fommad Ta der igenom äntlig så högt, at de Oför- mögne måste förgås uti Frost och deras oskyldigaste Barn fördärfwas utaf kiöld.” Här måste ju något göras — upplys- ning framför allt! — och Hjärne lovar ”något der om måla, williandes lära huru man Weden med bättre Sparsamhet må bruka, wijsandes der hos at till Brand och Värma intet så myckit alla Tijder behöf- Wes.” Han börjar med att beskriva alla exi- sterande bränslen och tar upp det stora problemet Torv, till vars slutliga lösning Sverige nu åter måst ställa sitt hopp. Om folk ville elda med torv, skulle bränsle- kostnaderna — menar Hjärne — kunna nedbringas med mer än två tredjedelar. Enligt moderna beräkningar kan våra torvmossar fylla landets totala bränslebe- hov under minst 500 år. ”Torket fäädyngia” och ”torr camel”-dito Hör föreslår även eldning med tor- kade riskkinppen, s. k. fagotter, vilka han sett giva härliga brasor i franska och engelska spisar. Uppslaget låter ju inte så dumt. Måhända finns här något att tänka på — inga småmängder ris ruttnar bort i våra skogar. Slutligen kommer han in på ”Torkat Fäädyngia” och ”torr tab.+ Hjärnes värmeledning: en ugn med ett par skorstensrör, som slingrar sig från våning Ull våning. Camel”-dito, bränslen som ju för vår del inte blivit riktigt aktuella ännu, Men fort- sätter kriget... Hjärne avhandlar även olika sorters eldstäder. Alldeles speciellt rekommende- rar han de s. k. pottugnarna, vanliga ie Liffland, Estland och hans hembygd Ing- ermanland. De är beklädda med skål- formiga kakel och synnerligen varma, i det den utgående värmen ”i berörde Pot- tor circuleras och stuttas”. För den' gamla brasromantiken har Hjärne intet till övers och vill moderni- sera den öppna spisen genom att mura in en åbäkig ugn, upptill avslutad med ett galler. På detta travar han upp en hög kullerstenar, som håller en ”behage- lig luft”, när man på dem slår ”Rosen- eller annat välluchtande Watn”. Redan på karolinernas tid ”brändes lustigt och brasa- des öfwerflödigt i alla Wråar” här i landet, och stockholmarna ansäågo det redan då nödvändigt att hamstra ved. Hjärne för- sökte komma åt gulasche- riet genom upplysning. Torv och ”fäädyngia” re- kommenderades som bra ersättningsbränslen, men centralvärmen ansågs allt för revolutionerande för att kunna slå igenom. Värmeledningsprojekt 200 år för tidigt a, Hjärne är så långt före sin tid, att han för större hus föreslår — central- värme! Till yttermera visso förtydligar han sin idé med en skiss: en ugn med ett par skörstensrör, som slingrar sig från våning till våning. Ett sådant påfund ha- de man aldrig hört talas om, och inte ville man heller tro att något dylikt var möjligt. Men Hjärne åtar sig att förse med värmeledning inte blott bostadshus utan t. o. m. stora kyrkor, i Stockholm och på landet. Kyrkorna saknade näm- ligen varje spår av uppvärmning, och Hjärne ansåg med rätta, att en reform var påkallad, ”särdeles nu i dessa tijder då man icke mera den Styrckia har, som wåra Fäder och Förfäder, som med bara och skallota Hufwuden kunde under hela Gudstiensten sitta obetäckte”. 2 Hjärne ville modernisera den öppna spi- sen genom att mura in en åbäkig ugn... På Hjärnes tid satt man nämligen i kyrkan påpälsad som till en bättre polar- expedition, Biskop Svedberg berättar i sin självbiografi som något mycket märk- värdigt, att han tack vare sitt tjocka hår inte behövde använda mössa i kyrkan. Det skulle dock dröja nära två hundra år, innan Hjärnes sköna värmelednings- fantasier blev verklighet. För fältbruk rekommenderar Hjärne glödande järnkulor. Man frågar sig ofri- villigt : Hämtade Karl XII det knepet ur Hjär- nes handbok? Södermalmsapoteket Enhörningen, be- läget i Götgatsbacken, hade ett underverk till köksspis, som Hjärne noga beskriver. Denna Europas ”artigaste” spis hade uppfunnits av stadsapotekaren Stappe- nius, tidigare föreståndare för apoteket Morianen. Hjärne är dock medveten om, att det tar tid för nymodigheter att slå igenom ”warandas icke hwart och ett Hufwud till nya Inventioner skickeligit. Låt en gammal Kokerska gifwa sitt Om- döme, när hon wid de nybeskrefne Köks- ugnar skall reda maten, hon skall väl in- tet gifwa sitt Samtycke der till, uthan wälsigna den i Ansichtet, som dem upp- funnit och angifwit hafwer.” Varje reform kräver sin tid. Men ville alla följa Hjärnes råd, så kunde vedåt- gången minskas till en tredje-, ja, en fjärdedel, det är han förvissad om — — — ”Föruthan det at hwar och en för sig något besparade, och uthi desse swåra och knappa Tijder bättre kunde uthkom- ma, wore det och så en allmänn Nytta at Skogarna, nu icke allenast kring Stockholm, uthan och för denne Stadens skull wid de navigable Orter i Finland och annorstädes äro mycket utödde, kun- de åter tillwäxa och till äfwentyrs myc- ket bättre sedan användas.” Ja, Urban Hjärne var ingen dum karl. TEKNIK för ALLA 17