d tillryggalägga 55 miljoner kilometer, och eftersom fartvget gjorde cirka 100 kilometer i sekunden, kunde han själv räkna ut, att de måste färdas 550,000 se- kunder. Med andra ord en hel vecka. Och detta var den planet, som var dem närmast, samtidigt som den låg närmast -Solen. Om de skvlle avlägga visit på alla solsystemets drabanter, fick de kretsa i rymden tills de blev gamla och grå. Han sökte glömska i läsning och hus- hållsbestyr. En dag, när de satt och sög kaffe, stack Eckard ut huvudet ur manöver- hytten och ropade: — Planeten Merkurius! Ännu återstod 40,000 kilometer, mot- svarande sju minuters färd, ren alla reste sig och skyndade fram till fönst- ren, precis som passagerarna på en ång- are, när de siktar land efter en lång resa. CEå ungefär samma avstånd hade de tidigare sett månen, men Merkurius var något större. Den var lika naken och ödslig som månen, ytformationen var densamma med berg och klyftor, som tydligt avtecknade sig i solljuset. Merkurius har hela tiden samma sida vänd mot solen, precis om månen i för- hållande till jorden. Solen brände här med stor styrka, och doktor Sternborn vägrade bestämt att gå ner på den be- strålade ytan, nu när fartyget förlorat sin skyddshuv. Såvitt de kunde se i kikaren var pla- neten fullkomligt uppbränd av solen. En död stenöken med vulkaner och berg här och var. Det var svårt att tänka sig, att det skulle finnas något liv på denna pla- net, där temperaturen kunde gå upp till 400 gr. Lika omöjligt var det att nå- got liv kunde existera på andra sidan, FR ständigt befann sig i den eviga köl- en. — Om jag måste vistas där och fick välja, valde iag i alla fall skuggsidan, sade John skämtsamt. — Vad skulla ni andas med? undrade Hardman. — Med lungorna, förstås. — Äsch! När där inte finns någon luft! — Jaså, finns det inte det, sade John. Ja, då föredrar jag att stanna ombord. Fartyget flög några varv kring. pla- neten. Ur några klyftor på den belysta sidan såg det ut som om någon gas eller ånga trängde upp. Den förflyktigades hastigt i solskenet. — Innanmätet har tydligen inte hun- nit stelna än, sade professor Mac. — Är det därför det ryker? — Förmodligen. Jag skulle tro att det är svavelhaltiga dunster. — Då förstår jag inte vad vi har här att göra, utbrast Hardman. Finns det ingen trevlig himlakropp, som vi kan fara till? Här får man ju flyga från det ena infernot till det andra. Men ingen hörde på honom. Doktor Sternborn och Mac hade föresatt sig att gå ned på planeten för att ta mineral- prover och göra de undersökningar, som kunde bli möjliga. På Merkurius fanns det ett gränsom- råde mellan den eviga dagen och den evi- ga natten. Sternborn hade tänkt att landningen skulle ske i denna trakt, men 20 TEKNIK för ALLA han drog sig för det, ty solen brände där med samma styrka som vid plane- ens ekvator. Han beslöt därför att de skul!e fortsätta in på den mörka sidan eh gå ned vid ekvatorn där. Nedstigningen skedde i absolut mör- «er. Här hade man hjälp av de kraftiga strålkastarna, som gjorde det möjligt att någorlunda bestämma avståndet och utse en lämplig terräng, där fartyget kunde stå stadigt. John hade en känsla av att han ram- ade ner i en djup brunn, som ledde ända aed i Hades. Han kunde inte urskilja "någonting i det ogenomträngliga mörk- cet, Han fattade inte hur professorn och Sternborn bar sig åt, men han för- stod, att de på något sätt måste ha ori- enterat sig. att döma av de korta, kon- cisa order de gav Eckard i manöverhyt- ten. Allt avlöpte lyckligt, och snart vilade fartyget på sitt mäktiga stativ på Mer- kurivs yta. Ffter tre veckors färd be- fann de sig åter på fast mark. Redan när fartyget saktade farten och började gå ned, kände alla att de så småningora började återfå kroppsvikten. En bok, som Marion slängt ifrån sig och som dittills svävat fritt i luften. dalade till golvet. Föremålen vägde här mera än på månen, men mindre än på jorden. En- ligt doktor Sternborns beräknincar för- Jorade de 3/5 av sin vikt. En herre på 100 kilo kan följaktligen röra sig med samma lätthet och grace som en välban- tad filmstjärna på 40 kilo nere på jor- den. Det var andra gången John upplevde denna sensation, att återfå kroppsvikten, och han niöt lika mycket nu som han gjort på månen. Man kunde åter sjunka ner i en fåtölj, vattnet höll sig snällt i glaset, när man drack, matlagningen blev betydligt mindre komplicerad än förut, och diskningen förvandlades från ett fysikaliskt precisionsarbete, fullt av oväntade överraskningar, till ett trivialt göra. . Allt detta var bara angenämt. Man tyckte rentav att tankarna antog en riktigare form och lugnt följde på var- andra i hjärnvindlingarna i stället för att hoppa om varandra i kaotisk oreda. Nu passade alla expeditionsdeltagarna på att i tur och ordning ta sig ett ordent- ligt bad, och sedan slog de sig ner kring bordet, som var täckt med en ren duk, där servisen ordentligt höll sig på sin plats. Man behövde inte längre suga vi- net ur rör när man drack. Kökspersonalen — John, Marion och Hardman — hade gjort sitt bästa och la- gat en verklig festmåltid på den elekt- riska spisen. Hardman, som älskade god mat, hade komponerat matsedeln. Hu- vudrätten var höns, och han hade egen- händigt lagat till såsen. Men utanför - fönstren stod natten svart och djup, och man anade den eviga tystnaden, som rådde på planeten. — Synd att man inte har några fär- ska tidningar, sade Hardman, när han smuttade på sitt kaffe. Kan man inte komma i radioförbindelse med jorden, så vi får veta de sista nyheterna? — Det tjänar inte mycket till att för- söka, sade doktor Sternborn. Nu skall vi passa på och vila ut ordentligt först. Särskilt ni, Eckard, bör vara glad åt att få ta igen er litet. Ni har skött er fint. Och när vi har vilat oss, skall vi göra vår första upptäcktsfärd på Merkurius. Tystnaden hade en sövande inverkan, och alla i sällskapet drog sig snart till- baka till sina kajutor. tala Den m lystiska grottan. D et är väl ingen som har glömt att ta lykta med sig? sade doktorn, när i£la stod beredda att gå in i hissen. Hjälmarna skruvades fast, och när de kom ut i det fria, ordnade de sig på ett led, varefter de satte sig i rörelse i gås- marsch. Först gick doktor Sternborn, efter honom kom Eckard, sedan profes- sor Mac, Hardman och Marion, varpå John bildade eftertruppen. Alla hade alpstavar med vassa pikar. Mot den stjärnbeströdda himlen anade John kon- turerna av bergen. De såg höga och branta ut. De befann sig i botten av en jättestor kittel och rörde sig långsamt framåt. Al- la höll i ett långt rep för att inte kom- ma ifrån varandra. Här och där böjde professor Mac sig ned och tog upp en sten eller litet grus, som han lade i en väska. Lyktorna kastade ett sparsamt sken. Efter en stund såg man på något av- stånd en mörk öppning; det såg ut som ingången till en håla. Doktor Sternborn styrde kursen dit: John märkte i det- samma hur marken, som hittills varit slät, plötsligt blev litet ojämn och osä- ker. Det var som om vandrarna av en ström fördes åt sidan. ' Samtidigt hade han samma förnimmelse som när han i sina unga år jumpade på isflak. Liksom de andra gick han från sten till sten. När han lyste på marken, lik- nade den ett parkettgolv av oiämna ste- nar, som hela tiden liksom flöt åt vän- ster. I sprickorna mellan stenarna stack då och då upp någonting, som liknade huvudet på ett djur, en trubbig nos, ett par glänsande ögon — mer hann man inte se, förrän det försvann igen. John haiade till; de vandrade på ryggarna av dessa divr. Det var ett slags merku- riska ödlor eller sköldpaddor, som de stött på. Kedjan råkade i oordning. Doktor Sternborn gjorde vad han kunde för att komma fram till grottan och drog de andra med sig. De sprang på djurens