Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Död mans öga gör blind seende - Flaxande flygmaskiner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
> ERE
är i livet. Detta har inte desto mindre
hänt. Frank Chabina, en 19-årig pojke
i Louisiana, råkade på sommaren 1937
få osläckt kalk i ögonen, medan han
arbetade på gården, med den sorgliga
påföljden att han blev fullständigt blind.
Läkarna förklarade att det enda, som
kunde återställa synen var nya horn-
hinnor, någonting som inte föres på lager
och som troligen inte hade kunnat köpas
för aldrig så mycket pengar.
På Charitylasarettet i New Orleans låg
emellertid Franks vän, John Amos, 67
år gammal. Han behövde ett nytt hjärta,
ett organ som inte kan transplanteras,
men hans ögon voro fortfarande prima.
Då han fick höra om Franks sorgliga
öde, sade han: ”Frank har alltid varit
en präktig pojke, och jag ska gladeli-
gen ge honom mitt ena öga. Jag kom-
mer i alla fall inte att behöva någon-
dera av dem så länge till!”
Operationen företogs, och Frank fick
sin syn tillbaka.
Frank Hoffman, en 61-årig farmare i
Maryland, var sysselsatt med att bespruta
ytterväggen på sin lada med en karbol-
syrelösning, då han råkade få en dusch
av den frätande vätskan i ögonen. Tre
dagar senare var han stenblind. Hoff-
man vände sig till dr Paul Fleming, en
framstående ögonspecialist vid Washing-
ton-sjukhuset. Någon, som vwvar villig
att släppa till sina hornhinnor, fanns inte
till hands den gången, men dr Fleming
ansåg inte därför fallet hopplöst utan tog
ett par hornhinnor från en vit jätte-
kanin och överförde dem på sin patients
ögon. Hoffman kan inte läsa, men han
räknar fingrarna på sina händer och
går omkring och förrättar småsysslor på
sin gård.
Men även om en transplantation av
hornhinnan blivit aldrig så lyckligt ge-
nomförd, kan den dock endast delvis
återställa synförmågan, emedan patienten
endast ser genom ett trångt hål i det
vita töcknet i den eljest ogenomskin-
liga hornhinnan. Han måste se direkt på
ett föremål för att överhuvud kunna se
det, och då han nästan helt och hållet
saknar periferisk synförmåga, måste han
exempelvis vid :passerandet av en gata
vara uppmärksam på trafiken på ena
eller andra sidan.
Synförmågan är också ofta så dimmig,
att patienten inte kan läsa men däremot
i stånd att urskilja föremål, känna igen
ansikten och promenera omkring utan
hjälp.
En mrs Irene Laverty i North Wales,
Pennsylvania, väckte nyligen en del-
tagande uppmärksamhet från hela Ame-
rika genom att erbjuda sig offra synen
på ett av sina ögon, om synen på hen-
nes lille sons högra öga därmed kunde
återställas. Pojken hade ådragit sig en
sjukdom, som angrep och förstörde det
ena ögat samt svårt affekterade synför-
mågan på det andra. Mrs Laverty, som
i tidningarna läst om dr Castroviejos
uppmärksammade hornhinnetransplanta-
tioner, satte sig i förbindelse med ho-
nom. Hur denna operation utföll, är ännu
inte känt på den här sidan Atlanten, men
då dr Castroviejo efter undersökningen
ställde ett gynnsamt resultat i utsikt,
får man väl hoppas, att den beundrans-
värda moderns heroiska offer inte varit
förgäves.
V isserligen har flygtekniken under
det senaste kvartsseklet gått fram
med jättesteg, och människan är gärna
böjd för att yvas över sin färdighet att
behärska lufthavet. Men fackmannen vet
att ännu återstå många problem att lösa,
innan flygningen blir ett hundraprocen-
tigt säkert färdemedel. Och även när vi
en dag komma så långt, återstår ändå
det stora problemet: att kunna flyga
som fåglarna.
Man kunde kanske tycka att det i vå-
ra dagar vore förspilld möda att när-
mare studera fåglarnas flykt för att där-
av dra några lärdomar. Men Så är inte
alls fallet. Både från vetenskaplig och
teknisk synpunkt kan man göra viktiga
rön genom studiet av fåglarnas sätt att
förflytta sig i luften. Det arbetas också
tenskaplig synpunkt något mera än ku-
riositetsintresse?
Ja, helt visst, svarar inte bara docen-
ten själv utan också en rad andra veten-
skapsmän och ingenjörer. Vi veta ännu
så litet om kraftspelet kring den flaxan-
de fågel- eller insektsvingen och man
kan ju inte gärna studera den saken i
en vindtunnel, i likhet med vad som sker,
när man studerar de fasta bärplanens
aerodynamik. En levande fågel låter in-
te hänga upp sig i en vindtrumma. Men
däremot är det lätt att hänga upp en
av de Holtska modellerna och låta den
flaxa på av alla krafter.
Ett speciellt problem i fågelflykten är
styrningen. Denna sker inte bara med
stjärten, utan också med vingarna och
deras manövrering vid girar eller rikt-
FLAXANDE
FLYGMASKINER
flitigt på sina håll med dessa rön. För
bara någon vecka sedan höll docenten
Erich von Holst i Göttingen ett intres-
sant och mycket uppseendeväckande fö-
redrag om sitt arbete på detta område.
Efter tolv års mödor hade han nu hun-
nit så långt att han kunnat konstruera
modeller av flygmaskiner, byggda på de
rörliga vingarnas princip.
von Holst har under många år sysslat
med att studera hur fåglar, fjärilar,
sländor och fladdermöss bära sig åt un-
der flykten. Det är givet att han där-
vid inte nöjt sig med rent visuella ob-
servationer. Han har begagnat teknikens
finaste hjälpmedel vid sitt studium och
det torde vara oomtvistligt att ultrara-
pidkameran därvid varit honom till mes-
ta hjälpen. Under sitt föredrag visade
han modeller av olika flygkroppar i va-
rierande storlekar — det fanns sådana
med vingbredder från 40 centimeter upp
till 212 meter! Han lät flera av dem fly-
ga omkring i föreläsningssalen under fö-
redraget, och somliga av dem uppnådde
en flygtid av fem minuter, vilket får
anses vara ett enastående gott resultat.
Som drivmedel använde docenten gum-
misnoddar av särskilt hög elasticitet.
Dessa arrangerades på ett ur mekanisk
synpunkt synnerligen sinnrikt sätt, så
att modellernas vingar kunde utföra de
erforderliga flaxande rörelserna. Arran-
gemanget uppväckte de närvarande tek-
nicis stora förtjusning. Men om sålunda
von Holst lyckats utföra en teknisk mi-
niatyrbragd, har hans arbete från ve-
ningsändringar i vertikalplanet. Den har
hittills varit en tämligen olöst gåta, åt-
minstone beträffande detaljerna. Det är
ingenting som hindrar att vi en vacker
dag, när alla de många detaljproblemen
blivit klarlagda, kunna vänta oss en
”människoflykt” lik fåglarnas. Och det
är klart att detta i hög grad skulle bi-
draga till att både förenkla och fullkom-
na flygtekniken.
von Holst anser emellertid att vi ännu
ha en lång väg att gå — eller att flyga
— innan vi äro vid det målet. Det är
nog gott och väl att han kommit så långt,
att han kunnat konstruera flygdugliga
modeller. Nu först börjar det viktigaste
arbetet, menar docenten, d. v. s. bl. a.
det nämnda arbetet i vindtunneln. Om
von Holst dessutom kunde konstruera en
flygande kropp, som var ur stånd att
fälla bomber skulle han göra mänsklig-
heten en ännu större tjänst.
K
Flygkonsten har utvecklats
kolossalt under de senaste
årtiondena, men ännu äter-
står det stora problemet:
att kunna flyga som fåglarna.
Tysk docent konstruerar
flygplan med rörliga vingar.
TEKNIK för ALLA 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>