Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kan man ersätta utombordsmotorn? Ett bränslebesparande inlägg av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fr
Ett bränslebespörände
inlägg av
Calle Möller
NI
AN J
Qom bekant uppfanns i Sverige ett
nytt kylskåp, jag tror år 1922. Prin-
cipen var den, att ju varmare en krume-
lur blev i ena ändan, desto kallare blev
den i den andra. Man får därför elda
på för att få det kallt. Naturligtvis kan
samma skylskåp även användas på vin-
tern för motsatt ändamål; man sätter
då den kalla delen av krumeluren utan-
för huset, så ju kallare det är ute, dess
varmare blir det inne. De som: ha vänt
på sina kylskåp under de sista kalla
vintrarna, ha sparat oerhörda mängder
bränsle. i;
Bolaget, som <exploaterade uppfin-
ningen, anställde en massa ingenjörer,
som skulle fara ut till olika länder för
att sälja dessa kylskåp. Då jag var
ledig för tillfället, sökte jag plats hos
bolaget, och då jag besökt de flesta av
jordens länder, fick jag naturligtvis an-
ställningen.
Men nu var olyckan den, att chefen
för den här avdelningen, en ingenjör An-
dersson, inte såg mig med milda ögon,
ty vi hade tidigare varit rivaler. Vi
hade med andra ord sällskapat med
samma flicka. Men det var som en tyst
överenskommelse mellan oss, att vi
skulle vara fina mot varandra, varför
vi delade upp flickan så, att jag säll-
skapade med henne på vardagarna och
Andersson på söndagarna. Det passade
mycket bra, ty jag var söndagsskol-”
lärare på den tiden, annars kanske jag
haft flickan på söndagarna också.
Emellertid blev resultatet, att de gifte
sig med varandra, ty hur det är — på
söndagarna är man alltid litet snyggare
klädd och vänligare stämd. Men det blev
inte lika roligt på vardagarna, som An-
dersson hade tänkt sig, därför ville han
nu hämnas på mig, och han skickade
mig till Grönland för att sälja isskåp.
ppgiften var inte lockande, men jag
tog Gud i hågen och en dänsk malm-
ångare. till Amagsalik, , varifrån jag
fortsatte till Grönlands östkust. Jag
hade lyckan att komma mitt i somma-
ren, och som bekant är Grönlands som-
rar. liksom våra lappländska mycket
heta, fastän: korta. :
Eskimåerna, vilka äro födda i 40-50
graders . köld, lida oerhört av denna
hetta. De ska ha kallt om halsen och
kallt om fötterna för att. kunna trivas
och arbeta. Då hittade jag på att göra
små kylskåp; de voro ej mera än 28,5
AA m-
WAI
o- "pp
”
ch
>
RR rå
">?
Jag gjorde ett kylskåp, som eskimåerna
kunde sticka in fötterna i och kyla av
sig en smula med.
cm. breda och 44 cm. långa (invändigt
mått), så att eskimåerna kunde sticka
in fötterna i dem och kyla av sig. De
kunde även sticka in huvudet, såvida
de ej voro allt för tjockskalliga.
Jag fick en oanad omsättning på
dessa nya njutningsmedel, varför det
i början blev svårt att effektuera alla
beställningar. Härigenom fick jag vän-
tetiden över, varunder jag passade på
att studera detta underbara naturfolks
dagliga liv och redskap.”
Jag vill inte skryta, men nog tror jag
alv lan Gråa
c e
man får räkna det som en lycka för
Sverige, att det kom en vederhäftig na-
turskildrare dit upp, ty jag upptäckte,
att vad som skrivits om detta land och
folk av våra s. k. grönlandsforskaäre, hör
mera hemma i sagans värld.
Vad jag särskilt fäste mig vid var de-
ras sätt att ta sig fram på havet,
’och av vilket vi kunna lära så mycket.
De tillverka sina kajaker eller kanoter
av garvat sälskinn, vilket spännes upp
på en ställning av valfiskben, då virke
saknas. Sedan borra de ett hål i akter-
stäven under vattenlinjen, vanligen en
och en kvarts tum, ibland en och en
åttondels. : Det beror naturligtvis på vil-
ker borr de ha, ty ju större borr, desto
större hål. Sedan sätta de ett munstycke
av horn i detta hål, och från munstyck-
ket inne i båten drages en isbjörnstarm
till ungefär mitt i båten. Även i den
ändan sättes ett hornmunstycke, något
mindre. Så vira de om en sena kring
tarmen och munstyckena, så att det hela
blir absolut lufttätt.
Det hela är nu klart, men för att få
någon glädje av båten, måste de för-
stås sätta den i sjön. Efter detta sätter
sig en eskimå i båten, blåser i munstyc-
ket så att luften pressas genom tarmen
ut mot vattnet. På detta sätt drives ka-
noten framåt.
första gången man ser detta tappar
man andan. Jag minns att jag stod
bredvid en gammal eskimåhövding, som
hette Kainakukko. Jag sade åt honom,
att skulle jag berätta detta hemma i
rCET skulle folk faktiskt tro att jag
jög.
— Det var egendomligt, tyckte han,
var gör ni av eran luft?
Ja, vad skulle man svara — jag hade
aldrig tänkt på saken. — Vi blåser ler-
gök med deny, högg jag till, och så pra-
tar vi med den.
— Det kommer man väl ingen vart
med, svarade han, men jag förklarade
(Forts. å sid. 28.)
Eskimån blåser i tarmen
och driver båten framåt.
TEKNIK för ALLA 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
