Avståndet mellan ekvatorn och polen var endast hälften av motsvarande sträcka på jorden — inalles 5.000 kilo- meter. Denna väg tillryggalade de på halvannan timme, vilket motsvarade en medelhastighet av 75 kilometer i minu- ten. Vid polen var det just nu sommar; här låg sjöarna isfria, men eljest var allt sig likt. En förkrympt, tynande vege- tation på stränderna, inga djur, intet liv. Ett ödslighetens och tystnadens hemvist. På återvägen tog de saken lugnt. Vagnen stannade här och där för att passagerarna skulle få se sig omkring. På ett ställe upptäckte de något som liknade ruiner; förmodligen var det allt som fanns kvar av en för länge sedan övergiven stad. Att döma av utsträck- ningen måste den ha varit av samma storleksordning som London eller Paris. Man urskilde ännu gator och öppna platser. Här hade livet en gång pulse- rat, men nu var allt dött och täckt med rött meteorstoft. Vilken katastrof hade månne drabbat denna stad, som en gång varit ett centrum för kultur och civili- sation? Marsinvånarna kunde inte ge någon begriplig förklaring. De pekade på en sjö i närheten och gjorde vilda gester med armarna. Ett ljus gick upp för doktor Sternborn.... De ville väl an- tyda en översvämning, en syndaflod.:.. Den här staden skulle alltså en gång ha sjunkit i havet. Hän mindes sägnen om Atlantis. Detta var ett Atlantis på Mars. Var det en legend eller ett histo- riskt faktum? Det blev man inte klok på. — Det kan mycket väl hända att det är sant, sade han till sina kamrater. Och det är inte uteslutet att något lik- nande har inträffat på jorden. Det be- hövs ju inte mer än att havsbottnen hö- jer sig någon kilometer, så försvinner allt vad fastland heter.... Och vad är en futtig kilometer, om man tänker på jordens radie? Om sedan havet dunstar bort som här på Mars, så kommer våra stora städer att bli likadana ruiner som denna. Här har antagligen en gång fun- nits ett blomstrande samhälle, som möt- prenumerera på IE Nytt kvartal! ALLA Som prenumerant riskerar Ni inte att gå miste om något nummer, utan tidningen kommer varje vecka som utgivarekorsband. 2:3a kvartalet fe É Tra Sn SE postgirokonto 157992 endast: SRS 3 —eller insänd nedan- Helär oro oaser Kr. 15: — stående kupong, så ut- Halvår. oo » 7:75 taga vi avgiften mot förskott. Kvartal ...... äre KN (ERE 4 i) Men gör det genast! Inbetala avgiften på X SS — -— — — — — — — — Till Teknik för Alla, Pren.-avdelningen, Box 31337, STOCK HOLM 3. Undertecknad prenumererar härmed på Teknik för Alla under 1 helår — 1 halvår — 1 kvartal. Stryk det ej önskade. Avgiften kri. ss. + postförskottsavg. torde uttagas genom postförskott. IN ET 105 i RE SRS AN Ar RS ERA OSSE GS Si 0:0 816 6.010 0) YT SR NA KASS RANN SSA ANT Bostad: "some. sr AS NATT GC SEI GGONLAdAG FÖGST Bro BSS UC SES LOtES -- POStadfes8:= ro er SRSSESR SöGG €ejé rv TNA NG NES ARTS 11/42 20 TEKNIK för ALLA Skriv tydligt! te sitt öde i form av en syndaflod. Och förfäderna till våra värdar var de enda som lyckades rädda sig. På ett annat ställe, där man gjorde uppehåll, syntes ruiner efter något som liknade befästningar. I murarna såg man djupa hål efter projektiler. Mar- ken var beströdd med benknotor, som förvandlades till stoft när man rörde vid dem. Marsinvånarna förde gästerna med sig till ett hus, där man ännu såg rester av husgeråd och "möbler. — Här skulle en arkeolog få sitt lyst- mäte, sade doktor Sternborn. Undrar just hur länge det har stått så här? vände han sig till professor Mac. Professorn försökte med de ord av marsspråket, som han lyckats lära sig, föra frågan vidare till värdarna, men de förstod honom inte, och Mac slog hopp- löst ut med händerna. I varje fall var det tydligt, att Mars en gång gjort skäl för sitt namn, vilket de gamla romarna förlänade krigets gud. Omsider återvände man till den ge- nomskinliga staden, överväldigad av allt vad man hade sett. — Tror ni verkligen att vi går ett lik- nande öde till mötes på jorden? frågade Hardman med ängsligt rynkad panna. — Jag skulle inte hålla det för osan- nolikt, sade, sade doktor Sternborn. — I så fall är det åtminstone en sak jag är glad åt. — Och vad skulle det vara? — Att jag fick leva i det tjugonde seklet.... Och att jag inte förunnats evigt liv, svarade Hardman. Katastrofen. P å Mars var året nära nog dubbelt så långt som på jorden. Därav kom det sig, att även de olika årstiderna räckte dubbelt så länge; våren och sommaren, hösten och vintern varade nästan sex månader: Men vid ekvatorn, där den genomskinliga staden låg, märktes inga större förändringar i klimatet. Doktor Sternborns expedition hade nu uppehållit sig på Mars i över en månad. Tiden gick utan att man märk- te det, och expeditionsdeltagarna hade redan inhämtat kunskap om åtskilligt av livet och förhållandena på Mars, men ” minst lika mycket var fortfarande en gåta för dem; deras intelligens var ej tillräckligt utvecklad för att de skulle fatta innebörden av allt de såg. Så t. ex. lyckades de aldrig utröna hemligheten med televisionen. De förstod, att den förmedlades :genom reflektorn, men hur det egentligen gick till — det förblev ett olösligt mysterium. — Jag gissar att de tycker vi är gan- ska korkade, sade doktor Sternborn vid ett tillfälle. Tror ni inte det, Mac? — Mycket möjligt, svarade profes- sorn. Det kan inte hjälpas, vi måste erkänna vår underlägsenhet, åtminstone på det tekniska området. Professor Mac hade blivit god vän med en av de marsinvånare, som ome- delbart efter deras ankomst hade besökt dem på fartyget. Professorn offrade mycken energi på att lära sig språket, och redan efter ett par veckor kunde han med sin vän föra en konversation,