- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 2. 9 jan. 1942 /
19

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Möte med en meteor - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NA;

Nu, när den värsta spänningen var
över, kände han hur kallsvetten rann
över hans panna och rygg. Men ännu
var han inte räddad, det insåg han allt-
för väl. Visserligen hängde han fast i
en lina likt en pråm efter en bogserare,
men om fartyget ändrade kurs — hur
gick det då? Vad sade tröghetslagen?
Skulle han inte försvinna i tangentens
riktning?

Han började långsamt arbeta sig
fram, hand för hand, försiktigt, så att
inte koppartråden skulle gå av eller loss-
na vid sitt fäste. :

Till sin förvåning märkte han efter
de första små förflyttningarna, att det
gick nästan av sig själv att komma fram-
åt. Ja, naturligtvis, nu hade han en
aning större hastighet än fartyget, och
då måste det vara så....

Efter en tidrymd, som föreföll honom
som en god del av evigheten, befann han
sig tätt intill fartygsskrovet, på dess un-
dersida. Han trevade krampaktigt efter
något att hålla sig fas vid, men det var
slätt som glas. Han hade släppt anten-
nen med ena handen, och nu gled den ur
hans klumpiga asbesthandske.... Han
hajade till, men upptäckte med en lätt-
nadens suck, att det ingenting betydde.
Fartyget drog honom till sig. ... Javisst,
fartyget var ju en i rymden fritt svä-
vande kropp och hade följaktligen drag-
ningskraft det också.... Han fann att
han obehindrat kunde promenera om-
kring på det glatta skrovet. Han bör-
jade känna sig någorlunda trygg igen.
Allt han hade att göra var att prome-
nera fram till dörren eller luckan, som
väl fortfarande stod öppen. Men efter-
som han kunde traska omkring så här
— hur i herrans namn kom det sig då
att han gled ut ur dörröppningen? Jo-
visst, gaserna!.... Han måste ha följt
med gaserna, när de strömmade ut.

Han befann sig fortfarande under far-
tygets skrov, för så vitt man kunde tala
om något ”under”. Men var fanns dörr-
öppningen? Någonstans akteröver, för-
modligen. Han gick omkring och letade
men kunde inte se någon öppning. Han
begav sig i riktning mot fönstren, som
var föröver. Det var ett bra stycke dit,
minst trettio meter. Steg för steg när-
made han sig, lade sig ner på alla fyra
och kikade in genom ett fönster.

Mindre än en meter ifrån sig såg han
Hardmans skalliga hjässa. Hardman
satt bekvämt tillbakalutad och läste i en
bok. John bultade försiktigt på rutan.

En känsla av lycksalighet genomfr-r
honom, då han såg hur Hardman vände
ansiktet emot honom, öppnade munnen
på vid gavel av häpnad och reste sig ur
fåtöljen så häftigt, att han for halvvägs
upp i taket, där han började gestikulera
som en vansinnig. De andra kom fram
och tittade ut. Alla verkade lika förvå-
nade. Doktor Sternborn var tydligen den
ende, som fattade situationen, ty han
gjorde en gest föröver, åt observatoriet
till, varpå han fläktade i väg dit upp.

John förstod. Doktorn ämnade släppa
in honom den vägen.

Efter en stund var han där och såg
hur en liten lucka öppnade sig i farty-
gets skrov. Han kröp in genom öppnin-
gen. Mera död än levande kände han
hur de tog hand om honom. Han upp-

fångade i observatoriet otydligt skym-
ten av ett teleskop och ett par stjärn-
kartor på väggen, innan han gled genom
en annan dörr och befann sig i det stora
rummet, där han äntligen kunde bli be-
friad från hjälmen och fick andas ut or-
dentligt. i

Han kände sig ganska matt efter den
utståndna persen. De andra överöste
honom med frågor. Direktör Hardman
talade om att han trodde han hade mist
förståndet, när han fick se John utanför
fönstret.

— Ni har faktiskt blivit gråhårig, mr
Stuart, sade Marion. Hur tyckte ni det
var därute?

— Jag tyckte ingenting, sade John,
som själv så här efteråt inte kunde göra
sig reda för sina förnimmelser under ti-
den äventyret varat.

Ingenjör Eckard förklarade att han
blev lika häpen som de andra, när han
fick se John därute. Han hade haft den
uppfattningen, att John gått upp i rum-
met före honom. Och ingen hade hunnit
sakna honom. ...

John var lycklig över sin räddning,
och ännu gladare var han över att han
i Marions ögon tydligen hade blivit nå-
got äv en hjälte. Hon såg på honom be-
undrande, medan han berättade för hen-
ne hur det hela hade tillgått.

Doktor Sternborn avbröt honom:

— Nu, mr Stuart, har ni personlig er-
farenhet av hur det är att vara himla-
kropp.... Och så skall jag tala om
en liten nyhet för er. Vi flyger inte till
Merkurius .... Vi flyger förbi Merku-
rius till solen.

John var så förvånad, att han inte
kunde säga någonting. Men Frank
Hardman gav till ett utrop av förfäran.

Möte med en meteor.

TE ill solen? utbrast.
Doktorn betraktade honom leende.

— Naturligtvis inte ända fram, sva-
rade han, men så nära vi rimligtvis kan
komma.

— Då brinner vi väl upp?

— Varför det? Saken är den, att so-
len hela tiden drar oss till sig. Den ger
oss egentligen högre fart än vi själva
vill.... Vi liksom faller mot den. Vi

"kommer att inträffa på det ställe, där

vi skulle råka Merkurius, innan planeten
kommer dit. För att inte förlora tid på
att jaga ifatt Merkurius har jag tänkt
mig att vi närmar oss solen så långt det
är möjligt. Sedan vänder vi och tar Mer-
kurius på återvägen.

— Det kan aldrig gå väl, sade Hard-
man och skakade på huvudet. Det blir
för varmt. Vi smälter....

— Å, det är inte så farligt, tröstade
honom doktorn. Vi har pålitliga kylan-
ordningar innanför bordläggningen, och

dessutom är väggarna av en legering,
som inte smälter i första taget. Och
länge skrovet håller är det ingen risk:
Vi måste begagna tillfället att studera
solen så gott det låter sig göra, ty nå-
gon annan stjärna hinner vi tyvärr inte
frarh till under vår livstid, om vi så for
i hundra Ales

— Gör som ni vill då, muttrade Hard-
man med en axelryckning.

Merkurius befann sig på ett stort av-
stånd från dem. I kikaren påminde den
om månen; likadana berg och vulkan-
kratrar, och remnor korsade dess yta.
Men rakt föröver brann den gigantiska
solen. Det var som en hemsk syn ur
Apokalypsen.

Där solskenet föll in genom fönstren
var det så hett, att man kunde få blybi-
tar att smälta och träbitar att ta eld;
cigarrer och cigarretter tändes av sig
själva. Man kunde inte vidröra ett fö-
remål med blotta handen. Termometern
på utsidan av fartyget visade 450 grader
Jalusierna förmådde inte stänga solske-
net ute; man måste sätta för luckor, där
det var som intensivast.

Doktor Sternborn lät då och då släppa
ut litet flytande luft för att hålla tempe-
raturen i rummet vid en någorlunda
dräglig nivå, men det dröjde inte lång
stund förrän det åter kändes som i en
bakugn. Alla deltagarna var slut och
förbi, ingen hade aptit, men däremot en
särdeles törst. Alla hade försett sig med
tropikhjälmar, svarta glasögon och mas-
ker för att skydda ansiktet — det ver-
kade som en egendomlig maskerad. Alla
förtärde endast glass för att få litet
svalka. Duschen i badrummet var fli-
tigt anlitad.

John njöt av att få kallt vatten på
kroppen. Badrummet var helt beklätt
med zink. När vattnet trängde ut i rö-
ret av trycket, förvandlades det ögon-
blickligen till fint stänk. Ute i rummet
var det tyst; man hörde bara vinandet
av ventilatorerna. Ingen orkade prata.
Det som höll dem uppe var oron för far-

| Mariannelunds Praktiska Skola. |

Kortaste tid till REAL- och STUDENTEXAMEN. Individuella metoder. HANDELS-
INSTITUT för affärsutbildning. Års- och terminskurser.

1 juli—10 augusti SOMMARKURSER, oöverträffade och passande alla. HUSMO-
DERSKURSER med praktisk och gedigen undervisning. Statsstip. Lägsta kostnad.
Prospekt och upplysningar omg. från rektor G. Gustafsson.

TEKNIK för ALLA 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:14:49 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-2/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free