Der 11 juli ha 45 år gått, sedan Sa- lomon August Andrée, Knut Frankel och Nils Strindberg startade den polar- färd i ballong, från vilken de ej skulle återvända förrän på senhösten 1930. friskt minne, vilken sensation det väckte över hela världen, då den 8 augusti sam- ma år det norska fångstfartyget Brat- vaag påträffade polarexpeditionens sista läger på Vitön mellan Spetsbergen och Frans Josefs land. Liken av de tre forskningsresandena och resterna av deras utrustning: åter- bördades några månader senare under högtidliga former till fosterlandet. Då författaren en regnig höstdag bevittnade den gripande processionen genom huvudstadens gator, rann honom i minnet hans första och enda sammanträffande med expeditionens ini- tiativtagare och ledare, överingenjören i Patentverket S. A. Andrée. & i Detta var någon gång på vårvintern 1896 hos en skolkam- rat, brorson till polarfararen. Ett oförgätligt intryck gjorde det att höra den redan då för sitt djärva projekt världsbe- kante Andrée livligt och medryckande skildra sina planer samt beskriva ballongen och den byggnad, som skulle hysa den- samma uppe på den ogästvänliga Danskön vid nordvästra si- dan av Spetsbergen, varifrån polarfärden skulle anträdas. Längre fram på våren samma år monterades ballonghuset upp i Göteborg. Man följde detta arbete med levande intresse. Även om man ej fick se själva ballongen, var det spännande att åtminstone beskåda den byggnad, varifrån starten längre fram skulle ske. Ballonghuset söndertogs härpå och fraktades jämte expedi- tionens medlemmar och ballongen till Spetsbergen med ångfar- tyget ”Virgo”, som lämnade Göteborg den 7 juni 1896. Det bör måhända erinras därom, att Nils Ekholm då tillhörde po- larfarartrion, men nästa år var ersatt av Knut Frenkel. Efter ankomsten till Danskön uppfördes ballonghuset, bal- longen fylldes och allt gjordes klart för starten. Emellertid fick expeditionen förgäves vänta på lämplig vind. Den 20 au- gusti måste ”Virgo” anträda hemresan. Ballonghuset lämna- des kvar till nästa år. Andrée ville 1897 vara tidigare ute, och expeditionen läm- nade därför Göteborg redan den 18 maj ombord på kanonbåten ”Svensksund”, som svenska staten ställt till förfogande. pallonghuset befanns vid ankomsten till Spetsbergen vara i stort sett oskadat och kunde lätt återställas i ursprungligt skick. Förberedelserna för ballonguppstigningen voro färdiga den 1 juli. Sedan återstod blott att vänta på sydlig vind. Den 8 TEKNIK för ALLA ETT 45-ÅRSMINNE Hos många torde det ännu vara i kom den 11 juli och kl. 18.46 denna dag lyfte ballongen. Den var tillverkad i Frankrike av kinesiskt siden och avsedd att fyllas med vätgas. För att möjliggöra styrning och höjd- reglering var ballongen försedd med släplinor och barlastlinor . av hampa och kokosfiber. "Dessutom fanns ett segelsystem för att ytterligare öka styrbarheten. Det är ej meningen att i detalj skildra färden. Här skall endast nämnas, att ”Örnen” enligt Andrées på Vitön återfunna dagbok landade på polarisen efter 65 timmars luftfärd, d. v. s. den 14 juli. Under mellantiden hade följande meddelanden ut- sänts från expeditionen. Den 11 juli två depeschbojar, av vilka den första återfanns 1900 på norska finnmarkskusten och den andra anträffades på Islands nordkust 1899. Den s. k. stora polarbojen, vars ända- mål namnet antyder, utkastades den 12 juli utan något med- delande och återfanns 1899 på Kung Karls land. Expeditionen medförde ett antal brevduvor med hemtrakt på Norges nordkust, vilka släpptes iväg den 13 juli. En av dem omhändertogs två dagar senare av ett norskt fångstfar- tyg, och depeschen nådde småningom sitt mål i Stockholm. I dessa radions tider verka dylika kommunikationsmedel så primitiva. Men 1897 kunde Marconi sända sitt första tråd- ' lösa telegram blott tvärs över Bristolkanalen. Er intressant teknisk detalj i polarexpeditionens utrustning var ballonghuset, som väl nu skulle kallas hangar. Dess konstruktör, överingenjören fil. d:r Ivar Svedberg, har i Dz&dalus 1931 berättat därom. En modell av ballonghuset är uppställd i Tekniska Museets maskinhall. Andrée hade utlyst en pristävling om en byggnad, avsedd att hysa och skydda ballongen under dess fyllning och väntan på sydlig vind. Bland de 14 tävlingsförslagen antogs över- ingenjör Svedbergs konstruktion. Enligt programmet skulle ballonghuset ha minst 24 m inre diameter och 20 m höjd. Inuti skulle det vara så slätt som möjligt för att inga utskjutande hörn eller kanter skulle kunna skada ballongen. Konstruktionen skulle vara så kraftig, att huset kunde motstå en vindstyrka på 25 sekundmeter. Det skulle vidare lätt kunna hopsättas, demonteras och transporteras. Norra hälften av huset skulle i och för bal- longens fria utfärd kunna avlägsnas 2 timmar efter order. Södra hälften skulle under avfärden kunna provisoriskt höjas 3 m. Tak skulle finnas för att förhindra, att ballongen avgick olovandes. På 20 m höjd skulle anbringas en runtom löpande balkong, till vilken trappor ledde från marken. Överingenjör Svedbergs ballonghus var åttkantigt med väg- gar av skjutbara luckor, som lätt kunde avlägsnas. En del av dem ersattes med fönster av armerat glas. Taket och den pro- visoriska väggen på sydsidan bestodo av segelduk. De trä- bjälkar, som voro konstruktionens bärande del, hopfogades ej med genomgående bultar, utan med speciella klämmor, som snabbt kunde löstagas. pBalonghuset motstod, som förut nämnt, en vinters polarstor- mar, vilket var ett gott bevis för dess ändamålsenlighet och stabilitet. Då professor A. G. Nathorst under sina forskningar efter polarexpeditionen 1898 kom till Danskön, låg det där- emot i spillror. Dessa /hemfördes som minnen av ”Örnens” olyckliga färd. Då den italienske generalen U. Nobile 1928 gjorde sin nord- polsexpedition med luftskeppet ”Italia”, uppfördes på Spets- bergen en hangar efter mönster av Andrées ballonghus. Vid denna färd nåddes som bekant Nordpolen, men på återfärden . förolyckades ”Italia”, och expeditionen blev en av polarforsk- ningens största tragedier. Framåtandan och djärvheten hos Andrée och hans kamra- ter tillvunno sig världens beundran. Expeditionens sorgliga utgång berodde på att dessa egenskaper ej hade tillräckligt stöd av den tidens tekniska resurser. Polarforskningen har i likhet med varje annan vetenskap för sin utveckling varit i högsta grad beroende av teknikens framsteg. Det kan vara nyttigt för oss bortskämda nutidsmänniskor att då och då på- minnas-om skillnaden mellan förr och nu. B. Tranéus.