hornhinnan, utan ens ett mikroskopiskt mellanrum. I annat fall skulle blodet inte kunna finna väg in och etablera cirkulatior i de kringliggande vävna- derna. Den stora stunden — då bandagen tagas bort m detta vore allt, skulle operationen inte vara så komplicerad. Men nu består hornhinnan av inte mindre än fem skikt, alla tunnare än det tunnaste papper, och det innersta av dessa skikt, känt som Descemets membran, får inte på villkor beröras av snittet, ty då skulle den vätska, som fyller de yttre partierna av ögat) flyta ut och spoliera operatio- nen. När den lilla skivan av död men genomskinlig hornhinna inpassats i hå- let i den levande men ”grumliga” horn- hinnan, måste den fastsys med en nål som inte får punktera det femte skiktet. Operationen tar ungefär en halv timme av oerhört koncentrerat arbete i an- språk. Två och ofta tre eller fyra kirurger bruka medverka. Patientens ögon hållas noggrant ban- dagerade från åtta dagar till flera veckor, beroende på de metoder som tillämpas. I förbigående sagt är det jämförelsevis få kirurger, som specialiserat sig på detta nervpåfrestande arbete. Så kommer den stora dagen, då bandagen avlägsnas och man står inför frågan huruvida opera- tionen inger löfte om framgång eller inte. Läkaren för sin hand fram och tillbaka över patientens ansikte. ”Ser ni någonting som rör sig?” ”Ja, doktorns hand”, kommer det bä- vande svaret. ”Räkna mina fingrar!” SEN tva; tres.se En hjärnans byråkrat omintetgör undret... ”Gott, det räcker”, avbryter läkaren, varefter bandagen läggas om igen för ännu en eller ett par veckor. Patienter som äro födda blinda, bli ofta så över- väldigade av -underverket synförmågan, att de till en början inte kunna räkna läkarens fingrar, fast de lärt sig räkna och läsa via blindskrift. Men oavsett hur bra patienten ser vid det första experimentet, finns det ingen säker garanti för att blindheten är full- komligt botad förrän efter sex månader, ibland t. o. m, ett helt år. Under den tiden kan det nämligen hända att natu- ren ingriper på ett ödesdigert sätt. De röda och vita blodkropparna ha hjälte- modigt kämpat sig fram genom detta döda område och tillfört det näring, syre och livets värme. De ha rensat upp allt giftigt avskräde efter cellerna själva och tillintetgjort de förruttnelsebakterier som angripit dem, tills äntligen ögats lilla” fönster är lika rent och sunt som den motsvarande delen i ett normalt öga. Och så kan det hända, som om någon stupid hjärnans byråkrat givit en idio- tisk order, att de vita blodkropparna och andra kroppens krafter sätta in och för- göra 'det dyrbara organ de nyss räddat — och alla ansträngningar ha varit för- gäves. Samma nyckfulla vana är orsa- ken till att föryngringsoperationer ge- 4 TEENIK för ALLA nom =<transplantationer av körtlar 1 många fall misslyckas. Ryssarna göra anspråk på att vara pionjärer, och det lär finnas minst 500 fall — framgångsrika — i Sovjets Medicinal- styrelses annaler som bekräftar detta. Detta kan möjligen sammanhänga med det faktum, att de ryska kirurgerna haft praktiskt taget obegränsad tillgång på försökskaniner, ty i Ryssland tillhör en dödsdömd eller en som avlider i fängel- set, med hull och hår automatiskt sta- ten, även efter att han slutat jorde- vandringen. Men det verkliga pionjär- arbetet torde ha gjorts i Tyskland långt innan både Hitlers och Kaiserns tid Redan 1828 försökte en professor Reisin- gen ”insmälta” en hornhinna från ett djur (vilket djur uppges inte) i ett män- niskoöga. Och det var den berömde von Hippel, som först uppfann trephinen, eller det cirkelrunda instrument som användes vid ögonoperationer ännu i dag. Han företog flera framgångsrika transplantationer med linser från kanin- ögon. 1856 misslyckades Nussbaum med att insätta en glasbit i hornhinnan, ehuru patienten för en tid återfick syn- förmågan. En tredje tysk, Fuchs, trans- planterade med utmärkt resultat horn- hinnor som han tagit från levande patienter. Den engelske militärläkaren Robert E. Wright vid indiska armén, lär ha rekor- det på utfördå hornhinnetransplantatio- ner. En anmärkningsvärd verksamhet på området tillskrives också den ameri- kanske marinläkaren Castroviejo i New York, samt Allmänna sjukhuset i Los Angeles. Men knappast någon medicinsk institution i världen har gjort transplan- tation av hornhinnor till föremål för ett så intensivt studium som ”Green Eye Hospital” i San Francisco. Namnen på den man och den gosse, som övertogo den här ovan omnämnde Deerings horn- hinnor, och även kirurgen som utförde operationerna, har hemlighållits av olika skäl. Gav sitt öga — räddade vännens syn För den livdömde Deering var ju inget offer att överlåta sina ögon på en annan person, sedan han själv inte längre hade någon användnig för dem. Och om det av en eller annan anledning är ound- vikligt att bortoperera en patients öga, så är det knappast något märkvärdigt däri, att han avstår hornhinnan till nå- gon blind, som därigenom kan återfå sin syn. Däremot torde det vara ganska sällsynt, för att inte säga enastående, att en människa skänker bort ett fullkom- ligt friskt öga, medan hon fortfarande Hur en transplantation av hornhinnan för- siggår. 1) Det blinda ögat, visande den oge- nomskinliga hornhinnan, genom vilken lju- sel inte kan passera. 2) Samma öga, inom cirkeln den odugliga hornhinnan, som skall utskäras. 3) Trephinen inriktad för ingrep- pet som avlägsnar det gamla ”fönstret”! 4) Trephinen har utfört sitt verk; ett annat in- strument lyfter upp den utskurna ”skivan”. 5) Och här är ”skivan” helt avlyft. 6) Den nya horhinnan från ett annat öga sänkes ned i ögongloben för att ersätta den gamla. 7) Här har det placerats i läge och blivit fast- sytt. 8) Det nyss blinda ögat ser igen. ar =