cÅv VLADIMIR SEMITJOV (Forts. från föregående n:r). I underjorden. JR rappan ledde till en dörr. Den öpp- nades, och de steg in i ett rum med bekväma soffor utefter väggarna, kan- ske litet för bekväma för jordvarelserna, som på grund av soffornas ringa höjd nödgades intaga en halvliggande ställ- ' ning. Dörren stängdes, och rummet satte sig till jordvarelsernas förvåning i rö- relse. John gissade på tunnelbana, men den hisnande känsla, som man alltid er- far, när en hiss sätter sig i rörelse, sa- de honom att det bar rakt ner. Det var omöjligt att bedöma med vilken hastig- het de färdades, men långsamt gick det inte. Efter ett par minuter saktade his- sen farten och stannade. När dörren öppnades slog ett mång- skiftande kaos av ljud emot dem. De kom ut i en trång korridor som upplystes av diffusa ljuskällor i taket. Dessa ljus- källor bar sig mycket egendomligt åt; de rörde sig med rätt bra fart mot de gående. Marsinvånarna gjorde jordva- relserna uppmärksamma på att de lugnt - kunde stå stilla; de befann sig i själva verket på en rullande trottoar som för- flyttade dem utan att de behövde röra en lem. — Det blir värre när vi ska tillbaka, tänkte John, som erinrade sig en liknan- de situation i ”lustiga huset” på Coney Island, det stora nöjesfältet utanför New York. Emellertid tog färden slut; den rul- lande trottoaren avlevererade dem i en stor ljus hall. Det var härifrån de många ljuden kom. Och här träffade de för för- sta gången de underjordiska marsinvå- narna. De såg verkligen ut att göra skäl för benämningen underjordiska. TIGERBRON TfÅA:s nya följetong börjar i nästa nr NN De var större än de andra marsinvå- narna, nästan av jordisk medellägd. De hade kraftigare kroppsbyggnad, deras armar och händer var grövre med väl utvecklade muskler. Det var här nere det arbetades; dessa individer var arbetare. De såg ut att tillbringa hela sin tid här nere. Det var oerhört varmt, men luften hölls ren och frisk med ventilatorer. En arbetare, som mötte sällskapet, sträck- te upp bägge händerna och höll dem i denna ställning tills de hade passerat, men marsinvånarna betraktade "honom som luft och besvarade inte hälsningen ens med en nick. Jordvarelserna gjorde inget särskilt intryck på arbetarna, så- vitt man kunde se. Säkert väntade de sig nästan vad som helst däruppifrån. I väggarna satt det glasrutor, bakom vilka man anade instrument och maski- ner i funktion; det rasslade, dunkade och gnällde som om tusen osaliga an- dar fört liv därinne. Nu kom man in i en annan, mindre hall, där ett tiotal arbetare var syssel- satta. Mitt i rummet stod två stora ro- terande cylindrar, som drog uppmärk- samheten till sig; den ena var av någon vit, skimrande metall, som påminde om aluminium. Ett par av arbetarna häng- de på dess utsida och gned den blank. Det generade dem inte ett dugg att den var i gång. Den andra cylindern var av någon anledning alldeles svart. Ett par arbetare sysslade med en i väggen in- fälld regulator. Doktor Sternborn bryd- de sin hjärna med att utfundera menin- TEKNIK för ALLA 19 sälen ;