Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tigerbron, av Warren Hastings Miller - Femte kapitlet - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grymtningar hördes. I den mörka
djungeln bakom inhägnaden rådde
den djupaste tystnad. Inte ett ljud
hade hörts sedan tigern röt sista
gången.
— Om något ögonblick kommer
han, sade Djihani.. Nej, låt inte dina
unga män gå ifrån varandra, tillade
han hastigt, när han såg att Gidge
ämnade postera ut dem längs in-
hägnaden runt kuliernas hyddor.
Haiti ser oss mycket bra, men vi
inte se honom. Vi hålla tillsam-
mans. Elefanterna tala om när han
närmar sig.
Det gjorde de också. Plötsligt
hördes ett häftigt trumpetande från
Den världsberömde
rd
MSE DR SNS Li
EDGAR RICE
BURROUGHS
”Tarzans skapare”
medarbetar varje vecka
i den friska och fart
fyllda veckotidnin gen
VECKANS ÄVENTYR
35 öre
[Tisdagar &
20 TEKNIK för ALLA
inhägnaden, och mitt under det
öronbedövande larmet sågo de en
lång, smidig kropp komma glidande
ut ur buskarna. Hastigare än det
går att berätta det hoppade tigern
med ett enda språng upp på inhäg-
naden och över den. Skotten, som
i — förvirringen och hastigheten
slängdes efter den, förfelade sitt
mål. Innanför inhägnaden blev det
ett fruktansvärt darm av bleckbur-
kar och grytor, som slogos mot
varandra, brakande smällare, skrik
av fasa och ett vilt, dovt morrande
— och sedan ett brak av stöttor,
som knäcktes.
— Där är han, flämtade Djihani.
Gidge fyrade av sitt gevär mot en
skugglik skepnad, som kastade sig
ned från ett tak och med ett enda
väldigt språng kastade sig över in-
hägnaden och som en blixt försvann
in i djungeln. Gidge kunde varken
se korn eller sikte, han visste att
han bommat.
pra skrattade åt deras för-
virrade och förargade miner.
— Han tog bara en hund, cap-
man, sade han. Nej, inte vara ilsken
att ni bommade. Ingen kan sikta i
mörkret.
— All right, svarade Gidge ursin-
nigt, men jag kommer inte att ha en
enda kulie kvar, om det där odju-
ret gör det här till en vana. Vi
måste hålla eldar brinnande runt
lägret om nätterna, så vi kan se nå-
gonting.
— Nej, sahib, vi ge honom en get,
sade Djihani. Tjudra den under det
där jak-trädet. Uppe i trädet vi
sitta och vänta honom, ja i ett bo av
grenar.
Red skrattade.
— Det blir ett jobb, som passar
bra åt Corny, sade han spydigt. Han
vet ju allting om det här landet.
Gidge vände sig mot honom.
— Jag skulle sannerligen inte
vilja anförtro jobbet åt e r, sade
han. Och Griff kan jag inte und-
vara... Gör trädet i ordning, Dji-
hani. I morgon kommer kulibasen
hit, unga Sahib Menagére. Vi båda
får ta hand om tigern...
— Det vara den Sahib, som räd-
dade mig när jag vara full av starkt
vatten? frågade Djihani. Allah vare
lovad! Han känna det här landet!
— Han har varit här förr, sade
Gidge. Ni två kommer att arbeta
bra ihop. Skynda på med den där
geten nu. Att lägga vantarna på
den där tigern — och den andra
också — tycks vara det betydelse-
fullaste just nu!
FEMTE KAPITLET
nligt de or-
der - Corny
fått, anmälde
han sig på sjuk-
huset. Den vec-
ka som följde
blev nästan out-
härdlig. Ingen-
ting att göra,
ingenting att titta på, förutom en
liten trädgård och tåget från Ha-
noi, som vid tolvtiden varje dag
passerade förbi. Det stannade inte
vid Vinh numera. Läkarna voro
alltför upptagna för att kunna ägna
honom någon större uppmärksam-
het. De arbetade så länge de or-
kade, och sedan sovo de för att se-
dan åter börja arbeta. Nya kolera-
fall inkommo både natt och dag. Det
var just inte något trevligt ställe,
detta slagfält i kampen mot en av
Asiens hemskaste farsoter. Men
det var på något sätt uppmunt-
rande att se arbetet. Dessa franska
läkare voro verkligen beundrans-
värda.
En morgon kom överläkaren
själv för att se på Corny. Han un-
dersökte honom mycket noga, lyfte
upp hans ögonlock, petade honom i
magen, kände honom under armar-
na, lyssnade på andningen och
hjärtverksamheten och gav slutligen
sitt utlåtande:
— Bien, Monsieur Menageére. Ni
kan lämna sjukhuset. Med den här
passersedeln kommer ni igenom
spärren.
Corny kunde inte fort nog skudda
det svårt hemsökta Vinhs stoft av
sina fötter. Efter att ha telegrafe-
rat till Gidge, skyndade han ut ge-
nom avspärrningen och slog sig ned
vid sidan av järnvägen för att in-
vänta det lok, som han visste att
chefen skulle skicka för att hämta
honom.
Han var ivrig att åter komma i
arbete. Uppgiften att få vara med
om att bygga en bro i detta vilda
land fascinerade honom. Och vi-
dare, han hoppades på att finna nå-
got spår efter sin försvunna fader.
Någonstans i detta underliga, mys-
tiska land fanns hans far, han kän-
de på sig att han måste finnas i li-
vet. Han skulle finna honom, och
han visste att hans chef skulle ge
honom = tillfälle att söka efter ho-
nom. Det kunde synas hopplöst,
men Corny ville och skulle kämpa
sig igenom alla svårigheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
