> ERE är i livet. Detta har inte desto mindre hänt. Frank Chabina, en 19-årig pojke i Louisiana, råkade på sommaren 1937 få osläckt kalk i ögonen, medan han arbetade på gården, med den sorgliga påföljden att han blev fullständigt blind. Läkarna förklarade att det enda, som kunde återställa synen var nya horn- hinnor, någonting som inte föres på lager och som troligen inte hade kunnat köpas för aldrig så mycket pengar. På Charitylasarettet i New Orleans låg emellertid Franks vän, John Amos, 67 år gammal. Han behövde ett nytt hjärta, ett organ som inte kan transplanteras, men hans ögon voro fortfarande prima. Då han fick höra om Franks sorgliga öde, sade han: ”Frank har alltid varit en präktig pojke, och jag ska gladeli- gen ge honom mitt ena öga. Jag kom- mer i alla fall inte att behöva någon- dera av dem så länge till!” Operationen företogs, och Frank fick sin syn tillbaka. Frank Hoffman, en 61-årig farmare i Maryland, var sysselsatt med att bespruta ytterväggen på sin lada med en karbol- syrelösning, då han råkade få en dusch av den frätande vätskan i ögonen. Tre dagar senare var han stenblind. Hoff- man vände sig till dr Paul Fleming, en framstående ögonspecialist vid Washing- ton-sjukhuset. Någon, som vwvar villig att släppa till sina hornhinnor, fanns inte till hands den gången, men dr Fleming ansåg inte därför fallet hopplöst utan tog ett par hornhinnor från en vit jätte- kanin och överförde dem på sin patients ögon. Hoffman kan inte läsa, men han räknar fingrarna på sina händer och går omkring och förrättar småsysslor på sin gård. Men även om en transplantation av hornhinnan blivit aldrig så lyckligt ge- nomförd, kan den dock endast delvis återställa synförmågan, emedan patienten endast ser genom ett trångt hål i det vita töcknet i den eljest ogenomskin- liga hornhinnan. Han måste se direkt på ett föremål för att överhuvud kunna se det, och då han nästan helt och hållet saknar periferisk synförmåga, måste han exempelvis vid :passerandet av en gata vara uppmärksam på trafiken på ena eller andra sidan. Synförmågan är också ofta så dimmig, att patienten inte kan läsa men däremot i stånd att urskilja föremål, känna igen ansikten och promenera omkring utan hjälp. En mrs Irene Laverty i North Wales, Pennsylvania, väckte nyligen en del- tagande uppmärksamhet från hela Ame- rika genom att erbjuda sig offra synen på ett av sina ögon, om synen på hen- nes lille sons högra öga därmed kunde återställas. Pojken hade ådragit sig en sjukdom, som angrep och förstörde det ena ögat samt svårt affekterade synför- mågan på det andra. Mrs Laverty, som i tidningarna läst om dr Castroviejos uppmärksammade hornhinnetransplanta- tioner, satte sig i förbindelse med ho- nom. Hur denna operation utföll, är ännu inte känt på den här sidan Atlanten, men då dr Castroviejo efter undersökningen ställde ett gynnsamt resultat i utsikt, får man väl hoppas, att den beundrans- värda moderns heroiska offer inte varit förgäves. V isserligen har flygtekniken under det senaste kvartsseklet gått fram med jättesteg, och människan är gärna böjd för att yvas över sin färdighet att behärska lufthavet. Men fackmannen vet att ännu återstå många problem att lösa, innan flygningen blir ett hundraprocen- tigt säkert färdemedel. Och även när vi en dag komma så långt, återstår ändå det stora problemet: att kunna flyga som fåglarna. Man kunde kanske tycka att det i vå- ra dagar vore förspilld möda att när- mare studera fåglarnas flykt för att där- av dra några lärdomar. Men Så är inte alls fallet. Både från vetenskaplig och teknisk synpunkt kan man göra viktiga rön genom studiet av fåglarnas sätt att förflytta sig i luften. Det arbetas också tenskaplig synpunkt något mera än ku- riositetsintresse? Ja, helt visst, svarar inte bara docen- ten själv utan också en rad andra veten- skapsmän och ingenjörer. Vi veta ännu så litet om kraftspelet kring den flaxan- de fågel- eller insektsvingen och man kan ju inte gärna studera den saken i en vindtunnel, i likhet med vad som sker, när man studerar de fasta bärplanens aerodynamik. En levande fågel låter in- te hänga upp sig i en vindtrumma. Men däremot är det lätt att hänga upp en av de Holtska modellerna och låta den flaxa på av alla krafter. Ett speciellt problem i fågelflykten är styrningen. Denna sker inte bara med stjärten, utan också med vingarna och deras manövrering vid girar eller rikt- FLAXANDE FLYGMASKINER flitigt på sina håll med dessa rön. För bara någon vecka sedan höll docenten Erich von Holst i Göttingen ett intres- sant och mycket uppseendeväckande fö- redrag om sitt arbete på detta område. Efter tolv års mödor hade han nu hun- nit så långt att han kunnat konstruera modeller av flygmaskiner, byggda på de rörliga vingarnas princip. von Holst har under många år sysslat med att studera hur fåglar, fjärilar, sländor och fladdermöss bära sig åt un- der flykten. Det är givet att han där- vid inte nöjt sig med rent visuella ob- servationer. Han har begagnat teknikens finaste hjälpmedel vid sitt studium och det torde vara oomtvistligt att ultrara- pidkameran därvid varit honom till mes- ta hjälpen. Under sitt föredrag visade han modeller av olika flygkroppar i va- rierande storlekar — det fanns sådana med vingbredder från 40 centimeter upp till 212 meter! Han lät flera av dem fly- ga omkring i föreläsningssalen under fö- redraget, och somliga av dem uppnådde en flygtid av fem minuter, vilket får anses vara ett enastående gott resultat. Som drivmedel använde docenten gum- misnoddar av särskilt hög elasticitet. Dessa arrangerades på ett ur mekanisk synpunkt synnerligen sinnrikt sätt, så att modellernas vingar kunde utföra de erforderliga flaxande rörelserna. Arran- gemanget uppväckte de närvarande tek- nicis stora förtjusning. Men om sålunda von Holst lyckats utföra en teknisk mi- niatyrbragd, har hans arbete från ve- ningsändringar i vertikalplanet. Den har hittills varit en tämligen olöst gåta, åt- minstone beträffande detaljerna. Det är ingenting som hindrar att vi en vacker dag, när alla de många detaljproblemen blivit klarlagda, kunna vänta oss en ”människoflykt” lik fåglarnas. Och det är klart att detta i hög grad skulle bi- draga till att både förenkla och fullkom- na flygtekniken. von Holst anser emellertid att vi ännu ha en lång väg att gå — eller att flyga — innan vi äro vid det målet. Det är nog gott och väl att han kommit så långt, att han kunnat konstruera flygdugliga modeller. Nu först börjar det viktigaste arbetet, menar docenten, d. v. s. bl. a. det nämnda arbetet i vindtunneln. Om von Holst dessutom kunde konstruera en flygande kropp, som var ur stånd att fälla bomber skulle han göra mänsklig- heten en ännu större tjänst. K Flygkonsten har utvecklats kolossalt under de senaste årtiondena, men ännu äter- står det stora problemet: att kunna flyga som fåglarna. Tysk docent konstruerar flygplan med rörliga vingar. TEKNIK för ALLA 5