höra att motorn inte blev riktigt fär- dig. Men Gyllberg håde gjort en ”ven- til” till motorn, och för den fick han 1.000 dollars, Sedan startade han en reparationsverkstad med 150 arbetare och reparerade vad som helst från kyrk- torn till skrivmaskiner. ... Att motorn skulle ha hamnat i Ame- rika och aldrig blivit färdig, det vill jag på det livligaste bestrida. Den be- finner sig nämligen f. n. i min ägo, och när jag för inte så länge sedan prov- körde motorn, gick den bra, det kan jag försäkra. — Författarens fantasifyllda omdiktning av sina barndomsminnen av dåvarande förste maskinisten vid Linkö- pings stads vattenledningsverk O. F. F. Gyllenhammar, som han i verkligheten hette, visar dock att den motor, vilken givit anledningen till den här artikeln, på sin tid intog en framskjuten plats i sin konstruktörs tankar och intressen. Ja, ännu på ålderdomen, när Gyllen- hammar njöt ett välförtjänt otium ef- ter nära 43 år i vattenverkets tjänst, var det inte utan en viss stolthet han visade sin lilla välputsade, skinande motor. Telefonisterna fick knapp i stället för vev. yllenhammar ägde förvisso en min- dre vanlig teknisk begåvning, och för- fattaren till boken hade nog uppfattat Gyllenhammar rätt, när han lät denne förklara, att det inte fanns några fär- diga delar till motorn, utan allt kom ”inifrån”. I själva verket var det så, att Gyllenhammar hyste ett levande och 1:ste maskinist O. F. F. Gyllenhammar, som år 1889 började tillverka en för- bränningsmotor för eget bruk. vittomfattande intresse för alla tek- niska nyheter, och så snart han läst om någon sådan, ville han gärna själv prö- va den. På så sätt blev han — så vitt man nu vet — den förste här i landet, som förfärdigade en förbränningsmotor och den förste i Linköping, som anord- nade elektrisk belysning. Jag bortser då från att Tannefors vid den tiden än- nu inte hunnit inkorporeras med Lin- köpings stad. Motorn förfärdigade han enligt den skylt, han själv anbragt på densamma, år 1889, och 1893 tillverka- de han sin första dynamo, som blev den första ansatsen till införande av elek- trisk belysning i Linköping. Dynamon drevs av vattenledningsverkets pump- maskineri och lämnade ström till några Edisons koltrådslampor, som upplyste En totalbild av motorn. 4 TEKNIK för ALLA verket. Han byggde sedermera flera dynamoanläggningar jämte luftlednin- gar för privatpersoner och företag i Linköping, långt före elektricitetsver- kets tillkomst. Redan så tidigt som 1897 kunde man tack vare Gyllenhammar bereda telefo- nisterna på telefonstationen i Linköping en betydligt lättnad i deras arbete. De hade tidigare varit nödsakade att med vev ringa upp varje anropat telefon- nummer. Men nu behövde man efter kopplingen bara trycka på en knapp för uppringningen. Den elektriska kraften kom från vattenverkets maskinhus i Tannefors. Karikatyrer 1 järnplåt. en Gyllenhammar hade många strän- gar på sin lyra. Han var mångsidig i sina intressen och uppfann sålunda bl. a. en praktisk anordning för upp- mätning av vägar och som på sin tid lovordades av fackmän, vidare en rote- rande bevattningsapparat för gräsmat- tor m. m. I sin ungdom hade han ge- nomgått en metallslöjdskola i Stock- holm, och en tid var han anlitad som en mycket skicklig lärare i metallslöjd vid Ljungstedtska skolan i Linköping. Gyl- lenhammar besatt även konstnärliga an- lag, och som en originalitet kan näm- nas de Linköpingsgubbar, som han med konstnären Sigurd Jungstedts karika- tyrer som förebild framställde i järn- plåt. Han gjorde även en del andra gubbar i samma material, ett lyckat självporträtt samt ätten Gyllenhammars vapensköld. En bakvägg till den gam- la förbränningsmotorns fundament pry- des av en skylt, som Gyllenhammar gju- tit i mässing och som utom namn och adress visar vapensköldens gyllene ham- mare, vilken under slag utsänder ljun- gande blixtar. Ännu i sin sena ålderdom var Gyl- lenhammar sysselsatt med sin ”gubbar”, och ett av de sista arbetena, en ängel, fick han inte riktigt färdigt, innan han 1937 gick bort i en ålder av 79 år. Ända in i sin ålders höst följde han med va- ket intresse tidens frågor och samlade artiklar av tekniskt, vetenskapligt, kul-> turellt och allmänt intresse, födelse- dagsrunor m. m. i inte mindre än 14 klippböcker, vilka nu befinna sig i Ös- tergötlands museum, liksom antecknin- gar rörande det gamla Tannefors samt en tavla upptagande karikatyrer i järnplåt. Han var även en intresserad boksamlare och försummade sällan nå- gon bokauktion.