grymtningar hördes. I den mörka djungeln bakom inhägnaden rådde den djupaste tystnad. Inte ett ljud hade hörts sedan tigern röt sista gången. — Om något ögonblick kommer han, sade Djihani.. Nej, låt inte dina unga män gå ifrån varandra, tillade han hastigt, när han såg att Gidge ämnade postera ut dem längs in- hägnaden runt kuliernas hyddor. Haiti ser oss mycket bra, men vi inte se honom. Vi hålla tillsam- mans. Elefanterna tala om när han närmar sig. Det gjorde de också. Plötsligt hördes ett häftigt trumpetande från Den världsberömde rd MSE DR SNS Li EDGAR RICE BURROUGHS ”Tarzans skapare” medarbetar varje vecka i den friska och fart fyllda veckotidnin gen VECKANS ÄVENTYR 35 öre [Tisdagar & 20 TEKNIK för ALLA inhägnaden, och mitt under det öronbedövande larmet sågo de en lång, smidig kropp komma glidande ut ur buskarna. Hastigare än det går att berätta det hoppade tigern med ett enda språng upp på inhäg- naden och över den. Skotten, som i — förvirringen och hastigheten slängdes efter den, förfelade sitt mål. Innanför inhägnaden blev det ett fruktansvärt darm av bleckbur- kar och grytor, som slogos mot varandra, brakande smällare, skrik av fasa och ett vilt, dovt morrande — och sedan ett brak av stöttor, som knäcktes. — Där är han, flämtade Djihani. Gidge fyrade av sitt gevär mot en skugglik skepnad, som kastade sig ned från ett tak och med ett enda väldigt språng kastade sig över in- hägnaden och som en blixt försvann in i djungeln. Gidge kunde varken se korn eller sikte, han visste att han bommat. pra skrattade åt deras för- virrade och förargade miner. — Han tog bara en hund, cap- man, sade han. Nej, inte vara ilsken att ni bommade. Ingen kan sikta i mörkret. — All right, svarade Gidge ursin- nigt, men jag kommer inte att ha en enda kulie kvar, om det där odju- ret gör det här till en vana. Vi måste hålla eldar brinnande runt lägret om nätterna, så vi kan se nå- gonting. — Nej, sahib, vi ge honom en get, sade Djihani. Tjudra den under det där jak-trädet. Uppe i trädet vi sitta och vänta honom, ja i ett bo av grenar. Red skrattade. — Det blir ett jobb, som passar bra åt Corny, sade han spydigt. Han vet ju allting om det här landet. Gidge vände sig mot honom. — Jag skulle sannerligen inte vilja anförtro jobbet åt e r, sade han. Och Griff kan jag inte und- vara... Gör trädet i ordning, Dji- hani. I morgon kommer kulibasen hit, unga Sahib Menagére. Vi båda får ta hand om tigern... — Det vara den Sahib, som räd- dade mig när jag vara full av starkt vatten? frågade Djihani. Allah vare lovad! Han känna det här landet! — Han har varit här förr, sade Gidge. Ni två kommer att arbeta bra ihop. Skynda på med den där geten nu. Att lägga vantarna på den där tigern — och den andra också — tycks vara det betydelse- fullaste just nu! FEMTE KAPITLET nligt de or- der - Corny fått, anmälde han sig på sjuk- huset. Den vec- ka som följde blev nästan out- härdlig. Ingen- ting att göra, ingenting att titta på, förutom en liten trädgård och tåget från Ha- noi, som vid tolvtiden varje dag passerade förbi. Det stannade inte vid Vinh numera. Läkarna voro alltför upptagna för att kunna ägna honom någon större uppmärksam- het. De arbetade så länge de or- kade, och sedan sovo de för att se- dan åter börja arbeta. Nya kolera- fall inkommo både natt och dag. Det var just inte något trevligt ställe, detta slagfält i kampen mot en av Asiens hemskaste farsoter. Men det var på något sätt uppmunt- rande att se arbetet. Dessa franska läkare voro verkligen beundrans- värda. En morgon kom överläkaren själv för att se på Corny. Han un- dersökte honom mycket noga, lyfte upp hans ögonlock, petade honom i magen, kände honom under armar- na, lyssnade på andningen och hjärtverksamheten och gav slutligen sitt utlåtande: — Bien, Monsieur Menageére. Ni kan lämna sjukhuset. Med den här passersedeln kommer ni igenom spärren. Corny kunde inte fort nog skudda det svårt hemsökta Vinhs stoft av sina fötter. Efter att ha telegrafe- rat till Gidge, skyndade han ut ge- nom avspärrningen och slog sig ned vid sidan av järnvägen för att in- vänta det lok, som han visste att chefen skulle skicka för att hämta honom. Han var ivrig att åter komma i arbete. Uppgiften att få vara med om att bygga en bro i detta vilda land fascinerade honom. Och vi- dare, han hoppades på att finna nå- got spår efter sin försvunna fader. Någonstans i detta underliga, mys- tiska land fanns hans far, han kän- de på sig att han måste finnas i li- vet. Han skulle finna honom, och han visste att hans chef skulle ge honom = tillfälle att söka efter ho- nom. Det kunde synas hopplöst, men Corny ville och skulle kämpa sig igenom alla svårigheter.