Se har åtminstone tidigare av många betraktats som en ganska primitiv form av flygning. Man talar ofta om ”riktiga flygplan” till skillnad från segelflygplan, och i begreppet ”flygning utan motor” ligger kanske en fördold anvisning om, att här mås- te det vara något som saknas, något Fig. 1. När vinden sveper fram över slätten och pressas uppåt efter en bergs- sluttning, uppstår s. k. hangvind. Fig. 2. En solig sommardag uppvärmas sandslätter och åkrar snabbare än sko- gar och sjöar. Över den förstnämnda terrängen stiger den varma luften upp- åt och bildar termik, medan luften går nedåt över skogen och sjön. 16 TEKNIK för ALLA över marken. SEGELFLYGPL, INSTRUME väsentligt som den enkle segelflyga- ren måste försaka. — Men är det inte 1 stället så att segelflyget är en för- ädlad form av flygning! Hänvisade att uteslutande utnyttja naturens egna för vanliga dödliga förborgade kraftkäl- lor ha segelflygare stigit 9 200 m över startplatsen och gjort sträckflygningar upp till 750 km samt uthållighetsflyg- ningar på 54 tim, d. v. s. 274 dygn. Varje segelflygplan är tyngre än luften och måste under planflykt oav- brutet sjunka i förhållande till den omgivande luftmassan. Men om den- na i sin tur rör sig uppåt med en has- tighet, som är större än flygplanets sjunkhastighet, kommer planet under sin glidflykt att ständigt vinna höjd Nu finns det i själva verket ganska gott om uppvindar, som endast kunna upptäckas och ut- nyttjas genom den instinkt segelfly- garen under sin grundliga utbildning förvärvat. (Fig. 1—3.) Segelflyget är den form av flygning, som fört människan närmast fåglarnas fulländade flygteknik. Hos fåglarna ha sedan urminnes tider balanssinnet uppövats till en grad, som gör varje kontrollinstrument överflödigt. Män- niskans förmåga att känna är i detta avseende synnerligen bristfällig, och utan instrument skulle en flygare vara ganska hjälplös. Till en viss grad kun- na människans ”flygsinnen” dock upp- övas, ett förhållande som särskilt ut- nyttjats i segelflygutbildningen, där öppna glidflygplan helt utan instru- mentering användas för nybörjarskol- ningen. (Fig. 4). Här sitter eleven väl fastspänd med fri sikt nedåt, fram- åt och åt sidorna, och han är helt hän- visad att flyga ”på känsel”. Eleven vänjer sig snart vid det ganska kraf- tiga luftdraget och lär sig också be- döma flygplanets hastighet efter vin- dens styrka. Att hålla farten jämn under flygningen är det viktigaste, men det bereder till en början eleven stora bekymmer. Glidflygarens känsla för vinden uppövas successivt under utbildningens gång. I en sväng kan han också bedöma, lutning ”skevning” är den riktiga. Är svängen rätt utförd, kommer vinden rakt framifrån, i felaktigt utförd sväng blåser den in från endera sidan. Fig. 3. En åskfront medför en plötslig vindkantring. Framför molnet bildas. kraftiga uppvindar,. om flygplanets ” — rörelseriklning hr Fig. 7. Hastighetsmätare med princip- skiss över pitotröret. vindriklning ===> D e erfarenheter glidflygaren in- hämtat, komma väl till pass, då han efter erövrande av B-diplomet får lära sig flyga ett riktigt segelflygplan. (Fig. 5) Här sitter piloten skyddad Fig. 6. Instrumentbrädan i ett segelflyg- plan. Längst t. v. skymtar venturiröret, överst pitotröret. edan