Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Möte med en meteor - Intet är nytt under solen, av T. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyget — och naturligtvis för deras eget
öde. För att lugna dem förklarade dok-
tor Sternborn, att fartyget kring fören,
som var mest utsatt för strålningen, var
försett med en skyddshuv av aluminium.
Skyddshuven var apterad på så sätt, att
den kunde vridas kring fartyget; detta
gjorde, att ingen del av huven någon
längre tid blev utsatt för strålningen,
och på den motsatta sidan var det skug-
ga med en temperatur, som närmade sig
den absoluta nollpunkten.
Hardman låg halvnaken inne i sin ka-
juta, ur stånd att röra sig. Han fläm-
tade och jämrade sig i ett.
Doktor Sternborn och professor Mac
var ivrigt upptagna med sina observa-
tioner; då och då avlöste de Eckard för
att denna skulle få en stunds svalka i
duschen.
John förstod mycket väl, att deras
iakttagelser kunde bli av omätligt värde
för forskningen; det var naturligtvis
oerhört intressant att på så pass nära
håll få studera solen, allt levandes ur-
källa. Men han hade just ingen lust att
bli ett vetenskapens offer. Tills vidare
kände han sig, liksom flera av de andra,
som dess martyr, och det kunde räcka,
tyckte han.
För att avvända tankarna från den
hotande faran sökte han någon lämplig
sysselsättning. Marion pysslade om den
avsvimmade Hardman och baddade hans
panna med kalla kompresser. John fick
skaffa isvatten åt honom att dricka, men
när han skulle hjälpa Hardman bar han
sig så oskickligt åt, att han fick det
mesta av vattnet över sig själv.
John undrade i sitt stilla sinne, om de
ombord befintliga anordningarna skulle
kunna rädda fartyget från att förstö-
ras av hettan. Temperaturen på den åt
solen vettande utsidan hade nu stigit till
490 grader; samtidigt visade termome-
tern på skuggsidan —270 grader. Det
var framför allt denna oerhörda tempe-
raturskillnad, som oroade John. Alla
hans tankar koncentrerade sig på vad
de närmaste timmarna skulle medföra —
katastrofen kunde inträffa när som helst
.... Det retade honom, att de bägge ve-
tenskapsmännen verkade så oberörda,
som om ingen fara vore i faggorna. En
och annan gång tittade de ned från ob-
servatoriet, där de sysslade med spekt-
ralanalys och iakttagelser, för att se hur
det stod till med de övriga deltagarna
i expeditionen.
— Det är absolut ingen anledning till
oro, försäkrade doktor Sternborn. Det
finns kometer, som passerar solen på
mycket närmare håll utan att brinna
upp.... Det gör inte vi heller.
— Tröst för ett tigerhjärta, tänkte
John.
I detsamma öppnade Eckard dörren
till manöverhytten och ropade till dok-
torn:
— Jag har upptäckt en ny planet!
— Vad? En ny planet? Är det möj-
ligt? Var såg ni den?
— Den avtecknar sig tydligt mot övre
delen av solen.
— Det skulle jag inte tro.
gen är det en vanlig solfläck.
— Skulle jag inte se skillnad på en
planet och en solfläck? utbrast Eckard
förolämpad.
Förmodli-
20 TEKNIK för ALLA
— Vi ska titta på den, sade doktor
Sternborn och fläktade sig upp till
manöverhytten.
Professor Mac, John och Marion följde
efter. John hade aldrig varit i manöver-
hytten förr. Den var tämligen rymlig.
Ytterväggen bestod av tjockt glas. Här
var älla anordningar för navigeringen
sammanförda, och det fanns även ett li-
tet teleskop. Liksom de andra hade Ec-
kard skyddsmask för ansiktet, svarta
glasögon och handskar av asbest. På
hjässan hade han en tropikhjälm med
kylanordning.
Från manöverhytten tedde sig solen
som ett stort eldhav.
— Var har ni er planet? frågade dok-
tor Sternborn och tittade i teleskopet.
Efter en stund vände han sig om. Han
såg minst sagt häpen ut. Det var ingen
solfläck, som han hade trott. Det måste
vara en fast kropp, som befann sig mel-
lan dem och solen. Man såg den mörka
sidan, som var vänd från solen. Men
det märkvärdiga var, att denna mörka
kropp behöll samma läge; den rörde sig
ej över solskivan, vilket den ju måste
ha gjort om det varit en planet, som ro-
terade kring solen.
Efter en stund kom man underfund
med, att det mörka föremålet växte och
blev större, vilket gav anledning till en
förmodan, att man närmade sig det. Nu
behövde man inte titta i teleskopet för
att se det; man urskilde det lätt genom
solglasögonen.
Den svarta fläcken tilltog alltjämt i
omfång, och doktor Sternborn gissade
att man måste befinna sig i föremålets
omedelbara närhet. Nu hade de att räk-
na med risken för en kollision. Det var
nödvändigt att antingen minska farty-
gets hastighet eller att ändra kursen. -
— Nu vet jag! Det är en meteor!
utropade doktorn. En jättemeteor! En
sådan där figur, som faller ner på so-
len. Var kan den ha kommit ifrån? Vi
ska försöka komma den så nära inpå li-
vet som möjligt.
Ett par minuter därefter hann farty-
get ifatt föremålet, som verkligen enligt
doktorns utsago måste vara en del av en
splittrad meteor, vilken nu gick en säker
förintelse till mötes. Det fanns massor
av sådana kometspillror i rymden, berät-
tade doktorn, så många att man nästan
kunde säga att det regnade meteorer på
solen.
Meteoren hade nu blivit så stor att
den tjänstgjorde som skärm mellan far-
tyget och den lågande solen. Det var
riktigt skönt, man kände hur tempera-
turen sjönk och det blev betydligt dräg-
ligare inne i rummet. På sätt och vis
blev det en ny solförmörkelse som de
fick vara med om. Runt omkring kas-
tades eldslågor ut i rymden, ”protube-
ranser” kallade doktor Sternborn dem. ..
Det blev en ’stunds vila för ögonen
också, och alla andades lättare.
Men så gled skuggan uppåt, och solen
blottades åter; snart såg man den be-
lysta delen av meteoren, och efter ytter-
ligare en minut passerade de den. De såg
INTET ÄR NYTT UNDER SÖOTEN
AN
Fem SR
mat | BRI KA
De: ligger mycken sanning i rubrikens
ord, inte minst när det gäller teknis-
ka anordningar. Praktiskt taget allt av
det vi i dag ha som ingeniörskonstens
mästerverk och som alster av uppfinnar-
förmåga, har i en eller annan form för
lång Vid tillbaka haft en motsvarighet,
haft en föregångare, en tekmisk amfader,
om man så vill. I TFA kommer framdeles
att då och då införas en bild och kort
notis om sådana föregångare, ofta i vå-
ra ögon primitiva, men av intresse där-
för, att de visa, att människans tankar
sedan århundraden rör sig i stort sett
om lösande av samma tekniska problem,
även om detta sker på högst varierande ’
sätt tiderna igenom.
Vi börja i detta nummer med en bild
från år 1535 av en sovkudde eller en
madrass för soldater. Det är helt enkelt
en motsvarighet till nutidens, vanligen
av tunt gummityg förfärdigade kuddar,
som genom ett munstycke i ena hörnet
kunna blåsas upp. Många ha sådana
med sig, till exempel vid tågfärder eller
i bilar. Stora madrasser, som blåsas
upp med en cykelpump användas ju
också ofta av dem, som bo i cam-
pingtält eller ombord -på båtar. Den
här avbildade madrassen för två man
är hopsydd diagonalt av några stora
skinn. I vänstra nedre hörnet finnes
anbragt en blåsbälg med vars till-
hjälp madrassen fylles med luft. Bilden
är hämtad ur en på latin skriven hand-
bok i krigskonst, tryckt år 1535. Den
ger beskrivningar på allehanda krigsma-
skiner för att bränna fästningar, maski-
ner för att kasta in projektiler i be-
fästa städer, stridsvagnar och andra för
krigets ändamål användbara farkoster
och så vidare. Den fyrahundraåariga bil-
den visar, att man redan då sysslade
med att underlätta soldatens hårda och
påfrestande liv, väl vetande att en utvi-
lad krigare gör sin tjänst bättre än en,
som är trött och sömnig. : AR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>