Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - 10. I dödens rike - 11. Den mystiska grottan - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d
tillryggalägga 55 miljoner kilometer,
och eftersom fartvget gjorde cirka 100
kilometer i sekunden, kunde han själv
räkna ut, att de måste färdas 550,000 se-
kunder. Med andra ord en hel vecka.
Och detta var den planet, som var dem
närmast, samtidigt som den låg närmast
-Solen. Om de skvlle avlägga visit på alla
solsystemets drabanter, fick de kretsa
i rymden tills de blev gamla och grå.
Han sökte glömska i läsning och hus-
hållsbestyr.
En dag, när de satt och sög kaffe,
stack Eckard ut huvudet ur manöver-
hytten och ropade:
— Planeten Merkurius!
Ännu återstod 40,000 kilometer, mot-
svarande sju minuters färd, ren alla
reste sig och skyndade fram till fönst-
ren, precis som passagerarna på en ång-
are, när de siktar land efter en lång
resa.
CEå ungefär samma avstånd hade de
tidigare sett månen, men Merkurius var
något större. Den var lika naken och
ödslig som månen, ytformationen var
densamma med berg och klyftor, som
tydligt avtecknade sig i solljuset.
Merkurius har hela tiden samma sida
vänd mot solen, precis om månen i för-
hållande till jorden. Solen brände här
med stor styrka, och doktor Sternborn
vägrade bestämt att gå ner på den be-
strålade ytan, nu när fartyget förlorat
sin skyddshuv.
Såvitt de kunde se i kikaren var pla-
neten fullkomligt uppbränd av solen. En
död stenöken med vulkaner och berg här
och var. Det var svårt att tänka sig, att
det skulle finnas något liv på denna pla-
net, där temperaturen kunde gå upp till
400 gr. Lika omöjligt var det att nå-
got liv kunde existera på andra sidan,
FR ständigt befann sig i den eviga köl-
en.
— Om jag måste vistas där och fick
välja, valde iag i alla fall skuggsidan,
sade John skämtsamt.
— Vad skulla ni andas med? undrade
Hardman.
— Med lungorna, förstås.
— Äsch! När där inte finns någon
luft!
— Jaså, finns det inte det, sade John.
Ja, då föredrar jag att stanna ombord.
Fartyget flög några varv kring. pla-
neten. Ur några klyftor på den belysta
sidan såg det ut som om någon gas eller
ånga trängde upp. Den förflyktigades
hastigt i solskenet.
— Innanmätet har tydligen inte hun-
nit stelna än, sade professor Mac.
— Är det därför det ryker?
— Förmodligen. Jag skulle tro att
det är svavelhaltiga dunster.
— Då förstår jag inte vad vi har här
att göra, utbrast Hardman. Finns det
ingen trevlig himlakropp, som vi kan
fara till? Här får man ju flyga från
det ena infernot till det andra.
Men ingen hörde på honom. Doktor
Sternborn och Mac hade föresatt sig att
gå ned på planeten för att ta mineral-
prover och göra de undersökningar, som
kunde bli möjliga.
På Merkurius fanns det ett gränsom-
råde mellan den eviga dagen och den evi-
ga natten. Sternborn hade tänkt att
landningen skulle ske i denna trakt, men
20 TEKNIK för ALLA
han drog sig för det, ty solen brände
där med samma styrka som vid plane-
ens ekvator. Han beslöt därför att de
skul!e fortsätta in på den mörka sidan
eh gå ned vid ekvatorn där.
Nedstigningen skedde i absolut mör-
«er. Här hade man hjälp av de kraftiga
strålkastarna, som gjorde det möjligt att
någorlunda bestämma avståndet och utse
en lämplig terräng, där fartyget kunde
stå stadigt.
John hade en känsla av att han ram-
ade ner i en djup brunn, som ledde ända
aed i Hades. Han kunde inte urskilja
"någonting i det ogenomträngliga mörk-
cet, Han fattade inte hur professorn
och Sternborn bar sig åt, men han för-
stod, att de på något sätt måste ha ori-
enterat sig. att döma av de korta, kon-
cisa order de gav Eckard i manöverhyt-
ten.
Allt avlöpte lyckligt, och snart vilade
fartyget på sitt mäktiga stativ på Mer-
kurivs yta. Ffter tre veckors färd be-
fann de sig åter på fast mark. Redan
när fartyget saktade farten och började
gå ned, kände alla att de så småningora
började återfå kroppsvikten. En bok,
som Marion slängt ifrån sig och som
dittills svävat fritt i luften. dalade till
golvet. Föremålen vägde här mera än
på månen, men mindre än på jorden. En-
ligt doktor Sternborns beräknincar för-
Jorade de 3/5 av sin vikt. En herre på
100 kilo kan följaktligen röra sig med
samma lätthet och grace som en välban-
tad filmstjärna på 40 kilo nere på jor-
den.
Det var andra gången John upplevde
denna sensation, att återfå kroppsvikten,
och han niöt lika mycket nu som han
gjort på månen. Man kunde åter sjunka
ner i en fåtölj, vattnet höll sig snällt i
glaset, när man drack, matlagningen
blev betydligt mindre komplicerad än
förut, och diskningen förvandlades från
ett fysikaliskt precisionsarbete, fullt av
oväntade överraskningar, till ett trivialt
göra. . Allt detta var bara angenämt.
Man tyckte rentav att tankarna antog en
riktigare form och lugnt följde på var-
andra i hjärnvindlingarna i stället för
att hoppa om varandra i kaotisk oreda.
Nu passade alla expeditionsdeltagarna
på att i tur och ordning ta sig ett ordent-
ligt bad, och sedan slog de sig ner kring
bordet, som var täckt med en ren duk,
där servisen ordentligt höll sig på sin
plats. Man behövde inte längre suga vi-
net ur rör när man drack.
Kökspersonalen — John, Marion och
Hardman — hade gjort sitt bästa och la-
gat en verklig festmåltid på den elekt-
riska spisen. Hardman, som älskade god
mat, hade komponerat matsedeln. Hu-
vudrätten var höns, och han hade egen-
händigt lagat till såsen.
Men utanför - fönstren stod natten
svart och djup, och man anade den eviga
tystnaden, som rådde på planeten.
— Synd att man inte har några fär-
ska tidningar, sade Hardman, när han
smuttade på sitt kaffe. Kan man inte
komma i radioförbindelse med jorden, så
vi får veta de sista nyheterna?
— Det tjänar inte mycket till att för-
söka, sade doktor Sternborn. Nu skall vi
passa på och vila ut ordentligt först.
Särskilt ni, Eckard, bör vara glad åt att
få ta igen er litet. Ni har skött er fint.
Och när vi har vilat oss, skall vi göra
vår första upptäcktsfärd på Merkurius.
Tystnaden hade en sövande inverkan,
och alla i sällskapet drog sig snart till-
baka till sina kajutor.
tala
Den m lystiska grottan.
D et är väl ingen som har glömt att
ta lykta med sig? sade doktorn, när
i£la stod beredda att gå in i hissen.
Hjälmarna skruvades fast, och när de
kom ut i det fria, ordnade de sig på ett
led, varefter de satte sig i rörelse i gås-
marsch. Först gick doktor Sternborn,
efter honom kom Eckard, sedan profes-
sor Mac, Hardman och Marion, varpå
John bildade eftertruppen. Alla hade
alpstavar med vassa pikar. Mot den
stjärnbeströdda himlen anade John kon-
turerna av bergen. De såg höga och
branta ut.
De befann sig i botten av en jättestor
kittel och rörde sig långsamt framåt. Al-
la höll i ett långt rep för att inte kom-
ma ifrån varandra. Här och där böjde
professor Mac sig ned och tog upp en
sten eller litet grus, som han lade i en
väska.
Lyktorna kastade ett sparsamt sken.
Efter en stund såg man på något av-
stånd en mörk öppning; det såg ut som
ingången till en håla. Doktor Sternborn
styrde kursen dit: John märkte i det-
samma hur marken, som hittills varit
slät, plötsligt blev litet ojämn och osä-
ker. Det var som om vandrarna av en
ström fördes åt sidan. ’ Samtidigt hade
han samma förnimmelse som när han i
sina unga år jumpade på isflak.
Liksom de andra gick han från sten
till sten. När han lyste på marken, lik-
nade den ett parkettgolv av oiämna ste-
nar, som hela tiden liksom flöt åt vän-
ster. I sprickorna mellan stenarna stack
då och då upp någonting, som liknade
huvudet på ett djur, en trubbig nos, ett
par glänsande ögon — mer hann man
inte se, förrän det försvann igen. John
haiade till; de vandrade på ryggarna av
dessa divr. Det var ett slags merku-
riska ödlor eller sköldpaddor, som de
stött på.
Kedjan råkade i oordning. Doktor
Sternborn gjorde vad han kunde för att
komma fram till grottan och drog de
andra med sig. De sprang på djurens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>