ryggar som från sten till sten över ett vattendrag. Sköldpaddornas tåg fortsatte i samma riktning, åt vänster. Professor Mac lyc- kades med sin stav vända upp och ner på ett exemplar. I den ställningen var djuret ur stånd att förflytta sig. Det ansträngde sig av alla krafter för att återtaga sitt normala läge, böjde på hu- vude och fäktade med de knubbiga benen, men förgäves. Mac slog det i huvudet med påföljd att djuret gav upp andan inför deras blickar. Huvudet föll till- baka och benen blev orörliga. Magen utgjordes av en lika plattt sten som ryggen. Själva kroppen befann sig mel- lan tvenne sköldar. När hela hjorden av sköldpaddor var försvunnen, fortsatte vandrarna fram mot öppningen till grottan. När de kom in, lyste de sig omkring med lyktorna. Synen var fantastisk. Framför sig hade de en rymlig sal, vars väggar glittrade av silver. Det på- minde om en scen ur Tusen och en natt. Längre bort smalnade salen till; där var en ny öppning. De fortsatte dit. Den ledde till en något mindre sal. Från taket hängde droppstenar halvvägs ned till marken; på flera ställen möttes sta- laktiterna och formade kolonner. John hade en dunkel föreställning om att droppstenar för sin tillkomst krävde vatten. Men var fanns vattnet här? De fortsatte vandringen, lysande sig omkring med lyktorna i den underjor- diska labyrinten. De måste göra mär- ken i väggarna för att kunna leta sig ut igen. Då och då tog professorn ett mineral- prov från väggarna. Han anmärkte också, att man kunde se spår av att de en gång översköljts av vatten. Plötsligt stannade alla. Doktor Stern- born riktade sin lyktade in mot mörkret. När John tittade dit, trodde han inte sina ögon; från ett utsprång uppe i väg- gen föll ett gnistrande vattenfall. De stod där slagna av häpnad. Det var som en uppenbarelse av det aldrig upphörande livet. Till och med här, i detta underjordiska rum på planeten Merkurius, fanns det liv! Men kunde det vara vatten? Och var kom det ifrån? Fanns det sjöar under marken här? Och hur kom det sig att vattnet inte var fruset? Temperaturen var ju här mer än arktisk.... Vattenfallet bildade slutet på grottan. Längre kunde de inte tränga fram. Mac tog några snäckor, som satt på berg- väggen. John stod som mystifierad över vattnet.... Han letade i sitt minne, han erinrade sig lektionerna i fysik och ke- mi, som han varit mycket intresserad av i skolan. Plötsligt gick ett ljus upp för honom. Det var inte vatten — det var flytande luft! Ett luftfall.... Det lät mer än egendomligt, men det var lik- väl förklaringen till att vattnet, efter att ha fallit till golvet, förgasades och försvann. Det måste vara något varma- re här i grottan än på det ställe, vari- ; från den flytande luften kom. De vände om och gick tillbaka samma väg de kommit. Professor Mac gjorde sig besvär att släpa den dödade sköld- paddan ombord för att dissekera henne. Att fånga en levande för att föra den helbrägda till jorden var tyvärr inte att reflektera på. Strax innan de hann fram till farty- get inträffade en obehaglig episod. Plötsligt, innan någon visste ordet av, pöste marken upp och blev glödande. Samtidigt kände man hur det gungade under fötterna. Förklaringen lämnade doktor Stern- born, när de var välbehållna ombord igen. Han sade att det var en meteor Och även om den inte var så stor, kunde den ha gjort ett brått slut på deras färd. Ponera att den hamnat mitt i deras krets! Eller på fartyget — det hade nästan varit ännu värre.... — Merkurius är onekligen värd ett ingående studium, sade doktorn, men med tanke på meteorerna tror jag vi får ge oss i väg. Den ende, som gärna skulle velat stan- na litet till, var Frank Hardman. Och orsaken till hans mod var den, att flera av de klumpar, som professor Mac ploc- kat med sig från grottan, vid undersök- ning visade sig bestå av ren platina! Rakt ovan fartyget stod en klart ly- sande stjärna på den mörka himlen. Den var större än de andra. ... Det var pla- neten Venus. Den befann sig på ett av- stånd av 40 miljoner kilometer. Det var deras nästa etapp. Fem dygn tog fär- den, och de beslöt att fara genast. Hardman yrkade på att han ville ha ett ordentligt mål mat, innan han för- Se vikten. Och han fick som han ville. Starten skedde lekande lätt; man hade nu fått en viss rutin. Omärkligt av- lägsnade de sig från planeten Merku- rius. Snart avtecknade den sig som en stor mörk rundel, bakom vilken solen dolde sig. Den blev mindre och mindre, och så småningom trängde solkoronan fram kring dess konturer. Det var tred- je gången de upplevde en solförmörkelse på sin färd. Merkurius blev mindre och mindre och försvann slutligen alldeles i solens glödande diskusskiva.. UP I åskoyklonen. E n solig morgon — man kan kalla det morgon, för våra rymdfarare hade nyss vaknat — satt de i sina mjuka sto- lar kring tebordet och njöt av lugnet och stillheten. Genom de nedfäl!da jalusier- na strömmade ett behagligt ljus in i rummet; solskenet var likväl så skarpt, att man måste ha ögonen skyddade, och värmen var så intensiv, att man inte ha- de mera kläder på sig än anständigheten fordrade. John gav sig fart från fåtöljens arm- stöd och fläktade sig fram till fönstret. Fn anins bahord om fartygets kurs såg han på den mörka rymden en rund tin- gest, stor som en fotboll. Den var snö- vit, liksom insvept i vadd. Den lyste med klart, bländande sken. Den var rund, men inte så där platt rund som månen och Merkurius på avstånd tedde "sig, utan dess rundning hade perspektiv. Det var inte svårt att gissa, att detta var planeten Venus. John kunde inte återhålla ett rop: — Venus, mitt herrskap! Kom får ni se på Venus! Någon minut därefter svävade doktor Sternborn ner från manöverhytten, där han vikarierat för Eckard. Han be- kräftade att fartyget nu hade ”landkän- ning” av Venus. Alla samlades vid fönstret, där John redan befann sig, och utbytte skämtsam- ma anmärkningar. — Hur vet ni att det är Venus? und- rade Frank Hardman. Det står ju inte skrivet på den. — Det ska vi ordna, så att våra even- tuella efterföljare vet var de hamnar, sade Mac. — Hur kommer det sig att den är så fin och vit? / — Den är omgiven av moln. I själva verket var planeten insvept i en molnslöja som var så tät, att det var omöjligt att skönja något av själva planeten. — Men finns det moln där, så måste det ju också finnas luft? sade Hard- man. — Utan tvivel. — Alltså kan man andas liksom på jorden och behöver inte gå utspökad i de där hemska dykardräkterna? — Det är troligt. (Forts. i nästa n:r.) LÅ J ND FER ERE TNG ; o: VANINGOK: den. ex. gra e de all: radios [oartiklar GAV gaen materiehb beställ kall Det EE TEKNIK för ALLA 21