- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 3. 16 jan. 1942 /
21

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - 11. Den mystiska grottan - 12. I åskcyklonen - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ryggar som från sten till sten över ett
vattendrag.

Sköldpaddornas tåg fortsatte i samma
riktning, åt vänster. Professor Mac lyc-
kades med sin stav vända upp och ner
på ett exemplar. I den ställningen var
djuret ur stånd att förflytta sig. Det
ansträngde sig av alla krafter för att
återtaga sitt normala läge, böjde på hu-
vude och fäktade med de knubbiga benen,
men förgäves. Mac slog det i huvudet
med påföljd att djuret gav upp andan
inför deras blickar. Huvudet föll till-
baka och benen blev orörliga. Magen
utgjordes av en lika plattt sten som
ryggen. Själva kroppen befann sig mel-
lan tvenne sköldar.

När hela hjorden av sköldpaddor var
försvunnen, fortsatte vandrarna fram
mot öppningen till grottan. När de kom
in, lyste de sig omkring med lyktorna.
Synen var fantastisk.

Framför sig hade de en rymlig sal,
vars väggar glittrade av silver. Det på-
minde om en scen ur Tusen och en natt.
Längre bort smalnade salen till; där
var en ny öppning. De fortsatte dit.
Den ledde till en något mindre sal. Från
taket hängde droppstenar halvvägs ned
till marken; på flera ställen möttes sta-
laktiterna och formade kolonner.

John hade en dunkel föreställning om
att droppstenar för sin tillkomst krävde
vatten. Men var fanns vattnet här?

De fortsatte vandringen, lysande sig
omkring med lyktorna i den underjor-
diska labyrinten. De måste göra mär-
ken i väggarna för att kunna leta sig ut
igen.

Då och då tog professorn ett mineral-
prov från väggarna. Han anmärkte
också, att man kunde se spår av att de
en gång översköljts av vatten.

Plötsligt stannade alla. Doktor Stern-
born riktade sin lyktade in mot mörkret.
När John tittade dit, trodde han inte
sina ögon; från ett utsprång uppe i väg-
gen föll ett gnistrande vattenfall.

De stod där slagna av häpnad. Det
var som en uppenbarelse av det aldrig
upphörande livet. Till och med här, i
detta underjordiska rum på planeten
Merkurius, fanns det liv!

Men kunde det vara vatten? Och var
kom det ifrån? Fanns det sjöar under
marken här? Och hur kom det sig att
vattnet inte var fruset? Temperaturen
var ju här mer än arktisk....

Vattenfallet bildade slutet på grottan.
Längre kunde de inte tränga fram. Mac
tog några snäckor, som satt på berg-
väggen. John stod som mystifierad över
vattnet.... Han letade i sitt minne, han
erinrade sig lektionerna i fysik och ke-
mi, som han varit mycket intresserad
av i skolan. Plötsligt gick ett ljus upp
för honom. Det var inte vatten — det
var flytande luft! Ett luftfall.... Det
lät mer än egendomligt, men det var lik-
väl förklaringen till att vattnet, efter
att ha fallit till golvet, förgasades och
försvann. Det måste vara något varma-
re här i grottan än på det ställe, vari-

; från den flytande luften kom.

De vände om och gick tillbaka samma
väg de kommit. Professor Mac gjorde
sig besvär att släpa den dödade sköld-

paddan ombord för att dissekera henne.
Att fånga en levande för att föra den
helbrägda till jorden var tyvärr inte att
reflektera på.

Strax innan de hann fram till farty-
get inträffade en obehaglig episod.
Plötsligt, innan någon visste ordet av,
pöste marken upp och blev glödande.
Samtidigt kände man hur det gungade
under fötterna.

Förklaringen lämnade doktor Stern-
born, när de var välbehållna ombord
igen. Han sade att det var en meteor
Och även om den inte var så stor, kunde
den ha gjort ett brått slut på deras
färd. Ponera att den hamnat mitt i
deras krets! Eller på fartyget — det
hade nästan varit ännu värre....

— Merkurius är onekligen värd ett
ingående studium, sade doktorn, men
med tanke på meteorerna tror jag vi får
ge oss i väg.

Den ende, som gärna skulle velat stan-
na litet till, var Frank Hardman. Och
orsaken till hans mod var den, att flera
av de klumpar, som professor Mac ploc-
kat med sig från grottan, vid undersök-
ning visade sig bestå av ren platina!

Rakt ovan fartyget stod en klart ly-
sande stjärna på den mörka himlen. Den
var större än de andra. ... Det var pla-
neten Venus. Den befann sig på ett av-
stånd av 40 miljoner kilometer. Det var
deras nästa etapp. Fem dygn tog fär-
den, och de beslöt att fara genast.

Hardman yrkade på att han ville ha
ett ordentligt mål mat, innan han för-
Se vikten. Och han fick som han
ville.

Starten skedde lekande lätt; man hade
nu fått en viss rutin. Omärkligt av-
lägsnade de sig från planeten Merku-
rius. Snart avtecknade den sig som en
stor mörk rundel, bakom vilken solen
dolde sig. Den blev mindre och mindre,
och så småningom trängde solkoronan
fram kring dess konturer. Det var tred-
je gången de upplevde en solförmörkelse
på sin färd. Merkurius blev mindre och
mindre och försvann slutligen alldeles i
solens glödande diskusskiva..

UP

I åskoyklonen.

E n solig morgon — man kan kalla det
morgon, för våra rymdfarare hade
nyss vaknat — satt de i sina mjuka sto-
lar kring tebordet och njöt av lugnet och
stillheten. Genom de nedfäl!da jalusier-
na strömmade ett behagligt ljus in i
rummet; solskenet var likväl så skarpt,
att man måste ha ögonen skyddade, och
värmen var så intensiv, att man inte ha-
de mera kläder på sig än anständigheten
fordrade.

John gav sig fart från fåtöljens arm-
stöd och fläktade sig fram till fönstret.
Fn anins bahord om fartygets kurs såg
han på den mörka rymden en rund tin-
gest, stor som en fotboll. Den var snö-
vit, liksom insvept i vadd. Den lyste
med klart, bländande sken. Den var
rund, men inte så där platt rund som
månen och Merkurius på avstånd tedde

"sig, utan dess rundning hade perspektiv.

Det var inte svårt att gissa, att detta
var planeten Venus. John kunde inte
återhålla ett rop:

— Venus, mitt herrskap! Kom får ni
se på Venus!

Någon minut därefter svävade doktor
Sternborn ner från manöverhytten, där
han vikarierat för Eckard. Han be-
kräftade att fartyget nu hade ”landkän-
ning” av Venus.

Alla samlades vid fönstret, där John
redan befann sig, och utbytte skämtsam-
ma anmärkningar.

— Hur vet ni att det är Venus? und-
rade Frank Hardman. Det står ju inte
skrivet på den.

— Det ska vi ordna, så att våra even-
tuella efterföljare vet var de hamnar,
sade Mac.

— Hur kommer det sig att den är så
fin och vit? /

— Den är omgiven av moln.

I själva verket var planeten insvept
i en molnslöja som var så tät, att det
var omöjligt att skönja något av själva
planeten.

— Men finns det moln där, så måste
det ju också finnas luft? sade Hard-
man.

— Utan tvivel.

— Alltså kan man andas liksom på
jorden och behöver inte gå utspökad i de
där hemska dykardräkterna?

— Det är troligt.

(Forts. i nästa n:r.)

LÅ J

ND FER ERE TNG

; o: VANINGOK:

den. ex. gra e de all:
radios [oartiklar GAV gaen
materiehb beställ kall

Det

EE

TEKNIK för ALLA 21

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:14:51 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-3/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free