rättningar var, att man inte kunde mo- derera temperaturen. En mera tekniskt rationell kylanordning var alltså av nö- den, och när Munters delgav sin kamrat dessa synpunkter, beslöto de båda att sö- ka lösa problemet och därigenom för- skaffa sig inte bara en teknisk lager utan också alla husmödrars eviga tack- samhet. Innan v. Platen började deltaga i arbe- tet hade Munters redan hunnit avverka en idé: han konstruerade en liten och enkelt arbetande s. k. kall-luftmaskin. Men denna visade sig i praktisk drift vara behäftad med en del avsevärda bris- ter, varför den snart lades på hyllan. Tillsammans började så de båda herrar- na ägna sig åt studiet av vissa elektro- kemiska processer, som de "misstänkte kunna omsättas i en praktisk kylmaskin. Detta visade sig dock inte vara fallet, varför även den framkomstvägen måste överges. Efter mycket funderande kom man så fram till den grundprincip, som senare skulle visa sig vara den riktiga, nämligen absorptionsprincipen. Då ju det Platen-Munterska eller som det numera kallas HElektrolux-kylskåpet, blivit en världsartikel, är det inte ur vägen att i några korta drag beskriva hur de båda unga forskarna tänkte sig saken i dess första utformning. I'vätta vätgas I deras maskin alstrades kylan av am- moniak, som fick avdunsta i vätgas. Vid avdunstningen bindes ju värme och denna tas från omgivningen, varför så- lunda avdunstningsrummet blir det egentliga kylelementet i apparaten. Det- ta avdunstningsrum kallas evaporator. 4 TEKNIK för ALLA Interiör från Munters Industri AB i Ulvsunda. Temperaturen i evaporatorn sjunker, som nyss antyddes, så länge ammoniak : avdunstar, men denna avdunstning kan inte pågå hur länge som helst: efter en viss tidrymd blir vätgasen mättad med ammoniakångor, ingen värme bindes me- ra, varför temperaturen åter börjar sti- ga — och det är ju inte meningen med ett kylskåp. Här mötte alltså det första kruxet: hur skulle man kunna hålla en konstant kylverkan? Naturligtvis genom "att så hastigt som möjligt ersätta den mättade vätgasen med ny, ren sådan. Enklast sker detta genom att helt en- kelt öppna evaporatorn, tappa ur inne- hållet och tillföra ny gas plus ammoniak. Hur hastigt man än gör denna avtapp- ning resp. påfyllning, uppstår dock en paus i kylningen, och den kan vara be- svärlig nog, varför de båda konstruktö- rerna insågo, att här måste uppfinnas en bekvämare metod. I förbigående kan nämnas att det finns kylskåp, som ar- beta på det sätt, som nu skisserats, d. v. s. med avtappning och påfyllning av evaporatorn — de kallas intermitteran- de eller periodiska och kunna försvara sin plats i vissa fall, men absolut inte i hushållstjänst, där de bli alldeles för obekväma. Man beslöt därför att ”tvätta” den mättade vätgasen med vatten, under vil- ken procedur ammoniakångan upptas av vattnet, varefter blandningen av ammo- niak och vatten tappas av och vätgasen åter är ren. För att åstadkomma denna tvättning, arrangerades en fläkt, som sög ut gasen ur evaporatorn till ett an- nat kärl, absorbatorn, som placerades utanför det egentliga kylrummet. I ab- sorbatorn skedde tvättningen genom stri- lande vatten. Ammoniakvattnet leddes till ett annat kärl, kokaren, där det upp- hettades, varvid ammoniaken avgick i gasform och åter leddes in i evaporatorn, dit den renade vätgasen under tiden sti- git upp, varefter avdunstningsprocessen kunde fortsätta igen. Genom att denna procedur försiggick kontinuerligt, upp- stodo inga pauser i kylningen. Detta är i stora drag huvudprincipen för Platen- Munters kylskåp, vilket dock inte hind- rar, att problemet ännu på långt när inte var fullständigt löst, det återstod att ut- forma flera detaljer på ett mera ratio- nellt sätt. T. ex. den där anordningen med fläkten. De båda uppfinnarna hade nämligen klart för sig, att det inte var nog med att kylmaskinen skulle arbeta kontinuerligt, den måste också arbeta fullt driftsäkert, och så länge man hade med rörliga delar att göra, t. ex. fläkten med vidhängande motor, fanns alltid möjligheter för driftsavbrott. Idealet vore naturligtvis ett kylsystem, som ver- kade fullkomligt automatiskt, utan varje form av tillsyn eller manipulation. 4 års experiment De: gick att ordna även den saken. Och att det var möjligt, grundade sig på den fysikaliska principen att en bland- ning av vätgas och ammoniak är tyng- re än den rena vätgasen. Genom att ord- na systemet evaporator-absorbator som ett kommunicerande kärl, fick man pro- cessen att löpa automatiskt: den tunga gasblandningen strömmade självmant ner i absorbatorn, vätgasen, som där tvätta- des, steg lika självmant upp tillbaka i evaporatorn, ammoniakvattnet rann ge- nom sin tyngd ner i kokaren, där den fri- gjorda ammoniakångan steg upp i kon- densatörn, förtätades till vätska och sipprade ner i evaporatorn, där den åter avdunstade. I hela denna process finns inga rörliga apparatdetaljer, hela pro- ceduren sköter sig själv, det krävs bara en enda förutsättning: att kokaren till- föres värme för ammoniakvattnets upp- hettning till ammoniakens kokpunkt. Denna värme kan tillföras på olika sätt: det bekvämaste är givetvis att uppvärma - kokaren på elektrisk väg, vilket sätt väl också är det vanligaste i hushåll, där det finns elektrisk ström. Annars går det lika bra att upphetta kokaren med hjälp av en gaslåga, en fotogenbrännare etc. Det är denna för kylskåpets drift nöd- vändiga upphettningen, som skapat fir- mareklamens slagord: ”Kyla ur Värme!” Kylsystemet innehåller ett par andra sinnrika anordningar, avsedda att ut- jämna de temperaturdifferenser, som uppstå under proceduren. Dessa anord- ningar, vilkas placering framgår av bil- den, kallas gastemperaturväxlare resp. vätsketemperaturväxlare — deras funk- tion framgår i huvudsak av namnen. Hela detta experimenterande tog na- turligt mera tid än som stod till buds för ett ordinärt examensarbete. I själ- va verket dröjde, det närmare fyra år, innan von Platen och Munters ansågo sig klara att släppa ut sitt kylskåp i marknaden. Detta skedde 1922, men se- dan dess ha massor av nya förbättrin- gar utförts, så att ett av deras kylskåp modell 1922 ter sig som relativt ofull- komligt i jämförelse med modell 1942. Denna utveckling har skett tack vare det intensiva forskningsarbete, som ing. Munters senare nedlagt på det kyltek- niska området.