Läs varje vecka de spännande och väl- skrivna novellerna i VECKANS ÄVENTYR Utkommer tisdagar och kostar endast 35 ör ha slutat. I stället enade ni oss. Ni och Djihani hjälptes åt att övertala mig att gå med på den här uppgörel- sen. Det kallar jag att sköta saxer och ting som en karl. Och nu ska ni berätta oss mer om er far. Följande morgon tog Gidge Corny med sig ut på en rond runt arbetsplat- sen. De hade mycket att tala om med varandra. Wellington hade anlänt till sitt sidospår med en ny teaklast. Han hade skickat bud, att han kunde ta Corny med sig tillbaka på sin nästa färd. — Ni vill naturligtvis söka upp er far, så snart ni någonsin kan, sade chefen. Vi får se till, hur vi ska kun- na undvara er. Gidge var på bättre humör, än nå- gonsin. Bron sträckte sig nu färdig- byggd tvärs över ravinen. Den skulle i nödfall kunna bära sin egen vikt. Men byggnadsställningen under den var fortfarande nödvändig, först när den blev nitad, skulle den kunna hål- la säkert, om t. ex. en sådan tyngd som ett lokomotiv passerade över den. Därför flammade en lång rad ässjor i den heta morgonsolen, och nitham- rar smattrade. — Det kommer att ta Red en vecka att driva in alla de här nitarna, sade Gidge. Vi har nära en vecka på oss, innan regntiden börjar på allvar. Det enda, jag inte tycker om är den här fördämningen. Corny följde med blicken hans fin- ger, som pekade på den nya dammen uppåt floden. — Jag har nog tyckt, att den ver- kade väl liten, sade han. — Det är just det, den är, sade Gidge retligt. Någon måste ha räk- nat fel där! Nu kan den bara nätt och jämt stå emot översvämningen, som uppstår vid eftermiddagens oväder. INTET AR NYTT UNDER SÖREN Bombardemang från luften är inga- lunda någon nutida uppfinning. Sådant förekom redan på 1300-talet. Redan när de första ballongerna pro- jekterades och utfördes under slutet av 1700-talet gjorde man klart för sig vilka stora uppgifter, som luftens fartyg hade att utföra under krigiska förhållanden, och man förutsåg alla de uppgifter, som i det nu pågående kriget påvila luftvap- net. Samtidigt som ett vapenslag för angrepp utvecklas, förändras och för- a bättras även försvaret och den slutliga utgången hänger ju alltid på, vilket som har försteget. Under fransk-tyska kri- get 1870—71 förekom många och bekan- ta ballonguppstigningar från det då be- lägrade cch hungrande Paris. För att nedkämpa dessa ballonger konstruerades då hos Krupp i Tyskland luftvärnskano- ner sådana som bilden visar. De voro uppställda på lätt transporterade for- don, med pjäsen lätt svängbar i alla riktningar och medgivande hög eleva- tion, vilket för den tiden var någon- i ting alldeles nytt. | De som nu i vår | beredskap tjänst- | göra vid luftvärnet eller ha hand om våra nutida mot- svarigheter, tycka nog, att den här apparaten ser fas- ligt enkel ut, men de böra då komma ihåg, att det ligger endast 70 år emel- lan då och nu, och det är i teknikens historia en mycket kort tidrymd. T.A. De borde utvidga den medan de ännu har tid till det. Dammens övre kant ser inte ut, som om den skulle kunna motstå en riktig översvämning. Den föreföll att vara endast åtta fot bred, gjord av kalkstensblock med cementfogar. Vatten har en fatal förmåga att hitta de svaga punkterna i murverk. Själva dammbyggnaden såg ut att vara mot- ståndskraftig, men Gidge litade inte på, att murkrönet skulle stå emot trycket. ; — Hör på, sade han. Ni ska gå ner till Wellingtons läger — och glöm inte er bössa den här gången! Jag är över- tygad om, att jag kan undvara er en vecka. Bron behöver inte matas med så mycket material nu, bara nitkaggar och korgar med kol, och det kan några få kulier sköta. Jag ska göra mig av med en hel del av dem från och med i dag. Djihani säger, att vi bör be- hålla elefanterna en tid till. Ingenting går upp mot elefanter, när det gäller att rensa upp ravinen, om olyckan är framme, och vi har en massa träd att skaffa bort. Men jag ska låta dem få en veckas vila. — Får jag ta Djihani med mig? frågade Corny. Han kan bli till nytta som en hållpunkt för fars minne. Jag tror, att vad det nu än var, som fien- dens politiska agenter gjorde med ho- nom, så ledde det till, att han förlora- de minnet. Om jag kan få honom med mig ner till. Vinh, så kan nog läkarna där ge honom den rätta behandlingen. — Det är ett konstigt fall, eler hur? anmärkte Gidge i undrande ton. Han har varit buddhisdisk bonz i sju år, att döma av vad vi har kunnat få reda på. Ja, ni får ta Djihani med er. Den där hinduiske babun kan sköta de kulier, som är kvar. Ni kan sätta honom in i det uppdraget. Och lycka till! slutade Gidge med ett varmt handslag. :. Gidge, som alltid hade mycket att sköta, återvände till sin bro, och Cor- ny var inte sen att få tag på Djihani och packa in sin lägerutrustning. De gåvo sig iväg längs järnvägslinjen, och inom en timme hade de kommit så långt, att de sågo teak-bolagets si- dospår. En pittoresk grupp av elefan- ter med bruna mahouter på nacken arbetade, två och två, med att lasta teakstockar på öppna godsvagnar. Från sitt tält, som stod uppslaget i en dunge av banianträd strax bredvid, hälsade Wellington hjärtligt sina gäster. — Förbannat mycket bråk längre