En perfekt hög- start. är ypperligt till klädning av modellen. Man kan även använda tjockt zapon- lack härför, men de s. k. kontorsklistren äro absolut icke att rekommendera. Mel- lan "varje strykning med lacken sättes vingen i spänn i vingbädden och får tor- ka flera timmar. Har man tid att låta den torka ett helt dygn efter varje ”dopening” och minst ett par dygn ef- ter den sista, är detta bäst. Några skev- heter kommer då inte att uppstå och flygförmågan blir således mycket bättre. Kroppen klädes på samma sätt som vingen och den bör först impregneras med tunt balsalim, då den är tämligen utsatt för stötar vid landningen. Därpå ges den tre eller fyra strykningar med klar zaponlack och till sist, ifall man använder ofärgat papper, kan man måla den med något bra modellplanslack, helst den s. k. ferbofärgen. Stabilisatorn och fenan klädas på samma sätt som vingen, alltså först si- dopartierna och till sist spetsarna. Helst böra både stabilisatorn och fenan klä- das med ett lager japanpapper, men kan man inte få tag på några bitar av detta, bör man se till att man får ett så lätt papper som möjligt till stjärtpartiet. Vad impregneringen beträffar, bör man ej heller ge stabilisatorn och fenan mer än högst tre ”dopeningar”. Det är även av vikt att man är noggrann och sätter stabilisatorn i spänn efter varje stryk- ning. Ty blir det alltför stora skevheter hos stjärtpartiet, kan modellens flygför- måga äventyras, och ju mer noggrann man är vid bygget, desto större nöje får man sedan av sin modell. Och det både vad utseende och flygförmåga beträffar. Slutligen kan man, innan man mon- terar samman modellen, dekorera den i vaekra färger. Härför använder man sig av en lämplig lack samt s. k. adhev- sivband — maskeringsband. Med ett dylikt får man nämligen knivskarpa linjer och således vacker dekoration. 24 TEENIE för ALLA Montering och trimning Qcc så kunna vi montera ihop vår mo- dell. Vingen fästes vid kroppen med hjälp av små -gummisnoddar, vilka ha- kas fast vid sina krokar på ömse sidor om kroppen samt sträckas över ving- fästet. På så sätt slipper man gummi- snoddarna på vingens översida och dess effektivitet höjes. Stabilisatorn och fenan fästas på sina platser, och så kunna vi väga ut tyngdpunkten. Det är alltid förmånligast att låta vingen sitta fast fixerad på sin plats och i stället genom vikter utväga tyngdpunkten. Ty då slipper man flytta startkroken och göra olika inställningar på anfallsvink- larna hos vingen och stabilisatorn. Sta- bilisatorn bör ha en neutral inställning under det vingen kan ha från 1 upp till 2,5 graders anfallsvinkel. Vi tänka oss nu att vi vägt ut vår modell så att tyngdpunkten kommit att ligga på ungefär 1/3 av vingdjupet. Fatta så modellen med en hand och håll den med nosen riktad en aning mot mar- ken. För handen sakta framåt och låt modellen liksom glida ur handen och själv få luft under vingarna. Skulle den Rätt glid. då börja stiga för att strax vända no- sen mot marken, har vi fått den för lätt i nosen. Man säger att modellen ”stal- lar” (uttalas: ståålar). Vi lägga därför i mer vikt i noshålet. Skulle modellen emellertid glida alldeles för brant mot marken, är den för framtung och vi få då plocka bort litet balansvikt. Det är nödvändigt, att man inte tror att model- len glider perfekt genast. Det kan näm- ligen tyckas så vid en lyckostart. Man får i stället vid många provkast överty- ga sig om, att modellen verkligen glider tillräckligt gott för att man skall kunna högstarta den. Helst bör man söka sig till en kulle och från dess topp — mot vinden — företa glidproven. Det är nämligen inte sagt, att man på en plan markyta får någon uppfattning om glidegenskaperna. Detta kan man först se, när den kommit upp en smula i höj- den och fått luft under vingarna. en vi gå vidare och anta att glidet är bra. Vi ha så att välja start- metod för att få upp modellen till or- dentlig starthöjd. Detta kan ske på många sätt. Vi kunna använda oss av löpstart, vinchstart och start med s. k. högstartrulle. Hur man tillverkar en sådan sbeskrives i nästa n:r, men vi kan- ske skola stanna några ögonblick vid start genom löpning. Detta tillgår på följande sätt: Vi utvälja en tunn, smidig men ändå stark tråd, t. ex. s. k. björntråd. I dess ena ände fastes en liten gardinring och den andra änden fästes vid en spinn- rulle eller annan uppvindningsapparat. Två personer göra sig nu redo; den ena tar hand om modellen och fäster start- ringen vid startkroken. Den andra griper tag i den motsatta änden av linan på ett avstånd av mellan tio till femton meter. Den person som hål- -ler modellen, riktar dess nos en aning i höjden och ger så tecken till startern som sätter sig i rörelse. Personen som har hand om modellen, följer smidigt med och när han känner att modellen ”flyter” i luften, släpper han den försik- tigt. Modellen skall då stiga i en brant och rak båge, och när den befinner sig vid det översta läget, släpper den star- tande försiktigt efter på linan, och startringen glider av startkroken. Mo- dellen har kopplat loss och får på egen hand fortsätta att glida. Nu först kan man få en verklig uppfattning, om mo- dellen glider perfekt eller inte. Skulle så inte vara fallet, får man göra de smärre justeringar, som kunna vara av nöden. Vid starten kan det hända att model- len viker ur kursen och skär ner sig, men när man blivit van, kan man lätt ”hämta- upp” den och få en perfekt start. Denna upphämtning tillgår så att man, ifall modellen skär ner sig åt t. ex. vänster, springer en aning åt höger. Man skall alltså springa åt rakt mot- satt håll som modellen skär ner sig. — Detta kan naturligtvis även avhjälpas genom inställning av trimningsrodret, men här är att märka, att man inte får ge för stort utslag, ty ju snabbare mo- dellen går upp i starten, desto större utslag ger rodret. Och använder man