Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - 10. I dödens rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Forts. från föregående n:r).
— Prat! utropade Sternborn. Ni är
inte riktigt klar i huvudet än. Vi har
solen akteröver. Det är klart att den
måste avtaga i storlek.
— Akteröver är den. Så långt har ni
rätt. Men den jagar efter oss.
— Hm, sade doktorn och mumlade
något om förföljelsemani, men för att
lugna Eckard tog han honom med sig
upp till manöverhytten, där Mac var
ensam. John följde efter, utan att nå-
gon av de andra observerade honom.
— Ni måste tänka på det, envisades
Eckard, att solens attraktionskraft är
tusan så mycket större än jordens. Ett
kilo på jorden väger 28 gånger mer på
solen.
Doktor Sternborn kastade en blick i
ett periskop och lämnade sedan plats
åt Eckard.
— Här får ni se själv, att ni har
misstagit er, sade han.
Eckard tittade i periskopet och ska-
kade mystifierad på huvudet.
sa
— Jag förstår inte det här, sade han.
Nyss var den så stor.
Doktor Sternborn klappade honom på
axeln.
— Ni höll på att få värmeslag, käre
vän, sade han. Men nu repar ni er nog
snart. Det värsta är över.
Gudskelov för det, tänkte John. I
känslan av att faran var överstånden
reflekterade han inte över alla de risker,
som ännu hotade dem på färden.
10.
I dödens rike.
E” av de största riskerna, som hota-
de dem, låg däri, att solen var om-
given av en massa kosmiskt stoft. Det-
ta ”stoft” hade emellertid formen av
rätt så kraftiga meteorstenar, som reg-
nade ned på solen ur rymden.
Doktor Sternborn försökte att hålla
fartyget så långt som möjligt från sol-
ekvatorn, där meteorregnet var särskilt
intensivt.
Hardman hade nu omsider kryat på
sig, så att han kunde lämna sin kajuta,
men han kände sig fortfarande litet
cÅv
VLADIMIR SEMITJOV
TfÅ:s
SAMMANDRAG:
John Stuart, ”Heralds” flygande reporter,
får i uppgift att intervjua chefen för en
mäktig guldfirma i San Francisco med an-
ledning av rykten om vissa finansiella sen-
sationer. Stuart finner guldkungen just i
färd med att tillsammans med en vetenskaps-
man starta en färd till månen. För att Stuart
ej skall röja hemligheten om -.avfärden tages
han med på resan. Efter någon tid landar
man lyckligt på månen, där expeditionens
medlemmar uppleva sina första äventyr på
resan i universum. Efter en tids vistelse
där startar expeditionen på nytt med Mer-
kurius som mål. Färden går förbi jorden,
som man för ett ögonblick kommer i radio-
förbindelse med. Men så går färden vidare
ut i det stora okända. Professor Mac beslu-
tar sig för att närmare studera solen på vä-
gen mot Merkurius. Till följd av den allt-
mer tilltagande hettan blir livet ombord i
rymdskeppet outhärdligt, och efter att
skyddshuven smält, beslutar man sig änt-
ligen för att vända. Men kan man övervinna
solens attraktionskraft, undrar Eckard
Kr
darrig i knävecken, sade han. Som tur
var behövde han inte anlita benen för
att förflytta sig.
— Det går över, tröstade Mac ho-
nom. Man vänjer sig vid allt.
— Kanske ni, sade Hardman. Men
jag skulle gärna ge en miljon kalla dol-
lars, om jag fick byta ut min kajuta
mot ett enkelt hotellrum i San Fran-
Cisco.
Under tiden hade Merkurius blivit
synlig. Från att först ha tett sig som en
liten stjärna, växte den till en planet,
som man tydligt urskilde med blotta
ögat. Men ännu var det långt dit, åt-
skilliga dygns resa.
John tyckte det tog en hel evighet.
Doktorn upplyste honom om att de måste
TEKNIK för ALLA. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>