- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 11. 13 mars 1942 /
20

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Katastrofen - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Avståndet mellan ekvatorn och polen
var endast hälften av motsvarande
sträcka på jorden — inalles 5.000 kilo-
meter. Denna väg tillryggalade de på
halvannan timme, vilket motsvarade en
medelhastighet av 75 kilometer i minu-
ten.

Vid polen var det just nu sommar; här
låg sjöarna isfria, men eljest var allt
sig likt. En förkrympt, tynande vege-
tation på stränderna, inga djur, intet
liv. Ett ödslighetens och tystnadens
hemvist.

På återvägen tog de saken lugnt.
Vagnen stannade här och där för att
passagerarna skulle få se sig omkring.
På ett ställe upptäckte de något som
liknade ruiner; förmodligen var det allt
som fanns kvar av en för länge sedan
övergiven stad. Att döma av utsträck-
ningen måste den ha varit av samma
storleksordning som London eller Paris.
Man urskilde ännu gator och öppna
platser. Här hade livet en gång pulse-
rat, men nu var allt dött och täckt med
rött meteorstoft. Vilken katastrof hade
månne drabbat denna stad, som en gång

varit ett centrum för kultur och civili-
sation?

Marsinvånarna kunde inte ge någon
begriplig förklaring. De pekade på en
sjö i närheten och gjorde vilda gester
med armarna. Ett ljus gick upp för
doktor Sternborn.... De ville väl an-
tyda en översvämning, en syndaflod.:..
Den här staden skulle alltså en gång ha
sjunkit i havet. Hän mindes sägnen om
Atlantis. Detta var ett Atlantis på
Mars. Var det en legend eller ett histo-
riskt faktum? Det blev man inte klok
på.

— Det kan mycket väl hända att det
är sant, sade han till sina kamrater.
Och det är inte uteslutet att något lik-
nande har inträffat på jorden. Det be-
hövs ju inte mer än att havsbottnen hö-
jer sig någon kilometer, så försvinner
allt vad fastland heter.... Och vad är
en futtig kilometer, om man tänker på
jordens radie? Om sedan havet dunstar
bort som här på Mars, så kommer våra
stora städer att bli likadana ruiner som
denna. Här har antagligen en gång fun-
nits ett blomstrande samhälle, som möt-

prenumerera

på IE

Nytt kvartal!

ALLA

Som prenumerant riskerar Ni inte att gå
miste om något nummer, utan tidningen
kommer varje vecka som utgivarekorsband.

2:3a

kvartalet

fe

É Tra Sn SE postgirokonto 157992
endast: SRS
3 —eller insänd nedan-
Helär oro oaser Kr. 15: — stående kupong, så ut-
Halvår. oo » 7:75 taga vi avgiften mot
förskott.

Kvartal ...... äre KN

(ERE 4 i) Men gör det genast!

Inbetala avgiften på

X
SS — -— — — — — — — —

Till Teknik för Alla, Pren.-avdelningen, Box 31337, STOCK HOLM 3.

Undertecknad prenumererar härmed på Teknik för Alla under
1 helår — 1 halvår — 1 kvartal.

Stryk det ej önskade.

Avgiften kri. ss. + postförskottsavg. torde uttagas genom postförskott.
IN ET 105 i RE SRS AN Ar RS ERA OSSE GS Si 0:0 816 6.010 0) YT SR NA KASS RANN SSA ANT
Bostad: "some. sr AS NATT GC SEI GGONLAdAG FÖGST Bro BSS UC SES LOtES –
POStadfes8:= ro er SRSSESR SöGG €ejé rv TNA NG NES ARTS 11/42

20 TEKNIK för ALLA

Skriv tydligt!

te sitt öde i form av en syndaflod. Och
förfäderna till våra värdar var de enda
som lyckades rädda sig.

På ett annat ställe, där man gjorde
uppehåll, syntes ruiner efter något som
liknade befästningar. I murarna såg
man djupa hål efter projektiler. Mar-
ken var beströdd med benknotor, som
förvandlades till stoft när man rörde vid
dem. Marsinvånarna förde gästerna med
sig till ett hus, där man ännu såg rester
av husgeråd och "möbler.

— Här skulle en arkeolog få sitt lyst-
mäte, sade doktor Sternborn. Undrar
just hur länge det har stått så här?
vände han sig till professor Mac.

Professorn försökte med de ord av
marsspråket, som han lyckats lära sig,
föra frågan vidare till värdarna, men de
förstod honom inte, och Mac slog hopp-
löst ut med händerna.

I varje fall var det tydligt, att Mars
en gång gjort skäl för sitt namn, vilket
de gamla romarna förlänade krigets gud.

Omsider återvände man till den ge-
nomskinliga staden, överväldigad av
allt vad man hade sett.

— Tror ni verkligen att vi går ett lik-
nande öde till mötes på jorden? frågade
Hardman med ängsligt rynkad panna.

— Jag skulle inte hålla det för osan-
nolikt, sade, sade doktor Sternborn.

— I så fall är det åtminstone en sak
jag är glad åt.

— Och vad skulle det vara?

— Att jag fick leva i det tjugonde
seklet.... Och att jag inte förunnats
evigt liv, svarade Hardman.

Katastrofen.

P å Mars var året nära nog dubbelt så

långt som på jorden. Därav kom det
sig, att även de olika årstiderna räckte
dubbelt så länge; våren och sommaren,
hösten och vintern varade nästan sex
månader: Men vid ekvatorn, där den
genomskinliga staden låg, märktes inga
större förändringar i klimatet.

Doktor Sternborns expedition hade
nu uppehållit sig på Mars i över en
månad. Tiden gick utan att man märk-
te det, och expeditionsdeltagarna hade
redan inhämtat kunskap om åtskilligt av
livet och förhållandena på Mars, men

” minst lika mycket var fortfarande en

gåta för dem; deras intelligens var ej
tillräckligt utvecklad för att de skulle
fatta innebörden av allt de såg. Så t. ex.
lyckades de aldrig utröna hemligheten
med televisionen. De förstod, att den
förmedlades :genom reflektorn, men hur
det egentligen gick till — det förblev ett
olösligt mysterium.

— Jag gissar att de tycker vi är gan-
ska korkade, sade doktor Sternborn vid
ett tillfälle. Tror ni inte det, Mac?

— Mycket möjligt, svarade profes-
sorn. Det kan inte hjälpas, vi måste
erkänna vår underlägsenhet, åtminstone
på det tekniska området.

Professor Mac hade blivit god vän
med en av de marsinvånare, som ome-
delbart efter deras ankomst hade besökt
dem på fartyget. Professorn offrade
mycken energi på att lära sig språket,
och redan efter ett par veckor kunde
han med sin vän föra en konversation,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:15 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-11/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free