gått skapligt. Men Bates skicklighet var något helt annat. Han var feno- menal. ; Casey vred på handtaget till blås- bälgen, som gav drag åt kolen i hans ässja, så att korta blå lågor dansade fram över dem. Kolen brann nu så klart, att det gjorde ont i Sigges ögon att se på dem. Casey gned av sin svettiga panna med rockärmen. — Richards är en klämmig grabb, sade han och så blev det ett ögonblicke paus igen. Jag tog honom i försvar, när Jones försökte vara uppkäftig i går kväll. — Vad är det med Jones? Det hade Sigge gärna velat veta. — Rena rama elakheten! Casey gav sina ord eftertryck genom att slå en rödglödgad nit mot ässjans sida, så det dånade. — Jones är så mot- stridig, sade han, att om Kelly ger någon ett jobb utan att Jones fått ha sitt ord med i laget, så ger han sig inte om han inte kan få dem avske- dade. — Olsson! tjöt en röst uppifrån. Kom hit upp! Sigge klättrade upp för stegarna till Herb Gantry, förmannen för kranarbetarlaget. Herb överröstade till och med bullret från nitarnas hammare, och när Herb ropade, så gällde det att vara kvick i benen. Han räckte en påse slitna bultar till Sigge. — Tag dem med ned till bult- bänken, så man kan få dem rätade, sade han. Och eftersom du ändå ska ner, så kan du ta en ny sats bultar med upp igen. Sigge tog bultarna och drog sam- tidigt sin mössa djupare ned över öronen. När man kom tjugo våningar högt och det varken fanns tak eller väggar, kände man av vinden. Han skyndade sig ned i källarvå- ningen med hissen, belåten med att få en chans att syna kranlaget närmare i sömmarna. Det passade utmärkt in i hans och Kents plan. När Sigge kom ned i källarvånin- gen, överlämnade han de slitna och krökta bultarna till en gråhårig man vid bultbänken, som såg ut som en slags svarvstol. Han hade till uppgift att räta ut bultarna och fräsa upp skruvgängorna, så att de kunde an- vändas på nytt. Han tog emot bultar- na med darrande händer. Han hade tidigare varit stålarbetare, det visste Sigge, men hade fallit och ådragit sig ett höftbrott, när han var anställd hos byggnadsfirman Baiseley. Detta ar- bete var praktiskt taget det enda han nu kunde utföra. Sigge hade tänkt fråga ut honom om kranararbetarla- get, men mannen ville tydligen inte säga någonting alls utan började bara sitt arbete med hoppressade läppar. Sigge gick förbi honom fram till kranmaskinen. Den gamle mannen var givetvis höjd över alla misstan- kar: Sigges far hade känt honom se- dan åratal tillbaka. Om han inte ville säga något — tja, då var det inte nå- got att göra åt den saken, och Sigge var i alla händelser glad över att fin- na honom här vid detta arbete; de flesta firmor skulle ha givit det åt någon som arbetade snabbare. Det var verkligen hyggligt av Bröderna Stan- ton att låta den gamla invaliden få det. - Kranmaskinen med sin motor och sina stora kabeltrummor stod alldeles i närheten. Den sköttes av en liten karl, som mest av allt påminde om en bäver och som knappast såg ut att vara lång nog att nå upp till handtagen och bromsarna, med vil- ka man dirigerade kranens rörelser tjugo våningar högre upp. (Forts. i nästa nr.) SAAB UTBYTBARHET... Det fordras inte bara lätthet och styrka hos ett flyg- plans delar, de måste också snabbt kunna utbytas "mot nya, som passa exakt på de gamlas plats. Ut- bytbarheten kräver precision, och precision byggs också in i de flygplan, som Aeroplanbolaget leve- verar till vårt flygvapen. SVENSKA AEROPLAN AKTIEBOLAGET LINKOPING — TROLLHÄTTAN TEKNIK för ALLA 21