ar ransportproblemen äro alltid de svåraste att ordna, även när det finnes gott om drivmedel, och hur svåra dessa problem nu äro, veta vi alla. Det gäller därför att göra natur- krafterna effektivare för att få stör- re nytta av dem. Tänker man på, hur enkelt det är att mångdubbla människokraften, häpnar man över att samma metoder ej försökts med våra dragdjur. En människa går en mil på 2 tim- mar och är därefter ganska trött. Men hon cyklar milen lätt på en halvtimme och känner knappast någon trötthet, jag har förresten konstaterat att hon endast är en tredjedel så trött. Människan får således på cykeln 12 människokraf- ter. Detta är ju odusputabelt. Varför gör man inte likadant med hästen, utan krånglar med bi- lar och gengas? Hästen är ju som skapad att åka tandemcykel, han har ju fyra ben. Han springar mi- len på en timme men skulle natur- ligtvis cykla den på en kvart och även spara två tredjedelar av sin kraft. Enkelt uttryckt skulle en häst på en tandemcykel kunna ut- veckla 12 hästkrafter. N= jag kom underfund med des- sa enkla siffror — det var förra våren — ringde jag till en god vän i Uppsala, vilken hade cykelfabrik, och föreslog honom att göra en provcykel. Han blev eld och lågor över förslaget och beklagade bara att han inte kommit att tänka på saken förut. Detta att få en häst att cykla 40 kilometer i timmen var ju någonting att ta vara på. Så började han experimenten, och häromdagen hade jag glädjen att packa upp cykeln, och detta gjorde jag med verklig spänning. När jag äntligen fått fram den och befriat den från en massa papper och trä- ull kunde jag genast konstatera att den var välgjord och verkade väl genomtänkt. Sadeln gick så gott som över hela cykeln, så att hästen under färd kunde vila buken på den. På så sätt blev det ju nästan för kraken som att vila i ett stall, med undantag för att benen måste 6 TEKNIK för ALLA mun lära en SHIGVKIAE vara igång, vilket senare naturligt- vis var mycket viktigt. Så var cy- keln fyrhjulig. Dir. Lundkvist vid fabriken hade först experimenterat med tvåhjuliga modeller, men det var lögn att få hästen att styra. Han trodde självbevarelsedriften skulle vara så stark, att detta rent intui- = - En teknisk naturstudie av CALLE MÖLLER Nn tivt skulle ge hästen förmåga att hålla balansen. Men som sagt höll detta ej streck och dessutom blev starten ytterst besvärlig. Cykeln var faktiskt så trevlig att se på, så man nästan önskade sig själv att vara häst. På framgaffeln var en havre- och höho anbringad, så hästen skulle kunna både äta och springa på en gång och därige- nom slippa bestämda måltider. Så fanns där i närheten även en kyl- vattentank, vilken den som styrde —-— EE blå annet Den förut nästan livlösa hästen ryckte till som om den fått en elektrisk stöt. hästen kunde reglera med en liten spak. För att man skulle slippa smacka igång hästen på det gamla vanliga sättet, var cykeln försedd med elektrisk start. Den var an- bringad under sadeln, så att när man tryckte på en knapp, killade några fjädrar hästen under buken, vilket killande skulle ingiva hästen lust att springa. När man sedan skulle stoppa, fanns, utom vanlig broms, även en svart skärm, som fälldes upp framför hästens ögon. Inför denna dystra anblick räknade vi med att djuret skulle tappa lus- ten att fortsätta. Sedan fanns en liten generator och naturligtvis strålkastare i- van- lig ordning. Pedalerna voro synner- ligen kraftiga och ordnade så, att / hovarna kunde spännas fast med remmar. Detta var dock litet obe- tänksamt, vilket jag senare skulle få bekräftelse på. Så kunde cykeln ställas in efter den häst, som för tillfället cyklade; ramen kunde för- längas eller förkortas. en så komma vi till hästen, och den var i det här fallet lika märklig, eller måste rättare sagt vara det för att klara cyklingen. Jag visste att det fanns en häst- handlare som hette Jönsson på Tunnelgatan 3 i Stockholm. Jag sökte upp mannen, framlade mina önskemål och inväntade svar. Jag har sett många mänskliga fy- sionomier under min levnads dagar men aldrig något liknande. Karlen var inte märkvärdig i och för sig; det var en liten något svullen typ påminnande om en Hösgfeldtsteck- ning. Han hade små korta feta hän- der, skonumret kunde väl vara 42 och näsan liknade en boll. ögonen lågo djupt inbäddade och lyste som matta tennknappar en klar som- mardag. Han satt i en gammaldags skrivstol, skrivbordet bestod av ett par bockar med påliggande skiva. Telefon med tillhörande katalog