INFÖR MORSESYSTEMETS 100-ÅRSJUBILEUM För nästan exakt 100 år sedan höll den amerikanske konstnären och uppfin- naren Samuel Finley Morse på att expe- rimentera med överföring av telegra- fiska meddelanden genom undervattens- kabel och utvecklade samtidigt den his- toriska kombination av punkter och streck, som ännu är känd som morseco- den. Det var i själva verket 1843 som han med bistånd av den amerikanska kongressen började bygga en telegraf- linje från Baltimore till Washington, men det var först den 24 maj 1844, som han var i stånd att använda den. Under de hundra år, som gått sedan dess, har den elektromagnetiska ström- men utvecklats i en omfattning som Morse knappt kunde ha drömt om. En- gelska uppfinnare, bl. a. Fleming, har spelat en stor roll vid den moderna ra- dions utveckling. Fastän kriget nödvändigtvis på många sätt begränsat bruket av radio, har det även i många avseenden utvidgat det, och den elektriska signaleringen är i dag oerhört mångsidigt tillämpad. Varje gren av varje vapenslag använder radio i den ena eller andra formen, och dess mest sensationella och samtidigt mest hemlighetsfulla bruk utgöres av radio- lokaliseringen, ett system som utarbetats av brittiska vetenskapsmän, varigenom flygplan på stora avstånd avslöjas ge- nom sin inverkan på en ytterst känslig radiomottagare. Det var radiolokalise- ringen som i lika hög grad som de brit- tiska piloternas tapperhet bidrog till att vinna den stora luftdrabbningen om England på sommaren och hösten 1941. Radions användbarhet vid stridsflyg- ning är väl känd. Blindflygningspiloten, som kan navigera ett flygplan automa- tiskt med ledning av radion, hade redan i fredstid vunnit kommersiell använd- barhet, och amerikanska experter hade varit föregångsmännen vid forskningen på området. Denna metod har vunnit vidsträckt tillämpning hos båda parter i det pågående kriget, och alldeles speciellt utnyttjas den av de brittiska ”färjepilo- terna” som flyga sina väldiga bombplan tvärs över Atlanten från USA till Eng- land. I allmänhet måste bruket av radiotele- foni, både på flygplan och fartyg, nu i krigstid begränsas oerhört i förhållande till vad som var fallet i fredstid, på grund av faran att fienden uppfångar signalerna och får bäring till telegrafis- tens position. Sålunda måste flygplan och fartyg som gå i konvoj, färdas så tyst som möjligt och endast sända de allra mest nödvändiga meddelanden. T. o. m. ett ensitsigt jaktplan är i det moderna kriget utrustat med egen sän- dare och mottagare. De olika planen i exempelvis en anfallande Spitfiredivision står i lika kontinuerlig och ständig kon- takt med varandra som om piloterna be- funne sig bredvid varandra nere på mar- ken. Jaktplanen ha naturligtvis mindre orsak att dölja sin vistelseort än fly- garna i bombplan på långdistansflygnin- gar. Även vid strider till sjöss måste signa- lerna hållas vid ett minimum, t. o. m. långt efter det att en sammandrabbning ägt rum. Faran av att man röjer sin vistelseort genom för mycket signalering är uppenbar, och det inträffar ofta att detaljerade rapporter måste hållas inne till dess flottorna nått trygga farvatten. Armén har sannolikt ökat sin använd- ning av radio mera än något annat va- penslag. I de moderna pansardivisioner- na utgöres det enda säkra kommunika- tionsmedlet av radiohörlurarna i strids- vagnarna, bilarna o. s. v. Det torde nu knappt finnas ett enda fordon i den brit- tiska armén som ej försetts med radio. Varje pansardivision har sina egna sig- nalistavdelningar, vardera omfattande omkring 800 man. De utgöra självstän- diga förband och köra och underhålla sina egna fordon. Infanteristerna ha sina egna portabla radioapparater, som ibland av signalisterna bäras på ryggen, ibland transporteras på bårar, och som utgöra viktiga kommunikationsmedel mellan isolerade utposter. Man torde kunna utgå ifrån, att den viktigaste utvecklingen på radions om- råde fortfarande är hemlig. Vetenskaps- männen arbeta oupphörligt på att till- lämpa radions senaste rön i krigskonsten, och man kommer allt längre och längre bort från den enkla magnet och ström- brytarnyckel, som Emanuel Finley Mor- se började med för 100 år sedan. 12 TEKNIK för ALLA Nytt jaktplan Focke Wulf, F W 190, heter detta nya = tyska jaktplan, som för första gången uppträdde över fronterna 1941, och som anses beteckna ett avsteg från hittillsva- rande tyska konstruktioner. Planet har fördenskull tilldragit sig stort intresse i England, där man emellertid anser att Spitfire fortfarande är överlägset F W 190. Av tillgängliga uppgifter framgår, att planet — ett lågvingat, ensitsigt mo- noplan — har en spännvid av 11.1 m och en vingyta av 14.3 m2, längden är 8.7 m och vikten 3.150 kg. Maximihastigheten uppges till 590 km/tim på 6.000 m höjd och den praktiska topphöjden till 11.400 m. Motorn är en 1.600 hk BMW 14-cy- lindrig luftkyld stjärnmotor, och be- styckningen består av 6 i vingarna mon- terade kulsprutor av okänd kaliber. För övrigt kan nämnas, att planet är utrus- tat med indragbara landningsställ och sporrhjul.