Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Titel och innehåll - Utflykter i världsrymden: ”Hembygdsforskning” i världsrymden, av Per Collinder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 3. 15 jan. Teknisk Revy 1943. 4:e årg.
Red. & Exp. Tunnelgatan 3, Stockholm. Redaktör och ansv. utgivare Gunnar Fahlnes. "Telefon växel 1160 79,
Annonsavdelningen, Tunnelgatan 3, tel. 1011 99.
Postgirokonto 15 79 92." Postbox 3137, Stockholm 3.
Red.-sekr. Yngve Norrvi.
7: 75 kr., kvartal 4: — kr.
Prenumerationspris
10 11 99.
helår 15:— kr., halvår
Årg. IV.
Eftertryck av Teknik för Allas innehåll förbjudes!
H D
REAR på planeter är en myc-
ket dyrbar sport ; den står till buds
endast för den som har den allra mest
utvalda utrustning. Det är bara några
av de största instrumenten på vår
jord som det lönar att rikta mot Jupi-
ter, Mars eller Saturnus i hopp
att få användbara fotos, och av de
andra planeterna ger den astronomis-
ka kameran föga eller ingenting.
Vad är egentligen en planet? Det
är, kan man säga, ett slags jord. Men
flera av dem är mycket olika vår
jord, somliga påminner mera om en
stjärna, andra om en måne. Men ge-
mensamt för dem alla är att de ligga
nära oss — några tiotals till några tu-
sentals -miljoner kilometer. De äro de
enda som synas som små skivor och
inte som punkter på himlen. Och de
röra sig mer eller mindre. hastigt
ibland stjärnorna; somliga ser man
ibland flytta sig från kväll till kväll.
Det är därför forntidens folk kallade
dem planeter: vandrare.
Det som är allra mest gemensamt
är att de alla höra till samma planet-
System. Jorden med sin måne är ett
planetsystem i smått. Ja, om vi ta en
sten och kasta, så är stenen och jor-
den ett planetsystem i smått. Vi ska
kanske betrakta den saken litet när-
mare.
Om vi kasta stenen svagt, faller den
snart ner på marken. Kasta vi den så
hårt vi orka, så flyger den långt bort
innan den faller till marken. Om vi
kunde kasta den så hårt, att den flöge
iväg med en fart av åtta kilometer i
sekunden, så skulle den aldrig falla
ner igen.
av
PER COLLINDER
Den skulle fortsätta att ila fram
runt jorden, varv efter varv, alldeles
som månen. Om månen just nu upp-
hörde att röra sig, skulle den falla
rakt ner på jorden. Om den hade en
mycket stor hastighet skulle den gå
rakt ut i rymden och försvinna. Men
den hastighet månen har, den är pre-
cis lagom för att motväga jordens
dragningskraft och hålla månen kvar
i sin cirkelbana runt vår jord.
Så är det med jorden också: Hon
svävar som en utkastad sten i rymden
runt omkring solen, kvarhållen i sin
bana av solens dragningskraft, eller
av tyngden, om vi vill kalla det så. Ty
det är samma slags tyngdkraft som
kommer stenen att falla och som
tvingar jorden att hålla sig i sin jäm-
na bana kring solen, dag efter dag, år
efter år, århundrade efter århund-
rade, och årmillion efter årmillion.
Nu skola vi göra en kvistig fråga:
När det är nymåne, då står ju månen
mellan jorden och solen — vi ser ju
alltid nymånen i aftonrodnaden, helt
nära solens plats. Då har jorden en
dragning på månen. Men har inte so-
len också en dragning på månen?
Alldeles riktigt — solen har i det
dstorskning ’ Zz
ögonblicket en starkare dragning
på månen än jorden har. Om alla tre
stode stilla då, skulle månen falla ner
mot solen i stället för mot jorden!
Jerden, månen och solen svävande i
rymden enligt Flammarion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
