NA; Nu, när den värsta spänningen var över, kände han hur kallsvetten rann över hans panna och rygg. Men ännu var han inte räddad, det insåg han allt- för väl. Visserligen hängde han fast i en lina likt en pråm efter en bogserare, men om fartyget ändrade kurs — hur gick det då? Vad sade tröghetslagen? Skulle han inte försvinna i tangentens riktning? Han började långsamt arbeta sig fram, hand för hand, försiktigt, så att inte koppartråden skulle gå av eller loss- na vid sitt fäste. : Till sin förvåning märkte han efter de första små förflyttningarna, att det gick nästan av sig själv att komma fram- åt. Ja, naturligtvis, nu hade han en aning större hastighet än fartyget, och då måste det vara så.... Efter en tidrymd, som föreföll honom som en god del av evigheten, befann han sig tätt intill fartygsskrovet, på dess un- dersida. Han trevade krampaktigt efter något att hålla sig fas vid, men det var slätt som glas. Han hade släppt anten- nen med ena handen, och nu gled den ur hans klumpiga asbesthandske.... Han hajade till, men upptäckte med en lätt- nadens suck, att det ingenting betydde. Fartyget drog honom till sig. ... Javisst, fartyget var ju en i rymden fritt svä- vande kropp och hade följaktligen drag- ningskraft det också.... Han fann att han obehindrat kunde promenera om- kring på det glatta skrovet. Han bör- jade känna sig någorlunda trygg igen. Allt han hade att göra var att prome- nera fram till dörren eller luckan, som väl fortfarande stod öppen. Men efter- som han kunde traska omkring så här — hur i herrans namn kom det sig då att han gled ut ur dörröppningen? Jo- visst, gaserna!.... Han måste ha följt med gaserna, när de strömmade ut. Han befann sig fortfarande under far- tygets skrov, för så vitt man kunde tala om något ”under”. Men var fanns dörr- öppningen? Någonstans akteröver, för- modligen. Han gick omkring och letade men kunde inte se någon öppning. Han begav sig i riktning mot fönstren, som var föröver. Det var ett bra stycke dit, minst trettio meter. Steg för steg när- made han sig, lade sig ner på alla fyra och kikade in genom ett fönster. Mindre än en meter ifrån sig såg han Hardmans skalliga hjässa. Hardman satt bekvämt tillbakalutad och läste i en bok. John bultade försiktigt på rutan. En känsla av lycksalighet genomfr-r honom, då han såg hur Hardman vände ansiktet emot honom, öppnade munnen på vid gavel av häpnad och reste sig ur fåtöljen så häftigt, att han for halvvägs upp i taket, där han började gestikulera som en vansinnig. De andra kom fram och tittade ut. Alla verkade lika förvå- nade. Doktor Sternborn var tydligen den ende, som fattade situationen, ty han gjorde en gest föröver, åt observatoriet till, varpå han fläktade i väg dit upp. John förstod. Doktorn ämnade släppa in honom den vägen. Efter en stund var han där och såg hur en liten lucka öppnade sig i farty- gets skrov. Han kröp in genom öppnin- gen. Mera död än levande kände han hur de tog hand om honom. Han upp- fångade i observatoriet otydligt skym- ten av ett teleskop och ett par stjärn- kartor på väggen, innan han gled genom en annan dörr och befann sig i det stora rummet, där han äntligen kunde bli be- friad från hjälmen och fick andas ut or- dentligt. i Han kände sig ganska matt efter den utståndna persen. De andra överöste honom med frågor. Direktör Hardman talade om att han trodde han hade mist förståndet, när han fick se John utanför fönstret. — Ni har faktiskt blivit gråhårig, mr Stuart, sade Marion. Hur tyckte ni det var därute? — Jag tyckte ingenting, sade John, som själv så här efteråt inte kunde göra sig reda för sina förnimmelser under ti- den äventyret varat. Ingenjör Eckard förklarade att han blev lika häpen som de andra, när han fick se John därute. Han hade haft den uppfattningen, att John gått upp i rum- met före honom. Och ingen hade hunnit sakna honom. ... John var lycklig över sin räddning, och ännu gladare var han över att han i Marions ögon tydligen hade blivit nå- got äv en hjälte. Hon såg på honom be- undrande, medan han berättade för hen- ne hur det hela hade tillgått. Doktor Sternborn avbröt honom: — Nu, mr Stuart, har ni personlig er- farenhet av hur det är att vara himla- kropp.... Och så skall jag tala om en liten nyhet för er. Vi flyger inte till Merkurius .... Vi flyger förbi Merku- rius till solen. John var så förvånad, att han inte kunde säga någonting. Men Frank Hardman gav till ett utrop av förfäran. Möte med en meteor. TE ill solen? utbrast. Doktorn betraktade honom leende. — Naturligtvis inte ända fram, sva- rade han, men så nära vi rimligtvis kan komma. — Då brinner vi väl upp? — Varför det? Saken är den, att so- len hela tiden drar oss till sig. Den ger oss egentligen högre fart än vi själva vill.... Vi liksom faller mot den. Vi "kommer att inträffa på det ställe, där vi skulle råka Merkurius, innan planeten kommer dit. För att inte förlora tid på att jaga ifatt Merkurius har jag tänkt mig att vi närmar oss solen så långt det är möjligt. Sedan vänder vi och tar Mer- kurius på återvägen. — Det kan aldrig gå väl, sade Hard- man och skakade på huvudet. Det blir för varmt. Vi smälter.... — Å, det är inte så farligt, tröstade honom doktorn. Vi har pålitliga kylan- ordningar innanför bordläggningen, och dessutom är väggarna av en legering, som inte smälter i första taget. Och länge skrovet håller är det ingen risk: Vi måste begagna tillfället att studera solen så gott det låter sig göra, ty nå- gon annan stjärna hinner vi tyvärr inte frarh till under vår livstid, om vi så for i hundra Ales — Gör som ni vill då, muttrade Hard- man med en axelryckning. Merkurius befann sig på ett stort av- stånd från dem. I kikaren påminde den om månen; likadana berg och vulkan- kratrar, och remnor korsade dess yta. Men rakt föröver brann den gigantiska solen. Det var som en hemsk syn ur Apokalypsen. Där solskenet föll in genom fönstren var det så hett, att man kunde få blybi- tar att smälta och träbitar att ta eld; cigarrer och cigarretter tändes av sig själva. Man kunde inte vidröra ett fö- remål med blotta handen. Termometern på utsidan av fartyget visade 450 grader Jalusierna förmådde inte stänga solske- net ute; man måste sätta för luckor, där det var som intensivast. Doktor Sternborn lät då och då släppa ut litet flytande luft för att hålla tempe- raturen i rummet vid en någorlunda dräglig nivå, men det dröjde inte lång stund förrän det åter kändes som i en bakugn. Alla deltagarna var slut och förbi, ingen hade aptit, men däremot en särdeles törst. Alla hade försett sig med tropikhjälmar, svarta glasögon och mas- ker för att skydda ansiktet — det ver- kade som en egendomlig maskerad. Alla förtärde endast glass för att få litet svalka. Duschen i badrummet var fli- tigt anlitad. John njöt av att få kallt vatten på kroppen. Badrummet var helt beklätt med zink. När vattnet trängde ut i rö- ret av trycket, förvandlades det ögon- blickligen till fint stänk. Ute i rummet var det tyst; man hörde bara vinandet av ventilatorerna. Ingen orkade prata. Det som höll dem uppe var oron för far- | Mariannelunds Praktiska Skola. | Kortaste tid till REAL- och STUDENTEXAMEN. Individuella metoder. HANDELS- INSTITUT för affärsutbildning. Års- och terminskurser. 1 juli—10 augusti SOMMARKURSER, oöverträffade och passande alla. HUSMO- DERSKURSER med praktisk och gedigen undervisning. Statsstip. Lägsta kostnad. Prospekt och upplysningar omg. från rektor G. Gustafsson. TEKNIK för ALLA 19