Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tigerbron, av Warren Hastings Miller - Sjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMMANDRAG.
Ett amerikanskt bolag erhåller beställning
på utförandet av en järnvägsbro i Indo-Kina.
Det är upptakten till den äventyrsfyllda be-
rättelse, vars personer äro de amerikanska
ingenjörerna Brandt — vanligen endast kal-
lad Gidge — expeditionens chef, samt
George Griffin, kallad Griff, Red Buckley och
huvudpersonen Cornelius Menagére, vanligen
kallad Corny. Trots sin ungdom har Corny
fått chefens tillstånd att medfölja expeditio-
nen till Indo-Kina. Han har nämligen yppat
för Mr Brandt, att han som ung pojke varit
i Indo-Kina och där förlorat sin far, som
spårlöst försvunnit i djunglerna och nu av
alla betraktas som död — utom av sonen.
Sedan brobygget är slut, ämnar han utverka
ledighet för att forska efter fadern.
Expeditionen blir fördröjd av en koleraepi-
demi, och Corny stannar frivilligt i karantän
i Vinh för att ordna transporterna av stålet
till bron. Under transporten av stålet på den
nybyggda järnvägen urspårar vagnarna i en
kurva i närheten av byggnadsplatsen och
störta ned i en djup ravin. Vid en besikt-
ning konstateras, att materialet är tämligen
oskadat.
Corny slipper sedan ut ur karantänen i
Vinh och har just med ett lok anlänt till
brobyggnadsplatsen där han genast kastar sig
in i arbetet. En kväll söker han efter en för-
svunnen låda vid olycksplatsen då Kung Tiger
låter höra sin rungande stämma i djungeln.
Corny är obeväpnad.
(RR fortsatte med sitt arbete. Det
gick inte an att rusa tillbaka till
lägret så snart man fick höra en tiger
ryta. Så bar man sig inte åt här i
Östern. Tigrarna var i allmänhet
inte så farliga, om man bara inte
ofredade dem. Efter en stunds ihär-
digt grävande stötte brädstumpen
mot trä, och därefter hördes klangen
av metall. Med än större iver fort-
satte han att gräva. Det var nästan
mörkt nu, men han tände en tänd-
sticka för att lysa under vagnen. I
skenet av den lilla fladdrande lågan
såg han skymten av vitt trä. En Jlå-
da är det i varje fall, mumlade han
och fortsatte att gräva.
16 TEKNIK för ALLA
J
|
y
ning, Vi
TfA:s följetong
En ny tändsticka gav honom viss-
het. ”AC7” stod det med svarta bok-
stäver på lådan där inne under vag-
nen.
— Så hittade jag den i alla fall!
Men var är järnbulten?
Han sökte efter vapnet, fann det
och skyndade sig uppför sluttningen.
Där uppe var det ljusare än nere i
klyftan. Han fick en oemotståndlig
lust att börja springa, men han un-
dertryckte den. Det kunde vara far-
ligt. Ljudet av snabba steg i djungeln
skulle omedelbart väcka förföljelse-
instinkterna till liv hos dess innevå-
nare. Leoparderna skulle kanske fal-
la för frestelsen att uppta förföljan-
det.
Efter att i rask fart ha passerat en
kurva nådde Corny fram till en lång
raksträcka. Den mörka djungeln var
otäckt nära. Instinktivt grep han
hårdare tag om järnbulten.
I nästa ögonblick hörde han en
kraftig fnysning och tvärstannade.
Det runda, håriga huvudet av en ti-
ger tittade fram ur ett tätt bambu-
snår. Öronen lågo bakåt och ögonen
glimmade hotfullt. Den långa, strim-
miga kroppen rörde sig mjukt och
smidigt. Med ett plötsligt språng
sträckte djuret ut sig i hela sin längd
och spärrade vägen för Corny. >
Corny stod orörlig. Han hade inte
en chans i världen att klara sig med
järnbulten som enda vapen, och han
vågade inte röra sig av fruktan för
att tigern omedelbart skulle ta språn-
get mot hofom. Hjärtat bultade häf-
tigt. Hans enda utväg var att vänta
TNA AN TAN
AV WARREN HASTINGS MILLER
ut tigern. Kanske den skulle tröttna
så småningom.
Och så började den stora strim-
miga katten rulla sig över spåret, la-
de huvudet på sned och fäktade lek-
fullt med tassarna i luften medan han
hela tiden höll blicken riktad på Cor-
ny, liksom slukande sitt offer med
ögonen innan han gjorde sitt avgö-
rande språng och krossade det med
ett enda slag av sina starka framtass.
SJÄTTE KAPITLET
en stora, ran-
diga katten
fortfor en stund
med dessa egen-
domliga yttringar
av sin lekfullhet.
Corney «vågade
knappast dra an-
dan. Han för-
sökte samla mod för att rusa på dju-
ret och med all sin kraft slunga järn-
bulten på det. Man han undertryckte
detta desperata beslut. Nej, han mås-
te vänta ut honom! Bevara sitt lugn!
Plötsligt sprang tigern upp och
vände sig mot ravinen. Ett dovt mor-
rande hördes och hans ögon voro
fästa på någonting djupt nere i ra-
vinnen. Han stack försiktigt fram
sin stora, ludna framtass.
Pang! En eldstrimma sköt fram ur
den mörka skogen, tätt följd av ännu
en. Knallarna av skotten ekade mel-
lan kullarna. Tigern morrade, hosta-
de och tycktes vika sig dubbel, som
om han hade blivit träffad av ett
kraftigt slag. Han slog vilt omkring
sig, så att grus och stenar från ban-
vallen yrde kring honom. Så hördes
ett rop från ravinen:
Ian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>