Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När jag moderniserade Tvinmora-expressen, av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan krokas korgar på vid station ef-
ter station och krokas av där det passar.
Idén var djärv men enkel och inte så
alldeles lätt att få igenom. Men så små-
ningom blev jag anvisad medel och be-
ställde en provkorg hos en vagnmakare
Sahlgren på Söder. Krokarna tillverka-
des av Motala Mekaniska Verkstad.
är provet skulle utföras reste general-
direktören själv ned och erbjöd sig
till och med att provsitta i korgen. Den-
na var försedd med en kraftig ögla
upptill, vilken ögla var fästad i en kraf-
tig spiralfjäder, vilken skulle mildra
knycken. För övrigt var korgen grönmå-
lad och försedd med två små fönster.
Korgen var placerad vid Tvinmora
station, generaldirektören och jag hade
tagit plats på en bänk i korgen, och
Vretafors mässingssextett, förstärkt med
bastrumma från Edhult, spelade upp
”Vila vid denna källa” när tåget nal-
kades med 60 kilometers hastighet. Inte
voro vi rädda precis, men nog var det
spännande, Vi hörde hur tåget rullade
närmare och närmare, vi tryckte varan-
dras händer till avsked — om något
skulle hända, men så med ens när tåget
brusade förbi, blev det alldeles ljust
omkring oss, vi sutto där i klara sol-
skenet — botten och bänkarna vart kvar,
men överdelen hade tåget tagit med sig.
Smålänningar måtte vara ett folk som
kan skratta, jag har aldrig i mitt liv
hört ett sådant skratt. Folk kröp på
marken, kramade om varandra konvul-
siviskt och utstötte de mest egendomliga
ljud. Musiken kom av sig; den hade
inte hunnit längre än till: ”Klang, vad
buteljer Ulla, i våra korgar överful-
la...” sen var det slut. Ja, vi skrattade
vi också, botten var endast för dåligt
fästad vid sidorna, det var ju ganska en-
kelt. Men den som fick veta om den sa-
ken på ett ganska uttryckligt sätt var
Sahlgren på Söder, och sedan vände vi
oss till en annan korgmakare; men då
ritade jag korgen själv och försåg den
med kraftiga vinkeljärn på alla upp-
tänkliga ställen.
När vi sedan fingo ordentliga korgar
MUN fas]
|
fungerade det hela utmärkt. Det blev na-
turligtvis en viss sensation när korgen
lyfte, men det var ingenting mot, när den
hakades av. Genom den levande kraften
hade korgen ingen lust att stanna, var-
för den snurrade runt åtskilliga gånger.
Detta spelade dock mindre roll, ty cen-
trifugalkraften höll passagerarna nere
på bänkarna, så stadigt till och med, att
de inte förmådde resa sig. Värst var det
när korgen skulle stanna. Den pend-
lade då fram och åter några gånger som
en vanlig gunga. Hade man då otur,
kunde den stanna några sekunder i hög-
sta läget, vilket hade till följd att pas-
sagerarna ramlade ner i taket, vilket
dock var försett med en massa spiral-
fjädrar, för att mildra stöten,
Med ens blev det alldeles ljust omkring
generaldirektören och mej. Sahlgrens
korg var för dålig!
et är egendomligt ändå vad tekniska
framsteg ofta förändra människornas
själsliv, moral och sociala former, saker
som ju aldrig en uppfinnare tänker på,
när han utarbetar sina modeller och rit-
ningar. Beträffande den här uppfinnin-
gen hade den rätt långtgående verk-
ningar. Den gjordes just under det de-
mokratiska genombrottet i Sverige, och
jag vågar säga att den påskyndade det-
ta i högsta grad. Genom att korgarna
hade lust att stanna upp och ned ibland,
när de stannade, blevo passagerarna så
Genom att passagerarna blevo en smula
omblandade, underlättades i hög grad
det demokratiska genombrottet i
Sverige ...
omblandade, komma så nära varandra
och kände en sådan gemenskap att de
blevo vänner för livet, oberoende av
samhällsställning.
Jag vet folk som träffades långt ef-
teråt, de stodo en stund och tittade på
varandra, så kunde den ena utbrista: —
Var var det vi träffades nu...
— De” va” vi som ramla” ihop i kor-
gen på Vretaforsbanan ... Så blev det
handslag och ett hjärtligt skratt.
Sedan omskapade dessa korgvagnar
fullständigt nöjeslivet i trakten. En ka-
rusellägare i Edhult hade länge varit
en nagel i ögat på de äldre ortsborna,
men nu fanns det inte en människa i
trakten som ville åka i hans enkla ka-
rusell längre — det var mycket större
sensation att ta tåget!
Tvååkersprästen och andra förstån-
diga personer tala dystert om nöjeslivet
på landsbygden. Jag undrar hur det
skulle vara att införa den här tågord-
ningen lite mera allmänt i Sverige?
Kanske vi rentav där ha lösningen på
problemet — ett sundare nöjesliv?!
Nästa veck a: Elektriska ägg-
kläckningsmaskiner i Söderhavet.
Vretafors mässingssextett, förstärkt med bastrumma från Edhult, spelade ”Vila vid denna källa”.
TEKNIK för ALLA 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>