FOLJETONGSROMANEN NR 1: "Kapten Franks triumf” introducerade en ny typ av hjälte i svensk veckopress och tillförde Veckans Äventyr tusentals nya läsare. FOLJETONGSROMANEN NR 2: Kapten Frank och trollkarlen från Mars som just avslutats, blev en oförliknelig succé. Den fastslog att Kapten Frank redan hunnit bli den populäraste hjälten i äventyrsgenren. FOÖLJETONGSROMANEN NR 3: Kapten Frank och de 7 magiska stenarna som börjar publiceras inom kort i Veckans Äventyr är ännu bättre än de två tidigare följetongerna i denna serie. Unna Er nöjet att läsa den! & Kapten Frank, ung- domens hjälte, man- nen som bekämpar förbrytare med hjälp av teknikens senaste landvinningar. & VECKANS ÄVENTYR DEN MODERNA VECKOTIDNINGEN Tisdagar 3 35 öre 20 TEKNIK för ALLA Den mörka randen avbröts tvärt och spred sig i en skara fläckar. — Det ser ut som slussar eller någon- ting i den stilen, sade Hardman. Konst- gjord bevattning förmodligen.... Men vad är det som blänker där borta? — Antagligen en saltsjö, sådana vi har i Turkestan. Det är väl saltkristal- lerna som blänker. ... Finns det vatten på Mars, så måste det vara oerhört salt med hänsyn till planetens höga ålder. — Men på Venus var vattnet sött. — Just det. Där har det inte hunnit lagras salt än. De flög över den solbelysta ytan av planeten. Det vita vid polen var otvi- velaktigt snö, ty det försvann hastigt vid gränsen till ”nattsidan”, när det utsattes för solstrålarna. Från denna trakt led- de ett flertal kanaler ned mot ekvatorn. Vid närmare betraktande visade det sig, att kanalerna endast var rader av sjöar med jämförelsevis liten areal. Fartyget följde en av dessa ”kanaler” i riktning mot ekvatorn. Plötsligt syntes ett skarpt ljussken, som lika hastigt försvann. — Vad var det? En vulkan? utbrast Hardman. — På Mars finns det inga vulkaner, svarade doktor Sternborn. De är för längesedan slocknade och döda. Jord- skorpan är tjock och pålitlig där. Nu blänkte ljuset åter till och för- svann lika hastigt som nyss. — Det ser ut som en signal! Antag- ligen en solreflex på något isberg, an- märkte Mac. Men ljuset fortsatte att tändas och släckas med bestämda intervaller. tills det försvann bakom horisonten. Farty- get passerade nu en fullkomligt öde trakt. — Jag skulle våga slå vad om att det var signaler, försäkrade Hardman. — Vem skulle ha intresse av att sig- nalera i en sådan där öken? Fartyget saktade farten. Inom kort befann det sig så nära planeten, att de kunde böria tänka på nedstigningen. " Doktor Sternborn valde en plats, vari- från man kunde se de hemlighetsfulla ljussignalerna. Efter en stund började de synas igen. — Det måste vara någon som ger tecken till oss, sade Marion. Alla stod med kikare för ögonen, men ingen kunde urskilja ljuskällan. De såg bara en mörk punkt i en naken öken- trakt. Fartyget gick ned vid själva ekva- torn, där man hade solen rakt i zenit. Den tunna och genomskinliga luften till- lät dem att landa tämligen hastigt, det gick betydligt bekvämare än på Venus. Professor Mac hade fastställt atmosfä- rens höjd till cirka 200 kilometer, mot- svarande en tredjedel äv jordatmosfä- rens tjocklek. Nedstigningen hindrades varken av berg eller skogar eller vattendrag. Den mörka punkten växte i omfång, ju mer de närmade sig marken, och antog så småningom en grönaktig färg. — Där har vi tydligen hela deras skogsbestånd, sade Hardman. Den gröna fläcken delade snart upp sig i flera, som tedde sig som regelbund- na fyrkanter, vilka skildes från varan- dra av ljusare ränder. John tyckte sig urskilja något som liknade byggnader.