Störtbombare med bromsar De tyska flygtidskriften Adler visar i sitt senaste nummer för första gån- gen bilder av den verkliga störtflyg- broms, som det nyaste tyska störtbomb- planet Do 217 utrustats med. Denna apparat, som i korthet omnämndes när typen offentliggjordes i våras men el- jest hemlighållits tills nu, består av me- tallplattor, som äro fästa längst bak i stjärten och ligger hopfällda utmed flyg- kroppens sidor. De förefaller vara mel- lan 1 å 11/2 m långa och 30—40 cm breda. När flygplanet övergår till störtflyg- ning, fällas de tunna plattorna automa- tiskt ut, så att de bromsa störtningen. Dessutom ge de flygplanet en märklig stabilitet, enligt vad förare förklara. Flygplanet ser genom denna anordning mycket egendomligt ut, när det utför störtdykning och kallas bland soldater- na ”flygplanet i fallskärm”. Amerikanskt flygplan med bromsanord- ning för landning på hangarkryssare. Handbok i gassvetsning tt av föreståndaren för AGA :s Svets- skola, civilingenjör J. Aversten, utgi- vet ”Kompendium i Gassvetsning” har utarbetats med tanke på att lämna en överskådlig redogörelse för modern gas- svetsteknik. Boken redogör för olika svetsmetoder, apparater, verktyg, gaser ete., behandlar <hållfasthetsprovning, gasskärning, svetsning av kärl under tryck, svetsning av rörledningar och rör- fackverk, påläggssvetsning, svetslödning, 12 TEENIE för ALLA svetsning av olika metaller och metalle- geringar m. m. Vidare klarläggas de inom Svetskommissionen utarbetade och av Socialstyrelsen antagna normerna för licens- och skärhastigheter, gas- och trådförbrukning vid svetsning o. s. vV. Handboken är försedd med förord av undervisningsrådet Ryno Lundquist och kostar 2:50. För cyklister med kjol Kjolarna äro besvärliga plagg när man cyklar, men nu ha två uppfinningsrika damer — visa av erfarenhet — kommit på en god idé. De ha konstruerat en en- kel kjolhållare, som man fäster på fram- och bakvåden, så att kjolen inte kan åka upp. Alltsammans består av en spiral med en klämma i vardera än- den. Kjolhållaren Ann-Marie heter ap- paraten, som nu finnes i handeln. Stor glädje bland damerna, som nu kunna hålla bägge händerna på styrstången. UR FÖRBRÄNNINGS . . . (Forts. fr. gid. 7.) precis lagom stor för drift av den kom- pressor, som levererade luften till explo- sionsförbränning å la Holzwarth. Försö- ket gjordes med synnerligen lovande re- sultat. Arbetsprocessen i denna ”explo- sionsångpanna” var i så måtto olika processen i den ursprungliga Holzwarth- turbinen, att man arbetade med två steg. Det övre omfattade efterladdning av brännkammaren, explosion, värme- och energiavgivning till ångpanna och gas- turbin, det nedre skötte om spolning och primärladdning av brännkammaren. Av- gasresterna gingo genom en värmeväx- lare ut i det fria. Denna princip borde också vara för- delaktig för gasturbinen. Om man t. ex. väljer ventil- och munstycksareor så, att efterladdning och urladdning av en kam- mare ta lika lång tid som renspolning och primärladdning av närliggande kam- mare, och låter dessa två kammare ar- beta omväxlande på samma munstycks- sektor, får man en nästan kontinuerlig anblåsning av turbinhjulet. Genom att dessutom anordna ett tryckutjämnings- rum mellan första och andra stegets turbinhjul bli tryckvariationerna för det senare mycket små, till fördel för verk- ningsgraden. Förfarandet medför även andra fördelar, som här förbigås. I oktober 1930 beslöt man gå fram efter dessa linjer och makulerade de flesta ritningar, som gjorts under de två föregående åren. 1932 var turbinen färdig och provades under ett år på gasolja. Emellertid syntes det vara lämpligare att fortsätta proven med gasdrift. Den ombyggdes för masugns- gasdrift och monterades upp vid August- Thyssen-hyttan i Hamborn, där Holz- warth steg för steg trimmade den till allt bättre resultat. I september 1937 genomfördes ett nästan oavbrutet 470- timmarsprov med den påföljd, att järn- verket beställde en 5.000 kW turbin av liknande typ men med dubbla antalet brännkammare och turbinhjul. Kon- struktionen utfördes av Holzwarth och tillverkningen av Brown-Boveri-koncer- nen. Turbinen togs i bruk i mitten av 1940; Holzwarth hade därmed efter mera än trettio års intensivt arbete vun- nit en seger, som säkerligen ingen miss- unnade honom. "Bland hans medtävlare på området aktionsturbiner av explo- sionstyp — t. ex. Karavodine, Lentz, Armengaud, Edge och firman Westing- house, vilka samtliga voro med s. a. s. i första ronden — har veterligt ingen nått något praktiskt användbart resultat. Hervarth gjorde från början gällande, att vägen över liktrycksturbinen vore. oframkomlig, därför att denna typ (t. ex. enligt Lemåles förslag) ej vore annat än en förklädd ångpanna, fast förbrän- ningen försiggick under tryck. Största delen av det vid förbränningen fri- gjorda värmet utstrålade till väggarna, som måste vattenkylas. För att ej för- lora detta värme måste man använda det till ångbildning och ta vara på ångan. Där ha vi ångpannan igen, sade Holzwarth. Nu ville emellertid ödets ironi, att Brown-Boveri & Co kort efter det fir- man hjälpt Holzwarth till seger på explo- sionsturbinområdet skulle överträffa ho- nom med en liktrycksturbin, som arbe- tar utan en droppe vatten. Och ändå har denna turbintyp kommit fram som, om man så får säga, en biprodukt från ar- betet på den s. k. Veloxångpannan, en av Brown-Boveris mest geniala uppfin- ningar. Men hur det gick till, är en an- "nan historia.