Ingenjörs- och verkm.-examen från folkskola, real- och studentexamen. Fackavd. för elektro-
starkström, radio och svagström, ängteknik, motorteknik, flygteknik, värme och sanitet,
hus-, väg- och vattenbyggnadskonst, kemisk
kurs. Stipendier. Avgiftslindring för obeme
teknologi. Vägmästarekurs. Elektr. installatör-
dlade. Prospekt på begäran. Nya kurser börja
15 januari 1942, Anmäl i tid. Expeditionstid 10—19. Tel. 2337 05 (växel).
E. WALTER HOLMSTEDT. Civ.-ing., Rektor:
TEKNIK för ALLA 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>