kor, vars kanter så småningom stör- tade ned i avgrunden. Det dröjde en lång stund, innan de vågade sig fram ur sitt säkra skydds- rum. Man visste ju ej om inte ett nytt ras kunde inträffa när som helst, och ingen av dem hade lust att bli levande begraven under klippblocken. De sam- talade lågmält, nästan viskande, som om de varit rädda för att deras röster skul- le rubba stenarna ovanför och framkal- Ja en ny katastrof. John var den förste som gav sig i väg. Han klättrade uppför väggen, där denna var minst brant, och signalerade med lyktan åt de andra att komma ef- ter. För säkerhets skull band de emel- lan sig ett långt rep. John lyste sig noga för, innan han beträdde en ny av- sats. Expeditionens deltagare besjälades av allt annat än behagliga känslor, medan de arbetade sig upp, meter för meter. Efter en stund passerade de guldflötsen, men ingen brydde sig om att stanna där; de kunde i alla fall inte ta något med sig, eftersom de hade bägge händerna upptagna med att klamra sig fast vid utsprången. Guld fanns det ju förres- ten nog och övernog av däruppe på slä- ta marken, om John hade talat sant... . Det-var med en känsla av obeskrivlig lättnad de omsider kom upp på månens solbelysta yta. Alla var utmattade, men nervpåfrestningen hade nästan varit större än den fysiska ansträngningen. Hardman satte sig på marken och väg- rade att fortsätta. — Jag måste ta igen mig, sade han. Det är professorns otäcka ortoceratiter som har skulden till det här. Tänk så lätt det. kunde ha blivit pannkaka av OSS3. re — Och då hade våra efterföljare kan- ske hittat oss som ortoceratiter om någ- ra tusen år, inföll John. Förr lär det väl inte bli någon som kommer hit. Nästa mål var guldfältet, som John och Marion hade upptäckt, och detta var nog för att väcka nytt liv i Hardmans domnade ben. Med stapplande steg gick han bort till bilen, där John och Marion satt och väntade på honom. Johns bil körde först; den andra med doktor Sternborn, Eckard och Mac följde efter. John var nu så väl orienterad i trak- ten att det inte beredde honom nämn- värd svårighet att finna vägen. Redan efter en kvars timme var de framme och steg ur bilarna. Hardman klev försik- tigt i guldsanden; den räckte honom än- da upp till vristen. De hade med sig några påsar, som fylldes med sand. Sedan Hardman gjort en uppskattning av guldfältets utsträck- ning, for de tillbaka till fartyget. Dagen därpå gjorde de med fartyget utflykter till olika delar av månen, som de på grund av de talrika sprickorna in- te kunde nå med bilarna. ned i utslocknade vulkankratrar, de på- träffade nya fyndigheter av guld och ' platina. Marion hade hoppats att de skulle finna diamanter, men att leta ef- ter sådana var enligt professor Mac full- komligt hopplöst — det fanns inga sten- kolslager på månen, där det skulle kun- nat bildas diamanter. — Vi får vara nöjda med vad som finns, sade hennes far. De klättrade c —AAAAAAAZ=2mbl0 20 (C : N | NM sömm varje nummer av TfA för en kommande inbindning — och därför ogärna klipper sönder tidningen — uppmanas att vid annonssvar ange, att Ni sett annonsen i TfA. Där- igenom gör Ni tidningen en stor tjänst. J Ingen visste hur många dagar som ha- de förflutit sedan de lämnade jorden; dess skära hade nu försvunnit bland stjärnorna. Det kunde emellertid inte ha gått en vecka sedan de anlände till månen, ty solen nade ännu ej hunnit upp i zenit. — Jag tycker nästan att vi börjar kunna månen nu, sade doktor Sternborn en dag, när de satt och åt. Vi har ju alltid möjligheter att komma tillbaka hit, om vi har lust. — Det måste vi absolut göra, förkla- rade Hardman energiskt. — Jag har ingenting emot att fara härifrån, sade Marion. Men vart skulle vi i så fall styra kosan? — Merkurius vore intressant att se på nära håll. — Varför inte Venus? invände profes- sor Mac. Dit är det väl närmare än till Merkurius? — Visst inte, svarade doktorn. Just nu har vi betydligt kortare väg till Mer- kurius. — Men där ska vara hemskt hett, sa- de Marion. Det har jag läst om i nå- gon bok. — Den saken behöver vi inte vara oro- liga för. Vi har kylapparater i så fall. På nio dygn skulle vi hinna dit.... om Eckard fyrar på ordentligt, tillade dok- tor Sternborn med en leende blick på ingenjören. a — Ni tänker visst korsa hela univer- sum! utbrast Hardman. Hur hög fart NN ni egentligen att vi kan komma upp till? — Ute i etern är det ingen omöjlig- het för oss att uppnå en hastighet av hundra kilometer i sekunden. — Hundra kilometer i sekunden! Nu skämtar ni! — Visst inte. Den hastigheten är än- då blygsam, om man jämför den med ljusets. — Och vad ska vi göra på Merkurius? — Detsamma som här. — Tror ni att det finns metaller och sånt på Merkurius också? — Det är så gott som säkert. En- bart för den sakens skull behöver vi inte fara dit. Där finns också annat att utforska. John satt tyst. Samtalet hade satt hans fantasi i rörelse. Han såg i anda- nom hur fartyg i blixtrande fart korsa- de världsrymden mellan planeterna. Han såg människorna kolonisera Jupiter, Sa- turnus, Uranus och allt vad de heter.... Han tittade ut genom fönstret på den mörka och stjärnbeströdda himlen, som på detta sätt så småningom skulle be- rövas sin mystik och förvandlas till ett eterhav, där trafiken ostört pågick i alla riktningar. Under tiden fortsatte doktor Stern- born sina utläggningar. — Om någon timme kommer en mån- förmörkelse att inträffa på jorden, sa- de han. För oss är detta detsamma som en solförmörkelse. Jag föreslår att Vi genast ger oss i väg härifrån, så får vi se båda förmörkelserna på en gång, me- dan vi befinner oss i jordens skugga. De andra hade ingenting emot att bry- ta upp. På väg till Merkurius måste de lägga kursen förbi jorden. Man beslöt att passera jordklotet så nära som möj- ligt för att per radio söka ge ett livstec- ken ifrån sig. — Farväl, Luna! sade John för sig själv och kastade en sista blick över den ökenartade nejden. Få se när vi råkas härnäst. Han tänkte på de gångna dagarnas äventyrliga upplevelser. Hur lätt kunde inte han och de andra ha blivit kvar här för alltid, om olyckan varit framme! Han föreställde sig, att Merkurius skul- le bli bra mycket intressantare än må- nen. Efter en stund gick han in i sin hytt för att göra några anteckningar i logg- boken. När han åter kom ut hade far- tyget redan lyft och lämnat jordens dö- da drabant bakom sig. Radio från jorden. D e flög genom jordens skugga och nalkades så småningom dess bana, där planeten likt en jättestor mörk mas- sa avtecknade sig mot solen. Medan sol- och månförmörkelserna pågick, gjorde doktor Sternborn och pro- fessorn täta besök uppe i observatoriet, STHLMS TEKNISKA INSTITUT DAG- & AFTONSKOLOR. CENTRUM KUNGSGATAN 32? Sveriges största enskilda tekniska läroanstalt. Inspektion: Prof. B, Afzelius, Överinsp. G. Moberg, Major E. Råberg (f. elevkåren) Ingenjörs- och verkm.-examen från folkskola, real- och studentexamen. Fackavd. för elektro- starkström, radio och svagström, ängteknik, motorteknik, flygteknik, värme och sanitet, hus-, väg- och vattenbyggnadskonst, kemisk kurs. Stipendier. Avgiftslindring för obeme teknologi. Vägmästarekurs. Elektr. installatör- dlade. Prospekt på begäran. Nya kurser börja 15 januari 1942, Anmäl i tid. Expeditionstid 10—19. Tel. 2337 05 (växel). E. WALTER HOLMSTEDT. Civ.-ing., Rektor: TEKNIK för ALLA 19