tyget — och naturligtvis för deras eget öde. För att lugna dem förklarade dok- tor Sternborn, att fartyget kring fören, som var mest utsatt för strålningen, var försett med en skyddshuv av aluminium. Skyddshuven var apterad på så sätt, att den kunde vridas kring fartyget; detta gjorde, att ingen del av huven någon längre tid blev utsatt för strålningen, och på den motsatta sidan var det skug- ga med en temperatur, som närmade sig den absoluta nollpunkten. Hardman låg halvnaken inne i sin ka- juta, ur stånd att röra sig. Han fläm- tade och jämrade sig i ett. Doktor Sternborn och professor Mac var ivrigt upptagna med sina observa- tioner; då och då avlöste de Eckard för att denna skulle få en stunds svalka i duschen. John förstod mycket väl, att deras iakttagelser kunde bli av omätligt värde för forskningen; det var naturligtvis oerhört intressant att på så pass nära håll få studera solen, allt levandes ur- källa. Men han hade just ingen lust att bli ett vetenskapens offer. Tills vidare kände han sig, liksom flera av de andra, som dess martyr, och det kunde räcka, tyckte han. För att avvända tankarna från den hotande faran sökte han någon lämplig sysselsättning. Marion pysslade om den avsvimmade Hardman och baddade hans panna med kalla kompresser. John fick skaffa isvatten åt honom att dricka, men när han skulle hjälpa Hardman bar han sig så oskickligt åt, att han fick det mesta av vattnet över sig själv. John undrade i sitt stilla sinne, om de ombord befintliga anordningarna skulle kunna rädda fartyget från att förstö- ras av hettan. Temperaturen på den åt solen vettande utsidan hade nu stigit till 490 grader; samtidigt visade termome- tern på skuggsidan —270 grader. Det var framför allt denna oerhörda tempe- raturskillnad, som oroade John. Alla hans tankar koncentrerade sig på vad de närmaste timmarna skulle medföra — katastrofen kunde inträffa när som helst .... Det retade honom, att de bägge ve- tenskapsmännen verkade så oberörda, som om ingen fara vore i faggorna. En och annan gång tittade de ned från ob- servatoriet, där de sysslade med spekt- ralanalys och iakttagelser, för att se hur det stod till med de övriga deltagarna i expeditionen. — Det är absolut ingen anledning till oro, försäkrade doktor Sternborn. Det finns kometer, som passerar solen på mycket närmare håll utan att brinna upp.... Det gör inte vi heller. — Tröst för ett tigerhjärta, tänkte John. I detsamma öppnade Eckard dörren till manöverhytten och ropade till dok- torn: — Jag har upptäckt en ny planet! — Vad? En ny planet? Är det möj- ligt? Var såg ni den? — Den avtecknar sig tydligt mot övre delen av solen. — Det skulle jag inte tro. gen är det en vanlig solfläck. — Skulle jag inte se skillnad på en planet och en solfläck? utbrast Eckard förolämpad. Förmodli- 20 TEKNIK för ALLA — Vi ska titta på den, sade doktor Sternborn och fläktade sig upp till manöverhytten. Professor Mac, John och Marion följde efter. John hade aldrig varit i manöver- hytten förr. Den var tämligen rymlig. Ytterväggen bestod av tjockt glas. Här var älla anordningar för navigeringen sammanförda, och det fanns även ett li- tet teleskop. Liksom de andra hade Ec- kard skyddsmask för ansiktet, svarta glasögon och handskar av asbest. På hjässan hade han en tropikhjälm med kylanordning. Från manöverhytten tedde sig solen som ett stort eldhav. — Var har ni er planet? frågade dok- tor Sternborn och tittade i teleskopet. Efter en stund vände han sig om. Han såg minst sagt häpen ut. Det var ingen solfläck, som han hade trott. Det måste vara en fast kropp, som befann sig mel- lan dem och solen. Man såg den mörka sidan, som var vänd från solen. Men det märkvärdiga var, att denna mörka kropp behöll samma läge; den rörde sig ej över solskivan, vilket den ju måste ha gjort om det varit en planet, som ro- terade kring solen. Efter en stund kom man underfund med, att det mörka föremålet växte och blev större, vilket gav anledning till en förmodan, att man närmade sig det. Nu behövde man inte titta i teleskopet för att se det; man urskilde det lätt genom solglasögonen. Den svarta fläcken tilltog alltjämt i omfång, och doktor Sternborn gissade att man måste befinna sig i föremålets omedelbara närhet. Nu hade de att räk- na med risken för en kollision. Det var nödvändigt att antingen minska farty- gets hastighet eller att ändra kursen. - — Nu vet jag! Det är en meteor! utropade doktorn. En jättemeteor! En sådan där figur, som faller ner på so- len. Var kan den ha kommit ifrån? Vi ska försöka komma den så nära inpå li- vet som möjligt. Ett par minuter därefter hann farty- get ifatt föremålet, som verkligen enligt doktorns utsago måste vara en del av en splittrad meteor, vilken nu gick en säker förintelse till mötes. Det fanns massor av sådana kometspillror i rymden, berät- tade doktorn, så många att man nästan kunde säga att det regnade meteorer på solen. Meteoren hade nu blivit så stor att den tjänstgjorde som skärm mellan far- tyget och den lågande solen. Det var riktigt skönt, man kände hur tempera- turen sjönk och det blev betydligt dräg- ligare inne i rummet. På sätt och vis blev det en ny solförmörkelse som de fick vara med om. Runt omkring kas- tades eldslågor ut i rymden, ”protube- ranser” kallade doktor Sternborn dem. .. Det blev en 'stunds vila för ögonen också, och alla andades lättare. Men så gled skuggan uppåt, och solen blottades åter; snart såg man den be- lysta delen av meteoren, och efter ytter- ligare en minut passerade de den. De såg INTET ÄR NYTT UNDER SÖOTEN AN Fem SR mat | BRI KA De: ligger mycken sanning i rubrikens ord, inte minst när det gäller teknis- ka anordningar. Praktiskt taget allt av det vi i dag ha som ingeniörskonstens mästerverk och som alster av uppfinnar- förmåga, har i en eller annan form för lång Vid tillbaka haft en motsvarighet, haft en föregångare, en tekmisk amfader, om man så vill. I TFA kommer framdeles att då och då införas en bild och kort notis om sådana föregångare, ofta i vå- ra ögon primitiva, men av intresse där- för, att de visa, att människans tankar sedan århundraden rör sig i stort sett om lösande av samma tekniska problem, även om detta sker på högst varierande ' sätt tiderna igenom. Vi börja i detta nummer med en bild från år 1535 av en sovkudde eller en madrass för soldater. Det är helt enkelt en motsvarighet till nutidens, vanligen av tunt gummityg förfärdigade kuddar, som genom ett munstycke i ena hörnet kunna blåsas upp. Många ha sådana med sig, till exempel vid tågfärder eller i bilar. Stora madrasser, som blåsas upp med en cykelpump användas ju också ofta av dem, som bo i cam- pingtält eller ombord -på båtar. Den här avbildade madrassen för två man är hopsydd diagonalt av några stora skinn. I vänstra nedre hörnet finnes anbragt en blåsbälg med vars till- hjälp madrassen fylles med luft. Bilden är hämtad ur en på latin skriven hand- bok i krigskonst, tryckt år 1535. Den ger beskrivningar på allehanda krigsma- skiner för att bränna fästningar, maski- ner för att kasta in projektiler i be- fästa städer, stridsvagnar och andra för krigets ändamål användbara farkoster och så vidare. Den fyrahundraåariga bil- den visar, att man redan då sysslade med att underlätta soldatens hårda och påfrestande liv, väl vetande att en utvi- lad krigare gör sin tjänst bättre än en, som är trött och sömnig. : AR