Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kan man lära en häst att cykla? Av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var det enda som fanns på bordet
jämte Teknik för Alla.
Jag satt mitt emot mannen, men
att se honom efter det jag fram-
ställt min fråga om cykelhästen —
det var värt pengar. Han sade inte
ett ord på 4 minuter, granskade mig
ibland både fräckt och lömskt, men
ögonblicket efter kunde han verka
både blyg och rädd. Det var ingen
dum karl, det såg jag genast, sä-
kert var han klyftigare än jag. Men
han var tydligen för en gångs skull
1 sitt liv osäker! Han visste inte om
jag drev med honom eller om jag
var en dåre. Ett ögonblick syntes
han ilskna till på allvar och tänkte
köra ut mig, men så med ens visade
han ansatser till vänlighet och till
vilja att inleda normala handelsför-
bindelser. Karlen sa som sagt inte
ett ord, men så kom plötsligt ett
bud i rörren och meddelade, att en
cykel eller något liknande har an-
länt med lastbil. Det var min häst-
tandem som kom.
: N" försvann alla misstankar hos
Jönsson, han började åter tri-
vas och känna sig hemma samt vil-
le som ursäkt bjuda på en grogg.
Då det var rätt varmt avböjde jag
"detta och nöjde mig med vatten.
Cognac drack han själv, så bland-
ningen blev i alla fall grogg.
Men nu gingo vi igenom stallet
för att se på de olika kreaturen,
och där fanns hästar av alla möjli-
ga raser och åldrar och med mer
eller mindre dunkelt förflutet. Det
gällde förstås att få tag i någon,
som hade haft mest liknande sys-
selsättning tidigare, varför valet
föll på en tröskverkshäst, en röd-
lätt lågbent, billig, medelålders ir-
ländare.
Så tänkte jag vi skulle montera
upp hästen på cykeln för att se om
han passade, men detta motsatte sig
Johansson, skyllande på att gården
var för liten, om något skulle hän-
da. Jag godtog skälet, och så frak-
tade jag upp både hästen och cykeln
till Ladugårdsgärde jämte ett åk-
don, som skulle släpa efter. Detta
var en rätt vanlig gigg.
På vägen mellan Fågelbacken
(a N
Sedan detta skrevs ha vlssa rest-
riktioner på cyklar införts, varför
fortsatta experiment tyvärr icke
kunna företagas. Ev. intresserade
cykeltekniker kunna dock vända
sig till Industrikommissionen och |
förevisa denna artikel, så kanske
icens utanordnas. Orsa kompan
lovar dock ingenting bestämt.
U a J
och Borgen började jag hopmonte-
ringen. Det var bara att placera
hästen över cykeln samt skruva
upp sadeln till lagom höjd. Så
remmade jag fast hovarna vid
tramporna, monterade manöver-
spakarna i den efterföljande giggen
och så var det klart att starta. För
säkerhets skull ställde jag upp i en
nedförsbacke.
Hästen hade under hela tiden
uppfört sig mönstergillt, den hade
inte reagerat på minsta sätt, sna-
rare verkat slö och ointresserad.
Det värsta var dock att det börja-
de samlas folk, militärer, som för
tillfället hade sina övningar där
samt åtskiliga vandrare. Kavalle-
risterna voro naturligtvis särskilt
intresserade, trots att man kunde
höra ansatser till fnitter bland
åskådarna, men sådant får en upp-
finnare ta med lugn.
å var allt klart för starten. Åskå-
darnas antal hade vuxit till c:a
200; jag kände en helig ilning ge-
nom kroppen — skulle jag eller
rättare sagt hästen lyckas? Jag
glömmer aldrig detta ögonblick, jag
kan ännu se Gärdet i solnedgången,
allt såg så lugnt och fridsamt ut.
Det var en så märkvärdig kontrast
till den oro och spänning både jag
och de omkringstående kände.
Skulle jag verkligen med detta kun-
na lyfta kreaturet upp till männi-
skans ståndpunkt, hjälpa det ge-
nom tekniken, höja dess levnads-
standard och göra det till en lyck-
lig medborgare i det svenska folk-
hemmet?
Jag lossade bromsarna, publiken
hurrade, (självstarten vågade jag ej
använda) jag smackade på känt
sätt, och åkdonet satte sig i rörelse.
Det var ett stort ögonblick, ja,
det är för lite sagt, det var jätte!
Vilken underlig känsla, när häs-
tens ben började röra sig i bestäm-
da banor, som vevstakarna i en
ångmaskin — han uppförde sig ju
precis som en människa. Jag kän-
de hur farten ökade, hastighetsmä-
taren registrerade 40 kilometer un-
der det att hästen hela tiden lugnt
åt sin havre och drack vatten.
Styrningen gick oklanderligt, an-
ordningen var.ju också mycket en-
kel, ett par tömmar från framhju-
(Forts. å sid. 29.)
TEKNIK för ALLA 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>